Sidenote: Att de aldrig kan lära sig stava till Aspergers...

On topic då. Min äldsta dotter har väldigt tydliga problem med tidsuppfattning något som kan bli sådär lagom frustrerande för alla parter emellanåt. Är tämligen säker på att jag själv hade samma problem men, som med så mycket annat för min del, blev tvungen att hitta en lösning på det hela för att anpassa mig vilket säkerligen förklara mitt maniska behov av att stirra på klockan stup i kvarten. Jag har memorerat hur lång tid saker tar så att jag vet vad jag hinner göra och inte på den tid jag har på mig t.ex och utöver det fortsätter jag ha stenkoll på klockan. Inser att detta med största säkerhet stressar mig något så ofantligt.

Jag har skitbra tidsuppfattning så länge jag stirrar på en klocka. Tar jag blicken ifrån klockan så är det dock kört.

Det intressanta för mig var denna lilla biten.

ja, man är medveten om att man har fastnat men man kan inte göra så mycket åt det för att...ja.... det är lite ångestladdat då, det ligger o väntar. Man vet att det här måste åtgärdas, det är lika bra att jag gör det nu när jag ändå har kommit igång liksom

Jag ville bygga förklaringsmodellen att prioriterings"gapet" mellan det man sysslar med för tillfället och det man borde göra är större än hos andra människor. Dvs. att det bara krävs mer nödvändighet för att en sådan människa ska komma igång men Tahlia menar att det alltid behöver vara ett grundläggande behov som röjjer dåvarande (felaktig) prioritering ur vägen. Det måste alltså dyka upp ett viktigt behov för att komma loss.

För mig är det en gåta hur man ens kan klura ut att t.ex. huset brinner som ju inte är ett kroppsligt symptom men ändå livsviktigt om man nu är så där låst i säg The Sims. Finns det kanske folk som brinner inne pga. detta? Sedan tänker jag att det bör väl vara samma människor som har glömt bort all tid och rum och dött framför datorerna på Internetcaféer. Då är det ändå ett kroppsligt behov som borde talat till dem. Kanske de tystat magen med diverse preparat och sedan helt enkelt fastnat.

Jag vet inte. För mig är detta högst mystiskt. Att fastna är en sak men när The Sims eller något annat litet går före arbete och liv hänger jag inte med längre. Då vill jag ropa depression eller egoism eller vad sjutton som helst men det ska tydligen inte va så. Man fastnar...jaha..varför då? Det ska finnas ett element av stress av att inte få göra klart saker men varför tror man sig inte få göra klart dem efter jobbet eller skolan? Saker tenderar finnas kvar i världen, vad är det som är så farligt osv. Nä I'm lost.

DIProgan skrev:Kanske de tystat magen med diverse preparat

Det är rätt många inom NPF-spektrumet som varken känner törst, mättnads- eller hungerkänslor så det är väl knappast nödvändigt.

KalleKus skrev:Hon har AS och har vänner men kan torka diskbänken i timmar ist för att träffas...
Märkligt. Jag har inga vänner just för att jag funkar som jag gör... men inte f-n städar jag i timmar! Skulle aldrig orka!

Alla är olika och man ska inte enbart utgå från en själv. Jag har vänner, jag är pratig, jag är utåtriktad och tycker att nya människor är riktigt kul. Men jag har nedsatt social förmåga ändå fast den visar sig inte på de mest typiska sätten som det verkar göra för andra aspergare.

KalleKus skrev:Då kan man väl inte klockan helt enkelt?

Nej det handlar inte om att kunna klockan. Jag kunde klockan när jag var fem och har aldrig haft problem med den trots det så har jag liknande problem som dem Helena verkar ha.

Har inte lyssnat på allt än men kan säga att min tiduppfattning är riktigt kass. Antingen så är jag alltid försenad eller så ser jag till att vara riktigt tidig så det finns lite extra plats.

Att det kan ta extremt lång tid med vanliga sysslor känner jag också igen mig i, ett rum som tar någon annan högst en halvtimme att städa kan ta mig runt två timmar.

Miche skrev:

DIProgan skrev:Kanske de tystat magen med diverse preparat

Det är rätt många inom NPF-spektrumet som varken känner törst, mättnads- eller hungerkänslor så det är väl knappast nödvändigt.

Ja just det, den där jättebraiga combo'n som en del har

Själv har jag enormt svårt att skilja på hunger och mättnadskänslor, oftast behöver jag kolla klockan för att fatta varför min mage säger till mig att något är fel.

Miche skrev:oftast behöver jag kolla klockan för att fatta varför min mage säger till mig att något är fel.

Har du tidsproblematiken också då så att om du inte kollar på klockan vet du inte hur mycket tid det gått för att logiskt avgöra om det bör vara mättnad eller hunger?

DIProgan skrev:

Miche skrev:oftast behöver jag kolla klockan för att fatta varför min mage säger till mig att något är fel.

Har du tidsproblematiken också då så att om du inte kollar på klockan vet du inte hur mycket tid det gått för att logiskt avgöra om det bör vara mättnad eller hunger?

