Först: Förlåt, Maja, den här tråden är klart bättre än den jag länkade till! Iridia hade rätt i det. Ska kopiera in svaret till dig, och ditt svar på det, här.

Sen tror jag det här handlar om vad ens hjärna behöver för slags hållpunkter, eller hur starka hållpunkter den behöver. Ha svårt för lögner är en sak då, tänker jag mig, och att ha svårt för falska toner eller grumlig takt i musik är ett par andra.

Känns som en rimlig modell för mig, i.a.f., för att börja förstå hur det kan vara svårt att dra en lögn.

MajaN96 skrev:

jonsch skrev:

MajaN96, i annan tråd skrev:Min pappa sa att om någon frågar hur man mår så svarar man att man mår bra även fast man inte gör det, eftersom personen som frågar inte alls är intresserad, utan att det bara är en hälsningsfras.
Det fattar inte jag, om man säger att man mår bra så gör man väl det och om man inte gör det så säger man väl det?
Enligt mig är det inte en fras, det är en fråga om hur man mår.
Vad tycker ni om det?

Det är ofta precis som din pappa säger; folk säger "hur är det" antingen för att visa att de bryr sig eller för att bara verka artiga. Man kan egentligen svara nästan vad som helst. Du kan ju läsa om fler idéer om saken här i tråden.

Jag brukar ha lika svårt att ljuga som du men säger numera oftast "bra. Själv?" när jag mår bra, "jodå, själv?" när läget är okej för mig och "tja" och sen byter jag samtalsämne när jag inte mår så bra.

Har det hänt något man tycker kan va kul att berätta kan man göra det som svar, eller efter ett tja eller jo eller dylikt - för det säger ju något om hur man mår, att man varit med om nåt kul. Skulle kunna göra i.a.f..

/ J

Jag har märkt att om man svarar att man inte mår bra kan leda till en väldigt lång disskusion.

Moderator: Flyttade ut svaret från citatet!

Miche, tack för hjälpen! Ska genast plugga denna gnutta phpbb en smula.

Jag känner igen mig helt i det Zombie beskriver.

Man får en press på sig att vara oärlig, det är nog vad jag hatar mest med dessa artighetsfraser...

Går det att hitta något kompromissuttryck då, som kan passera utan att det känns som direkta motsatsen till hur man mår?

Typ "Jo vars" eller något annat neutralt?

"Tja" och ett leende som folk får tolka som de vill duger för mig när jag mår litet sisådär eller värre. Jag känner inte att jag ljuger med smilet för för mig betyder det "men man får se positivast möjligt på läget". Så det gör mig inget om nån tolkar smilet och "tja" ihop som att är som vanligt men rätt väl.

Fast det kan jag tänka mig känns manipulativt för en hel del; det hade nog känts så för mig själv för några år sen. Om jag smilade då nådde det säkert inte ögonen och såg därmed bara "självömkande tappert", alltså martyriskt ut. Inte så bra.

Bättre i.s.f. med ett "tja" utan leende. Fast nu minns jag ett stort problem förutom att ett sånt "tja" lätt tolkas som "dåligt" och som "jo det ska jag tala om för dig att jag tycker härmed lassar jag över alla mina problem på ditt samvete så att du kan tycka att jag är oförskämd".

Det stora problemet jag minns är känslan av att ett "tja" inte räcker!

För mig kändes det då för ett tag sen som att "tja" kunde tolkas som att man inte tog frågan på allvar och inte ville ha kontakt... och jag vill absolut inte få någon att känna sig nonchalerad. Men inte ville jag lassa över några bekymmer heller. Så frågan gav mig massor med huvudbry.

Hmm. Man ska väl alltså bli sån som jag är nu. Fast det är inget råd alls när man väl står där. Så just nu sitter jag handfallen.

Kan man inte bara säga "bra" och korsa fingrarna bakom ryggen?

(Det brukade i alla fall när jag var liten räknas som att då gills inte lögnen.)

Eller bara "Jorå, hur är det själv?" Då har man snabbt fört över fokuset tillbaka till den andre utan att behöva ljuga eller svara något den inte vill höra, och så kommer man förhoppningsvis av kroken.

Teoretiskt sett kan man väl också (efter bästa förmåga) titta och låta menande åt den frågandes håll och med ett leende säga "vill du verkligen veta?"

