Jag har otroligt stark ”revirkänsla” som jag kallar det. Är det typiskt för personer med AS eller något liknande? Min mamma har talat om för mig att jag bara är knäpp så jag undrar om någon här har erfarenhet eller liknande upplevelser som kanske vill kommentera det jag skriver eller dela med sig av egna tankar.

Exempel på revirgrejen kan vara att:
Någon går/är för nära. Jag kan bli vansinnig, allt från att få tårar i ögonen, få inre panik till att bli rosenrasande.

Någon tar i mig. Även om det är någon man litar på, en förälder eller så. Ibland går det bra men ibland blir jag helt galen.

Om någon lånar/tar något utan att fråga. Känslig grej för mig, jag blir helt vansinnig som oftast.

Om någon inkräktar på mitt geografiska revir. Mitt rum låser jag alltid. Men tomten.. ibland går grannens barn över våran tomt till den andra grannen för att slippa gå på stora vägen. Bra kan man tycka, de små söta barnen blir inte överkörda. Men jag blir så himla upprörd.

Att dela utrymme med någon, någon kommer in i ett rum där jag har ”bestämt” mig för att jag är ensam. (svårt att förklara, tänk att jag sitter i ett lugnt och trevligt rum och läser och så kommer det plötsligt in en till människa i rummet och sätter sig och gör något, ser på tv, spelar datorspel eller vad som, jag brukar resa mig och gå för jag står inte ut.)

Om någon tar något. Stjäl alltså. Min mamma brukar bli jättearg på mig för att jag ens bryr mig. En kompis som inte lämnar tillbaka det den lånar och sedan slutar umgås är ett bra exempel. Jag har gått runt och hatat en tjej i månader nu för att hon inte har gett tillbaka mina saker. Det är inte ens saker jag vill ha, jag bara avskyr tanken på att hon har mina saker tror jag.
Jag blir himla orolig att jag är äckligt materiell faktiskt :s Tror inte jag vill vara det.

Jag har ”preliminär diagnos högfungerande autism” om det är något att ta hänsyn till.

Jag blir inte ilsken eller arg alls i den utsträckning du verkar bli. Men visst känner jag igen mig delvis i några av dina exempel.

Mina bröder snodde mina saker när jag växte upp och kunde ge bort dom för att vinna nya vänner.. jag skulle tro att det som gör att jag känner igen mig i detta med revirtänk. Jag fick låsa dörren till mitt rum och tillverkade en trälåda som jag hade gömd under sängen med hänglås på där jag förvarade det jag var mest rädd om. Mina bröder gav bort mina smycken och ibland mina cd-skivor.

Att någon inkräktar där jag exempelvis ser på tv eller läser en bok eller då jag har just min egentid kanske med mina hantverk är inte det heller något jag tycker om.
Men det här har nog mer med att bli avbruten i något jag gillar att göra snarare än att skydda mitt revir när det gäller mig.

Folk som tar andras saker, eller räknar med att dom får ta något av någon annan ser jag som grymt respektlösa och det kan göra mig arg. Men min ilska/irritation stannar inombords.

Och jag tror inte att det är ett typiskt As eller autismdrag detta med revirtänk.

Ulfur skrev:
Någon tar i mig. Även om det är någon man litar på, en förälder eller så. Ibland går det bra men ibland blir jag helt galen.

När min chef, som jag betraktar som fullständigt inkompetent, tar i mig känns det som han har bränt mig med syra. Medan om den enda kollega jag känner för, trots att han är avsevärt yngre än mig, ger mig en spontan kram är jag lycklig hela dan.
Så är det kanske för alla, inte typiskt för AS, men det kanske sitter i på ett annat sätt.

Känner inte riktigt igen mig i din beskrivning men lite åt det hållet ändå. Har väldigt svårt för det här med att folk ska ta på en. Behöver verkligen den personliga sfären. Folk som tar i mitt hår bara sådär, typ klasskamrater som säger Oh va fint ditt hår är sedan sträcker sig efter det för att liksom känna gör mig rå förbannad. Även spontana kramar från folk jag bara känner ytligt gör mig nästintill äcklad jag står stel som en pinne och tänker släpp mig, släpp mig, släpp mig..
Om någon helt okänd tar på mina saker ex en ny klasskamrat flyttade mitt pennskrin och mina böcker från min bänk ned på golvet medans jag var borta, när jag kom tillbaka och såg det såg jag rött och tänkte du rörde mina saker ingen rör mina saker
Sitta bredvid folk på bussen är jobbigt, där trycker jag mig ut åt gången eller mot fönstret för att liksom få lite personligt utrymme. Om mitt lår ens nuddar vid den andra okända personens lår då vill jag nästan gå och tvätta mig det är bara vidrigt.
Medans närstående har jag inga problem med alls då gillar jag närheten.