Det har jag sluppit, men visst händer det att jag glömmer bort tiden.

Miche skrev:

DIProgan skrev:

Miche skrev:oftast behöver jag kolla klockan för att fatta varför min mage säger till mig att något är fel.

Har du tidsproblematiken också då så att om du inte kollar på klockan vet du inte hur mycket tid det gått för att logiskt avgöra om det bör vara mättnad eller hunger?

Det har jag sluppit, men visst händer det att jag glömmer bort tiden.

Då förstår jag inte. Om lång tid har gått som du alltså kan känna och magen talar med dig så är väl det logiska att du är hungrig helt oavsett om du kollar på klockan eller ej? Är det kanske så att du schemalägger rätt precis när du ska äta?

DIProgan skrev:Är det kanske så att du schemalägger rätt precis när du ska äta?

Nix, men jag äter frukost när jag vaknat, oftast lunch tillsammans med morsan, ibland fikar vi på eftermiddagen och jag äter något till kvällen så på det sättet funkar det rätt bra.

När jag bodde ensam en gång i tiden hade jag inte alls den regelbundenheten, det hände att jag nästan inte åt något alls någon dag, andra dagar fick jag ryck och åt mycket.

Miche skrev:

DIProgan skrev:Är det kanske så att du schemalägger rätt precis när du ska äta?

Nix, men jag äter frukost när jag vaknat, oftast lunch tillsammans med morsan, ibland fikar vi på eftermiddagen och jag äter något till kvällen så på det sättet funkar det rätt bra.

När jag bodde ensam en gång i tiden hade jag inte alls den regelbundenheten, det hände att jag nästan inte åt något alls någon dag, andra dagar fick jag ryck och åt mycket.

Jag har också såna där dagar. Mina hungerskänslor är off, så jag är hungrig i kanske 20 minuter, men sen tappar jag aptiten oavsett om jag äter och blir inte hungrig igen förrän långt senare. Fast då känns det mer som illamående. Men jag tror det har mer att göra med mina störda matvanor i tonåren än autismen om jag ska vara ärlig. Men det hjälper verkligen att ha familj. Jag äter när barnen äter. Tyvärr gör det att jag har jättesvårt för att få i mig lunch, men två av tre är ju bättre än inget.

Choklad skrev:

KalleKus skrev:Hon har AS och har vänner men kan torka diskbänken i timmar ist för att träffas...
Märkligt. Jag har inga vänner just för att jag funkar som jag gör... men inte f-n städar jag i timmar! Skulle aldrig orka!

Alla är olika och man ska inte enbart utgå från en själv. Jag har vänner, jag är pratig, jag är utåtriktad och tycker att nya människor är riktigt kul. Men jag har nedsatt social förmåga ändå fast den visar sig inte på de mest typiska sätten som det verkar göra för andra aspergare.

KalleKus skrev:Då kan man väl inte klockan helt enkelt?

Nej det handlar inte om att kunna klockan. Jag kunde klockan när jag var fem och har aldrig haft problem med den trots det så har jag liknande problem som dem Helena verkar ha.

Har inte lyssnat på allt än men kan säga att min tidsuppfattning är riktigt kass. Antingen så är jag alltid försenad eller så ser jag till att vara riktigt tidig så det finns lite extra plats.

Att det kan ta extremt lång tid med vanliga sysslor känner jag också igen mig i, ett rum som tar någon annan högst en halvtimme att städa kan ta mig runt två timmar.

Nä man ska ju inte det. Men jag har ju lite svårt med att ta andras perspektiv tydligen...

Jag har som sagt också svårt med tidspassning, men är lättare när jag har samma tider varje dag.
Men förstår ändå inte hur man medvetet kan skita i en tid om man kommer ihåg den och ist torka diskbänken...
Mend det kanske är lite felbeskrivet i artikeln också.

Alla trista hemsysslor jag gör tar mycket längre tid än för andra.

Brukar vara alldeles för tidig, antagligen rädd för att missa tiden.

Kämpar för tillfället med ett beteende jag har svårt att komma förbi...

Har jag en tid att passa, t.ex. ska vara någonstans kl 8 på morgonen, så siktar jag mentalt på 8:00. Det kvittar om jag vet att det tar 10 minuter att köra dit, har nån diffus uppfattning om att man bör ha marginal, och att det oftast kan slå +5 minuter beroende på omständigheterna.

Jag tänker lik förbaskat "8:00" och alltför ofta kastar jag mig iväg hals över huvud kl 7:55 eller så.. :/

OM jag planerar upp i detalj, tar reda på vilket klockslag jag i stället bör passa, t.ex. 7:30, och inriktar mig på det så fungerar det. Men det gäller speciella möten, jobbintervju m.m... jag får det inte att fungera dagligen.

Ännu värre är det när jag måste få sonen i ordning för dagis, det är ungefär lika svårt att organisera min egen avfärd som hans frukost/påklädning/övertalning, så då blir jag dubbelt så sen.

Visst har jag taskig planeringsförmåga, men vill nog mest skylla på tidsuppfattningen ändå. Den är i det närmaste obefintlig.

ca skrev:Kämpar för tillfället med ett beteende jag har svårt att komma förbi...