Men "Jorå" är en lögn om den kommer ur min mun när inte måendet är positivt.

"Tja, hur är det själv" kör jag med numera, ibland men det känns fortfarande som ett väl uppenbart försök att undvika frågan. Oavsett, alltså, om det tolkas så eller ej.

"Huvudet upp och fötterna ner."
"Det knallar på/och går."
"Man får inte klaga." (Fast det tolkar jag som negativt.)
"Det är lugnt."
"Det får duga."

Kimmelie skrev:"Man får inte klaga." (Fast det tolkar jag som negativt.)

Vilket då kan vara ett praktiskt sätt att säga att det inte är bra utan att det låter så illa som det faktiskt är!

Miche skrev:

Kimmelie skrev:"Man får inte klaga." (Fast det tolkar jag som negativt.)

Vilket då kan vara ett praktiskt sätt att säga att det inte är bra utan att det låter så illa som det faktiskt är!

Risk för följdfrågor bara. "Man får inte klaga" implicerar att även om jag av någon anledning inte klagar så finns det definitivt något att klaga på, annars skulle jag inte valt de orden. Att förstå vad något betyder (för entisar i alla fall) handlar massor om vad man lämnar osagt. Det är en sorts automatisk extrapolering av det man säger till det man inte säger.

Iridia skrev:Jag tyckte som ni förut men nu har jag ändrat mig till att det beror på vem som frågar.

A. Om en nära vän eller familjemedlem frågar så vet jag att de frågar för att de faktiskt vill veta, så då berättar jag hur jag mår just då. (Här får man vara lite lyhörd för alla vänner och familjemedlemmar kanske inte heller vill veta, men chansen är störst bland dem som är närmast.)

B. Om det är någon bekant som jag känner lite grand men inte så väl kan jag säga något mittemellan, typ "Varit lite krasslig under hösten men nu är det bättre" utan att gå in på några detaljer. Genom att bli en liten aning personlig så får man den andre att inte känna sig som en total främling, samtidigt som man inte belastar den med några jobbiga detaljer (det här kom jag på nu medan jag skriver).

C. Om det är en främling som jag inte känner alls så finns bara ett enda svar: "Bra!" Allt annat är högst opassande hur dåligt man än mår, eftersom det får den andre att känna sig obekväm och förvirrad. Den frågade inte för att den ville veta utan för att det är just en hälsningsfras (vilket det är på många andra språk också: "Ca va?" "Wie gehts?" "How are you?").

D. Såvida man inte är i en vårdsituation, då kan vårdpersonal, trots att de är främlingar, fråga för att det är deras jobb. Då bör man svara ärligt, om ens mående är relevant för just det man söker för. Man berättar t ex inte om depression eller magproblem för sin tandläkare, men däremot om man har tandvärk eller tandläkarskräck.

Bra där, Iridia!
Pedagogiskt och utförligt. Funderat på att bli lärare eller jobba med aspergare?

Får jag den frågan ifrån någon som jag vet inte är genuint intresserad så svarar jag att "det funkar". Då behöver jag inte ljuga, för funkar gör det ju uppenbarligen då jag faktiskt kan uppfatta frågan.

I övrigt så svarade jag helt ärligt på den frågan fram till bara några år sedan då jag faktiskt konfronterade flera av mina närmaste och ville få klara besked i varför dom uppenbarligen ljög för folk vi träffade gemensamt ute ibland men inte för vissa. Det blev en lååång diskussion då det först kändes som om dom svek mig då jag kom på dom varje gång med att ljuga även om dom kanske inte ljög för mig.

Krake skrev:Risk för följdfrågor bara. "Man får inte klaga" implicerar att även om jag av någon anledning inte klagar så finns det definitivt något att klaga på, annars skulle jag inte valt de orden

Pratar man med med en NT så kommer inga följdfrågor om de inte är genuint intresserade (vilket är sällsynt) och pratar man med med en Aspie så får man räkna med följdfråga om de faktiskt vill veta (vilket i princip är samma sak som genuint intresserad).

Om följdfrågan kommer och de inte vill veta får de skylla sig själva...