Kort och gott: Känner igen mig.

Så kanske är det en AS-grej..

Thurizas skrev:
Att någon inkräktar där jag exempelvis ser på tv eller läser en bok eller då jag har just min egentid kanske med mina hantverk är inte det heller något jag tycker om.
Men det här har nog mer med att bli avbruten i något jag gillar att göra snarare än att skydda mitt revir när det gäller mig.

Jag tycker det är intressant det du säger om att det är att du inte vill bli avbruten som gör att du inte gillar när någon inkräktar på dig när du läser eller gör något. Det kanske är så för mig med, jag är osäker faktiskt.

Allting som du har skrivit stämmer in på mig. Ibland så finner jag ingen förståelse om varför jag blir så upprörd, men det känns så otroligt jobbigt när andra människor ''inkräktar''.

antonius skrev:

Ulfur skrev:
Någon tar i mig. Även om det är någon man litar på, en förälder eller så. Ibland går det bra men ibland blir jag helt galen.

När min chef, som jag betraktar som fullständigt inkompetent, tar i mig känns det som han har bränt mig med syra. Medan om den enda kollega jag känner för, trots att han är avsevärt yngre än mig, ger mig en spontan kram är jag lycklig hela dan.
Så är det kanske för alla, inte typiskt för AS, men det kanske sitter i på ett annat sätt.

Hm, jag är nog tvärtom då. Om någon främling tar i mig så är det inte alls lika illa som en närstående. För jag hatar främmande och det gör inget då liksom. Men de jag gillar måste jag acceptera trots att de tar i mig. Jag tror det är så i varje fall, vet inte riktigt.

Eembla skrev:Känner inte riktigt igen mig i din beskrivning men lite åt det hållet ändå. Har väldigt svårt för det här med att folk ska ta på en. Behöver verkligen den personliga sfären. Folk som tar i mitt hår bara sådär, typ klasskamrater som säger Oh va fint ditt hår är sedan sträcker sig efter det för att liksom känna gör mig rå förbannad. Även spontana kramar från folk jag bara känner ytligt gör mig nästintill äcklad jag står stel som en pinne och tänker släpp mig, släpp mig, släpp mig..
Om någon helt okänd tar på mina saker ex en ny klasskamrat flyttade mitt pennskrin och mina böcker från min bänk ned på golvet medans jag var borta, när jag kom tillbaka och såg det såg jag rött och tänkte du rörde mina saker ingen rör mina saker
Sitta bredvid folk på bussen är jobbigt, där trycker jag mig ut åt gången eller mot fönstret för att liksom få lite personligt utrymme. Om mitt lår ens nuddar vid den andra okända personens lår då vill jag nästan gå och tvätta mig det är bara vidrigt.
Medans närstående har jag inga problem med alls då gillar jag närheten.

Jag tycker nog det är nästan värre att bli berörd av folk jag gillar, även om beröringen är skön. Det är obehagligt även om man gillar det liksom, man vill bli glad och njuta samtidigt som man vill springa iväg skrikande och slå folk.

Det där med saker är typiskt mig med, ingen ska flytta på mina saker. Och ingen får göra saker med mina grejer om de inte gör rätt. Håller pennan rätt osv.

uddafigur skrev:Allting som du har skrivit stämmer in på mig. Ibland så finner jag ingen förståelse om varför jag blir så upprörd, men det känns så otroligt jobbigt när andra människor ''inkräktar''.

Det är så jobbigt att människor inte förstår varför man blir arg/sur/ledsen/upprörd i AS-livet i allmänhet tycker jag Och att försöka förklara är ju rätt svårt som oftast. Men jag föredrar att förklara för jag kan inte dölja mina känslor, vill inte heller.

Har inte tillräckligt med erfarenhet för att säga att det är AS-typiskt.

Blir lätt irriterad i trängsel eller personer som "inkräktar på reviret" genom att vara högljudda eller påflugna (säljartyper, dörrknackande Jehovas, m.m.). Känner igen rättvisetänket också.

higgspartikel skrev:Har inte tillräckligt med erfarenhet för att säga att det är AS-typiskt.

Blir lätt irriterad i trängsel eller personer som "inkräktar på reviret" genom att vara högljudda eller påflugna (säljartyper, dörrknackande Jehovas, m.m.). Känner igen rättvisetänket också.

Jehovas är lite roliga, men bara om man är på humör.

