Nu senast lyckades jag tappa bort ett kvitto som var viktigt och jag vet inte hur jag gjorde. Så det är ett helvete, farsan kommer bli sur. Sen fick jag för mig att gå till mamma och prata om en bok jag nyss köpt och försökte läsa på engelska för henne, självklart stammade jag som en idiot, det är inte farligt, jag vet. Men trots det kan jag inte låta bli att må heldåligt och vilja göra mig själv illa. Bara för att något litet gick dåligt så förstörs hela dagen. Vad fan är mitt problem? Dessutom var jag in till stan idag och handlade så jag är helt slutkörd och orkar knappt prata.

Ett i-landsproblem.

Men herregud. Har du inget vettigt att säga så håll käften. Jag vet att det inte är allvarligt ur globala perspektiv, men för mig är det sjukt jobbigt.

Är dina föräldrar arga eller elaka av sig? Annars kanske du kan ta upp detta med dem, de flesta föräldrar kommer säga att du inte behöver oroa dig.

Det låter i alla fall inte som att du är bekväm inför dem. Speciellt det där med din mamma får mig att tolka det så i alla fall. Har någon av dem en NPF-diagnos eller märkbara drag av det? Vet inte själv hur det är att växa upp bland NT's, de som stod/står mig närmast har AS-drag och vi är på ungefär samma våglängd så att säga. Efter att ha läst många berättelser är jag beredd att kalla mig lyckligt lottad på det viset.

Men tolkar jag dig rätt, är det ett glapp i den ömsesidiga förståelsen det handlar om?

Björne skrev:Ett i-landsproblem.

Att säga att någon inte får må dåligt för att andra har det sämre är som att säga att du inte ska vara nöjd för att någon annan har det bättre. Skärp dig!

_47x_ skrev:Bara för att något litet gick dåligt så förstörs hela dagen. Vad fan är mitt problem?

Lite pms eller på annat vis hormonrelaterat kanske? Tror det är fullt normalt det här att en sak kan förstöra hela dagen, vissa dagar är inte bra helt enkelt. Du verkar att ha koll på vad som hänt och när det gick fel och då blir det lättare att se till att andra dagar blir bättre och att dåliga dagar kan hanteras på ett bra sätt.

_47x_ skrev:Bara för att något litet gick dåligt så förstörs hela dagen. Vad fan är mitt problem? Dessutom var jag in till stan idag och handlade så jag är helt slutkörd och orkar knappt prata.

Låter som att du är en extra känslig person. Det kan man vara med eller utan NPF.

Är man det så behöver man en väldigt förstående omgivning, och framför allt att ha empati med sig själv och sluta ställa krav på perfektion (lättare sagt än gjort, jag vet). Alla gör misstag, men vissa av oss nojar mer än andra över våra egna.

Eftersom jag kan känna igen något av hur mina egna reaktioner har varit ibland så undrar jag hur du har det med självkänslan. Behöver du lyckas med det du gör för att känna att du duger?

Jag har aldrig sett mig själv som perfektionist, men jag börjar tro att jag har en en tendens att vara det. Jag vill kunna allting direkt, missförstår jag någonting eller gör fel så mår jag jättedåligt. Min självkänsla är ytterst dålig, jag har hela tiden repetetiva tankar som säger att jag är värdelös/ duger ingenting till/ sämst etc. Det är väldigt jobbigt, jag antar att det kan vara så att om jag inte minns något eller slarvar bort något så hamnar det på listan med saker jag är dålig på.

Du är absolut inte värdelös!! Tänk inte ens så!!

Jag får det intrycket att du ställer alldeles för höga krav på dig själv. Att allt ska vara perfekt, att du inte får glömma något mm. Du måste acceptera dig som du är. Det finns inga perfekta människor, vi har alla fel och brister, men det gör oss inte sämre för det. Det gör oss bara mänskliga. Du har garanterat en massa positiva sidor, men du har svårt att se dom eftersom du eftersträvar att vara något som ingen annan är. (Perfekt). Du måste släppa på de helt orimliga kraven som du ställer på dig själv. Du är bra precis som du är.

Jeg var på Aspergers syndrom treff for første gang. Jeg synes det var vanskelig. Når de pratet om seg selv til meg, visste jeg ikke om jeg skulle kommentere dem, eller prate om meg selv tilbake om det samme. Ja, og når de spurte om noe, svarte jeg bare kort, og det virket som det lå i luften og stod skrevet i deres ansikter at jeg skulle svare mer utfyllende. Det var to personer som pratet hele tiden, mens den tredje som jeg likte best, nesten ikke sa noe.

Den tredje var så hyggelig mot meg på stasjonen, og spurte hvordan jeg hadde det, og om det var slitsomt, og det var hyggelig at jeg kunne komme. Men så plutselig drar den tredje fra treffet uten å se på noen eller si noe til noen. Etterpå trodde jeg denne tredje synes jeg var kjedelig, eller ville meg ondt, derfor at denne var så hyggelig og oppmerksom mot meg på stasjonen, og jeg kjeftet fryktelig på denne tredje. Men så sier noen at denne tredje kanskje selv synes treffet var vanskelig og slitsomt, og denne noen kjeftet på meg og sa at jeg var egoistisk. Men jeg tenkte ikke på at denne tredje også kunne oppleve treffet som slitsomt og vanskelig. Og nå er jeg lei meg, derfor at jeg tror den tredje som var så hyggelig og oppmerksom mot meg på stasjonen også er lei seg, derfor at jeg kjeftet. Jeg har sagt til denne tredje at jeg er lei meg og har bedt om unnskyldning, men har ikke hørt noe tilbake. Dette tenker jeg på hele tiden.

_47x_

Låter som att du har problem med stress och försöker göra mer än vad du just nu riktigt klarar av. Kan det stämma?

Känner igen mig i att en liten motgång kan få allt att kännas för djävligt. Man dömer sig själv för hårt, kräver för mycket av sig själv.

Tydligen är det vanligt bland oss med NPF och enligt min sons psykolog är många av oss helt enkelt födda sådana. Vi är känsliga och vill vara duktiga. Ofta är vi duktiga också, intelligenta, på vårt eget sätt, men vi är inte perfekta, för det är ingen människa.

Vi måste lära oss att inte döma oss själva för hårt för våra små felsteg och misstag. Vi har svårt att se helheten. Vi stirrar oss blinda på det där felet vi gjorde och glömmer hur mycket bra vi också gör.

Just i den stunden kan vi inte se allt det där andra, men det kan vi träna på. Jag går i KBT och det hjälper mig. Jag har långt kvar men för mig känns det som om jag ändå har kommit långt.

Det där dömandet finns kvar som en första reaktion, men nu känner jag igen det och tänker vidare. "Jaså, där är du igen, gamla återupprepade tanke". Ja, jag gjorde ett fel, men det går att rätta till och andra förlåter mig om jag är ärlig, gör mitt bästa och ber om ursäkt för mina misstag.

Jag får påminna mig själv varje dag, men jag tror att det kommer att gå allt lättare med tiden. Jag har ju varit så här i så många år, så då måste det ju också få ta tid att bli på ett annat sätt! Kämpa på, för du duger! De andra ser dina fina sidor och kommer ihåg dem även när du gör ett misstag!