Hur känner du?

Kanske, om förutsättningarna är de rätta

Jag har redan barn så jag är redan förälder.

Finns nog inget jag vill så mycket. Som organism är man liksom gjord för att föröka sig. Tyvärr kommer jag aldrig att kunna skaffa barn och om det inte vore för att jag lovade min mamma att jag skulle se efter mina åldrande morföräldrar så skulle jag nog varit död idag.

Nej, aldrig!

Främst för att jag inte vill sätta egna barn till den värld vi lever i.

Skulle aldrig klara det, är alldeles för utbränd och slut för en sådan uppgift.

Tur att man inte har barn, annars skulle barnen få lida av detta onda samhället.

Nej.

Skulle aldrig orka med unge. Uselt med pengar har man oxå.

Nej. Jag går inte ihop med barn. Blir bara stressad och galen.

Vilken svår fråga.

Vilja är en sak, för det är en hel del som ska till utöver det.

Bortsett från det om jag bara ska leka med tanken;
Jag vet inte om jag skulle bli en bra förälder. Visst kan jag störa mig på andras barn, men jag har en känsla av att det är lite annorlunda om det är ens egna barn. Det är tufft, men i mångt och mycket en upplevelse. Tror jag.

Blir det något så tror jag att det händer ganska sent... pappa var 44. Får väl se vad som styr, vet att han ofta saknade energi, så vill jag verkligen upprepa det? Dilemma. Det är svårt att inte jämföra i såna här saker, han är långt ifrån perfekt och har sina egenheter men trots allt det skulle jag inte vilja byta. Alla har sina brister. Skulle allt vara perfekt skulle det vara väldigt tråkigt.

I slutändan så beror det på hur stark drivkraften är, jag vet inte, har inte känt något starkt behov som vissa talar om ännu.

Skulle kunna skriva längre men hittar inte de rätta orden för allt annat jag känner...

Nej.

Jag har nog med att försöka ordna det för mig själv och med mig själv så gott jag kan. Därför skulle jag nog inte vara någon bra förälder.

Richard skrev:Nej, aldrig!

Främst för att jag inte vill sätta egna barn till den värld vi lever i.

vofff skrev:Tur att man inte har barn, annars skulle barnen få lida av detta onda samhället.

Ni lever i en av de bästa länderna i världen. Livet har på riktigt aldrig i världshistorien varit bättre än det är i Sverige just nu. Vi har fred, tolerans, demokrati, sjukvård, mer mat än vi behöver, utbildning, teknologi, mycket lite korruption, osv.

-Nej aldrig i livet.

Barn är lika med kaos, skrik, klet, stök och jag har väldigt svårt för allt i den vägen.
Jag behöver ordning och tystnad omkring mig för att må bra och då funkar det inte med barn.

Vi har ett barn och vill ha fler (däremot hur många fler har sjunkit i antal )

Visst man får inte sova på några år, är alltid sen överallt eftersom man letar en socka/napp/haklapp/mellanmål, man blir sliten i håret, slagen blodig, bajsad på, kissad på, hostad på, spydd på men det är värt det när man får en snorig puss (även om jag erkänner att den helst inte skulle varit snorig)

Edit: Visst blev alla sugna på att skaffa barn nu

Vill du bli förälder?

Nei, så vondt vil jeg ikke noen.

När jag var yngre var det helt uteslutet. Numera är det inte längre en lika omöjlig tanke. Det kanske har med personlig mognad att göra? Dessutom, jag klarar ju tydligen av att ta hand om en hund. Hur svår kan en bäbis vara liksom?

Men först måste jag hitta en lämplig mamma-kandidat. Ett barn är en stor investering, såväl känslomässigt som ekonomiskt. Det gäller alltså att välja livskamrat med omsorg

RapeRegs skrev:---klipp--- Dessutom, jag klarar ju tydligen av att ta hand om en hund. Hur svår kan en bäbis vara liksom?

---klipp----

Det är stor skillnad mellan att ta hand om barn och djur (tex en valp kan du faktiskt lämna i sovrummet för att du ska kunna gå på toa, det går inte med en bebis)

Men då får man ut mer känslomässigt av barn enligt min erfarenhet

Nej, aldrig.

Jag är alldeles för självisk för att dela mitt liv med nåt litet gulligt men superkrävande som sen iallafall växer upp och blir en vanlig jävla vuxen.

Näe! Har inte plats för sådana varelser i mitt liv.

Sedan kräks jag nästan när jag tänker på förlossningar. Såååå jävla onaturligt. Hur kan människor få vara skapta så?

2 till kanske

Egna barn har jag redan tre, nu vill jag bara få barnbarn. Min man har fått ett slags barnbarn, hans första frus son fick barn. Vi fick se ungen igår - hon är så himla söt!!! Det är alltid fascinerande att hålla i en halvmeter människa.

Tycker det är läskigt att hålla så små barn

kiddie skrev:Jag är alldeles för självisk för att dela mitt liv med nåt litet gulligt men superkrävande som sen iallafall växer upp och blir en vanlig jävla vuxen.

Näe! Har inte plats för sådana varelser i mitt liv.

Sedan kräks jag nästan när jag tänker på förlossningar. Såååå jävla onaturligt. Hur kan människor få vara skapta så?

Ens eget barn blir aldrig en "vanlig jävla vuxen" för en utan alltid en speciell person. Men krävande är de som barn, man måste vara beredd att sätta sina egna intressen och behov åt sidan och prioritera barnet/barnen.

Förlossningar onaturliga? Det är väl det allra mest naturliga, utan dem hade mänskligheten dött ut. Däremot är de smärtsamma. Speciellt smärtsamma för just människohonor, eftersom människan går på två ben.

Jag får känna det som jag känner.

Det innebär inte att andra inte får känna annorlunda.

Men kom fan inte och säg åt mig att jag känner fel.