Rättvisetänket brukar folk dock uppskatta. Men kanske inte när man börjar dela upp popcornen lika och jämför dem så att de är lika stora. Men i övrigt.

Ulfur skrev:Det är så jobbigt att människor inte förstår varför man blir arg/sur/ledsen/upprörd i AS-livet i allmänhet tycker jag Och att försöka förklara är ju rätt svårt som oftast. Men jag föredrar att förklara för jag kan inte dölja mina känslor, vill inte heller.

Ja, verkligen. Jag är dock inte diagnostiserad men har starka misstankar om att jag har Asperger, och jag går för tillfället en utredning.

Det är riktigt jobbigt, och ibland så vet jag inte riktigt hur jag ska förklara. Ibland så lyckas jag hålla ilskan inombords, men det syns oftast tydligt ändå, att jag blir upprörd. Det är precis så för mig, jag kan inte heller hålla mina känslor på insidan, utan jag vill göra mitt bästa för att förklara, dock inte så lätt alla gånger då en del människor tycks vägra förstå.

Känner igen mig i delar. Om folk lånar saker utan att fråga uppför de sig otrevligt. Att börja dataspela (varför gör vuxna det öht) eller tvtitta i ett ditintills tyst rum är också otrevligt, men så gör folk, jag kan också gå (nu är jag aldrig där folk börjar med dataspel). Jag stör mig på folk som sminkar sig offentligt, tex på buss eller tunnelbana. Vet de inte vad integritet är. Jag vill att de sköter hygien o dy hemma hos sig själva och inte framför mina ögon. För att inte prata om allt integritetslösa mobilsnackande. Högt och helt jävla omdevetna/obrydda om omgivningen. Respektlöst. Jo jag får sociala problem för att folk inte uppför sig och visar lite hänsyn.

Känner mig som en främling i denna moderna tid och med folks uppförande eller brist på. I mitt fall är det väl en låg tolerans mot omgivningen och det är ju asperger, men det kan väl vara motsatsen också (vad gäller AS), att man inte alls bryr sig. Inte vet jag.

Ugglan skrev:stör mig på folk som sminkar sig offentligt

Har aldrig stört mig på sådant.

YOHIO har sagt att man får vara som man vill, sådeså

Jag känner delvis igen, men agerar (utifrån mitt perspektiv) mer rationellt än du. Det är så mycket man inte kan göra något åt, men visst kan jag få känslan att vilja gå fram och säga att det är min plats. MEN... MEN! Mitt liv bygger på den grundläggande principen att alla är lika värda och har samma rättigheter som jag att tycka, tänka, känna osv. Det är givetvis en princip som kräver dynamiskt tänkande, men i grund och botten handlar det om att inte sätta sig över någon annan.

Det gäller att använda intellektet i många situationer, det perceptuella/känslosamma får ta ett steg bakåt. Jag kan nämligen reagera ganska kraftigt om jag känner att någon tar på mig och det kan skrämma personen. Min blick förändras och jag reagerar ganska omgående. Det är nog jag som på mitt sätt berättar att reviret är mitt och varningen har du fått.

Ulfur skrev:Om någon tar något. Stjäl alltså. Min mamma brukar bli jättearg på mig för att jag ens bryr mig. En kompis som inte lämnar tillbaka det den lånar och sedan slutar umgås är ett bra exempel. Jag har gått runt och hatat en tjej i månader nu för att hon inte har gett tillbaka mina saker. Det är inte ens saker jag vill ha, jag bara avskyr tanken på att hon har mina saker tror jag.
Jag blir himla orolig att jag är äckligt materiell faktiskt :s Tror inte jag vill vara det.

Att inte lämna tillbaka lånade saker är respektlöst (men ack så vanligt i denna värld) och en kränkning , och det betyder inte att du är en "materialist" bara för att du stör dig på det och kanske känner dig utnyttjad.

uddafigur skrev:
Ja, verkligen. Jag är dock inte diagnostiserad men har starka misstankar om att jag har Asperger, och jag går för tillfället en utredning.

Det är riktigt jobbigt, och ibland så vet jag inte riktigt hur jag ska förklara. Ibland så lyckas jag hålla ilskan inombords, men det syns oftast tydligt ändå, att jag blir upprörd. Det är precis så för mig, jag kan inte heller hålla mina känslor på insidan, utan jag vill göra mitt bästa för att förklara, dock inte så lätt alla gånger då en del människor tycks vägra förstå.

Det är ruskigt svårt att förklara saker för nt's. Alltför ofta blir de arga, avbryter en, går sin väg osv. Vi med högfungerande autism/aspergers borde få ett eget land tycker jag. Så kan vi låna någon uthärdlig nt som diplomat.