Har jag en tid att passa, t.ex. ska vara någonstans kl 8 på morgonen, så siktar jag mentalt på 8:00. Det kvittar om jag vet att det tar 10 minuter att köra dit, har nån diffus uppfattning om att man bör ha marginal, och att det oftast kan slå +5 minuter beroende på omständigheterna.

Jag tänker lik förbaskat "8:00" och alltför ofta kastar jag mig iväg hals över huvud kl 7:55 eller så.. :/

OM jag planerar upp i detalj, tar reda på vilket klockslag jag i stället bör passa, t.ex. 7:30, och inriktar mig på det så fungerar det. Men det gäller speciella möten, jobbintervju m.m... jag får det inte att fungera dagligen.

Ännu värre är det när jag måste få sonen i ordning för dagis, det är ungefär lika svårt att organisera min egen avfärd som hans frukost/påklädning/övertalning, så då blir jag dubbelt så sen.

Visst har jag taskig planeringsförmåga, men vill nog mest skylla på tidsuppfattningen ändå. Den är i det närmaste obefintlig.

Känner igen mig. Jag är kroniskt minst fem minuter sen. Vet inte om jag någonsin kommit till dotterns dagis klockan nio då hon ska vara där... det går ju an nu eftersom jag pluggar på distans men det ska jag inte göra så länge till. För mig spelar det ingen roll vilken tid jag går upp på morgonen, jag blir alltid lite sen.

Jag har haft min diagnos i sex år nu, men har inte velat veta av den. Låtsas som att den inte är en del av mig. Det fungerar bra i vardagen för mig, men så dyker det som sagt upp en hel del svårigheter också.

Det här med tidsuppfattningen bl.a. Jag har ingen aning om hur länge 5 minuter är eller 30 minuter eller 55 minuter. Vad jag gjorde för två timmar sedan känns ofta som något som skedde igår. Igår känns som en vecka sedan.
Om jag tänker mig för ett år sedan; det var ett annat liv. Jag kan inte tänka mig själv om 1 månad; för det är så långt fram i tiden att det lika gärna kunde vara om 10 år.
När någon på måndag frågar om jag hade kul i helgen; så måste jag tänka efter och fundera när helgen var och vad jag gjorde. Jag kan ha haft superkul, ha gjort en massa saker... men känslan är densamma: "När var egentligen helgen? Var det ens samma liv?"

Eftersom att jag alltid har låtsas om som att min diagnos inte existerar så är jag inte så bra på den. Det är först nu för 6 månader sedan som jag verkligen började acceptera den. Och därför undrar jag nu följande:
- Är det fler än jag som känner på detta sätt angående tidsuppfattningen?
- Eller har det inte med aspergerdiagnosen alls att göra? Jag har även ADD, så kanske den är med i bilden och förstör...
- Eller är det bara att min hjärna är allmänt dålig på att minnas?

Känner igen det där med tidsuppfattningen. Tror mest det beror på min add. Har medicinerat på Strattera ett tag och tidsuppfattningen blir allt bättre. Så här kändes min hjärna innan Strattera.

https://youtu.be/vbHzOZEwRTM

Men nu är det som jag aldrig haft add.

Ja, men jeg bruker det til min fordel. Stort sett. Jeg har ikke funnet at noen har patent på tid.

Tidens fylde, var det vel?

Og forresten, velkommen i klubben!

Jag har bra tidsuppfattning vad gäller timmar och minuter. Men sedan är det kört. Veckor månader år ingen aning. Folk minns vad som hände specifika datum. Jag är helt fascinerad. Minns inte vad som var förra sommaren mot sommaren för tre år sen. Allt är samma.

Min tidsuppfattning tar slut någonstans i intervallet mellan veckor och månader, mest beroende på stress och utbränndhet.

Jag är likadan. jag har ingen koll alls om något hänt igår eller för 2 år sen. det som hände förra veckan kan kännas som det var 2 år sen. eller kan det som hände förra året kännas som det var några dagar eller veckor sen.

eller vad jag sagt och inte sagt till folk. och hur längesen det var osv.

Är du verkligen säker på att din tidsuppfattning, eller brist på sådan, verkligen har med din diagnos att göra?
Tid är en märklig "grej" och jag tror att det för alla (eller i alla fall de flesta) händer att tiden (eller hjärnan kanske snarare) spelar oss spratt. Vissa saker som hänt för åratal sedan kan plötsligt kännas som om de hänt helt nyss medan annat som hände igår eller kanske bara för några timmar sedan känns avlägsna, ja ibland så avlägsna att man inte kommer ihåg dem.

Vi uppslukas av något på morgonen och plötsligt inser vi att klockan redan är eftermiddag och att vi varken ätit frukost eller lunch. Andra dagar kryper tiden, det känns som om den står still.

Jag har alltid, redan sedan barnsben, fascinerats av den här märkliga illusionen som tid förefaller vara. För rent objektivt så är den ju lika hela tiden och det är inom oss som upplevelsen av tid finns.