Ugglan skrev:Känner igen mig i delar. Om folk lånar saker utan att fråga uppför de sig otrevligt. Att börja dataspela (varför gör vuxna det öht) eller tvtitta i ett ditintills tyst rum är också otrevligt, men så gör folk, jag kan också gå (nu är jag aldrig där folk börjar med dataspel). Jag stör mig på folk som sminkar sig offentligt, tex på buss eller tunnelbana. Vet de inte vad integritet är. Jag vill att de sköter hygien o dy hemma hos sig själva och inte framför mina ögon. För att inte prata om allt integritetslösa mobilsnackande. Högt och helt jävla omdevetna/obrydda om omgivningen. Respektlöst. Jo jag får sociala problem för att folk inte uppför sig och visar lite hänsyn.

Känner mig som en främling i denna moderna tid och med folks uppförande eller brist på. I mitt fall är det väl en låg tolerans mot omgivningen och det är ju asperger, men det kan väl vara motsatsen också (vad gäller AS), att man inte alls bryr sig. Inte vet jag.

Hmm, att börja föra oljud i ett tyst och lugnt rum är något jag ogillar. Att folk sminkar sig offentligt har jag aldrig tänkt på. Jag tycker smink är äckligt att få på sig men jag har inte orkat fundera på det och andra människor ännu.

Haha, ja det där med mobilsnackande är riktigt löjligt knäppt ibland! Folk som diskuterar vem som gjort vad ed vem och vart de spydde någonstans eller vem som grät hitan och ditan. Jisses. Jag brukar börja fnittra åt dem alltsom oftast.

earlydayminer skrev:Jag känner delvis igen, men agerar (utifrån mitt perspektiv) mer rationellt än du. Det är så mycket man inte kan göra något åt, men visst kan jag få känslan att vilja gå fram och säga att det är min plats. MEN... MEN! Mitt liv bygger på den grundläggande principen att alla är lika värda och har samma rättigheter som jag att tycka, tänka, känna osv. Det är givetvis en princip som kräver dynamiskt tänkande, men i grund och botten handlar det om att inte sätta sig över någon annan.

Det gäller att använda intellektet i många situationer, det perceptuella/känslosamma får ta ett steg bakåt. Jag kan nämligen reagera ganska kraftigt om jag känner att någon tar på mig och det kan skrämma personen. Min blick förändras och jag reagerar ganska omgående. Det är nog jag som på mitt sätt berättar att reviret är mitt och varningen har du fått.

Jag hoppas man får lära sig det där på habiliteringen. Jag är väldigt känslosam och kan bli spontanglad och precis lika rosenrasande och säga rakt ut exakt vad jag tycker.
Min psykolog säger att det är helt underbart roligt att höra mig berätta om mina upplevelser och folks reaktioner men att jag måste lära mig att bry mig mera om andra och hur de reagerar på att till exempel bli skrikna i ansiktet bara för att de lade en hand på min axel när de ville fråga om vägen.
Svårt att tänka på andra men viktigt.

Micke skrev:Att inte lämna tillbaka lånade saker är respektlöst (men ack så vanligt i denna värld) och en kränkning , och det betyder inte att du är en "materialist" bara för att du stör dig på det och kanske känner dig utnyttjad.

Det känns skönt att du också tycker på det viset.

Just den tjejen köpte jag tyg ihop med och hon skulle mäta upp halva åt mig men använde det själv i stället trots att jag betalat. Men nu har jag ju en bra anledning att aldrig mera prata med den otrevliga (hon är otrevlig på andra sätt med, ljuger och spelar ut folk mot varandra) människan, det är mera värt än pengarna för tyget tror jag.

Kan känna igen mej på vissa saker, framför allt när folk tar i mej eller det här med att ha revir runt sin bostad, arbetsplats o.s.v....vill helst inte ha min dörr för nära grannens och föredrar högt och fritt läge på lägenhet. Skulle jag ha egen kåk med tomt skulle jag göra den omöjlig att passera, one way in, one way out. Tror dock också att det är viktigt att själv reagera coolt på det som stör en, min erfarenhet är att nt oftast ändå förstår om man förklarar kortfattat och på ett vänligt sätt.

Stämmer nog in på mig också, möjligen med undantag av ifall någon kommer in i samma rum. Ifall dom pratar eller stör mig medan jag håller på med något så kan jag nog bli irriterad. Det gäller nog även om jag inte "gör något" aktivt så att det syns, så det du sagt kanske egentligen gäller mig också fullt ut. Jag vet inte så noga, och det beror nog på situationen och från tid till annan hur känslig jag är.