Jag förstod för bara några år sedan att frasen "hur är det" (eller "hur mår du") bara var en meningslös fras som en del personer bara slänger ur sig efter ett "hej". Jag brukade tala om hur jag mådde när jag fick frågan, för jag trodde att personen ville veta, så jag sa väl saker som att jag var trött, var på dåligt humör, haft det jobbigt hemma, eller vad det nu kunde vara för tillfället. Ännu senare förstod jag att man förväntas ställa samma fråga tillbaka även om man inte är intresserad, jag gör det någon sällsynt gång men det tar verkligen emot. Jag får nästan inte orden ur munnen, och jag känner mig så falsk när jag säger typ: "och du då" eftersom jag inte är intresserad. Jag riktigt hör hur oengagerad jag låter.

Men jag skulle vilja veta hur ni gör när ni verkligen vill veta hur en annan person mår, hur frågar ni då? Jag vill veta det ibland av andra omkring mig eftersom jag är intresserad och bryr mig, men när jag frågar får jag ju bara tillbaka något standardsvar som några har skrivit här ovanför, så det känns meningslöst att fråga då också. Folk förutsätter att frågan alltid är en nonsensfråga som man inte vill ha ett ärligt svar på. Och omvänt, om någon annan frågar er hur ni mår och verkligen vill veta, hur avgör ni det? Jag vet iaf inte.

Jag har fått uppfattningen så ställs den verkligt intresserade frågan ofta i en lite mer intim (inte samma sak som sexuellt intim) situation, ofta med ett sänkt, lite mer "allvarligt", röstläge. Ofta är inte frågan heller ställd (lägger några exempel nedan):

• Läget? som väl är den ytligaste varianten, besvaras lätt med "Jorå, själv då?"
• Hur mår du? Klassiskt svar "Knallar å småspringer, själv?"
• Tja, Morsning, Hej, Hallå är bara hälsningsfraser och bör besvaras med samma ord tillbaka eller något av de andra i samma lista, de är bara en markering att personen noterat att du är där.

Jag har också svarat i en annan tråd. Citerar mig själv:

Jag blir nästan alltid lika överraskad av "Hur mår du" - frågan och tar den personligt. I vissa fall vet jag att den är personlig och då känns det bra att svara. Och i sådana fall skäms jag över att jag kan glömma att fråga tillbaka. Annars blir hela situationen obekväm och då har jag ingen lust att fråga tillbaka, utan avslutar helst samtalet så fort som möjligt.

kallprat-smaprat-mingel-t22245.html

KrigarSjäl skrev:Bra där, Iridia!
Pedagogiskt och utförligt.

Tack.

Funderat på att bli lärare eller jobba med aspergare?

Nä. Skulle garanterat inte vara bra på det på riktigt.

Iridia skrev:Inte jättesvårt att lära sig, eller hur?

Vill påstå att jag har ganska svårt för hur mår du frågan
Extra krångligt blir det om man behöver avvika för att man inte mår bra och tidigare har sagt att man mår bra

Jag frågar inte tillbaka. Jag tycker "Hur mår du" är en oförskämd fråga. Jag har väl ingen lust att berätta om mina depressioner för främmande eller avlägset bekanta. Man blir ju tvungen att ljuga och svara "Bra". Jag vill inte vara lika otrevlig mot dem som de varit mot mig så därför frågar jag inte tillbaka.

Iridia skrev:Går det att hitta något kompromissuttryck då, som kan passera utan att det känns som direkta motsatsen till hur man mår?

Typ "Jo vars" eller något annat neutralt?

Jag brukar lite avmätt svara OK om jag mår skit. Känns lite ärligare än att svara "bra" med ett tillgjort leende iaf.

Iridia skrev:Kan man inte bara säga "bra" och korsa fingrarna bakom ryggen?

(Det brukade i alla fall när jag var liten räknas som att då gills inte lögnen.)

Eller bara "Jorå, hur är det själv?" Då har man snabbt fört över fokuset tillbaka till den andre utan att behöva ljuga eller svara något den inte vill höra, och så kommer man förhoppningsvis av kroken.

Ett bra tips.

Jag brukar svara "det knallar väl på" eller något liknande och bildligt talat korsa fingrarna bakom ryggen. Men det tar orimligt med energi som jag egentligen inte har att avvara. Att föra över fokus på den andra kan också bli en bumerang som slår hål på ens energitank om man är bra på att lyssna eller ger det intrycket. Enter brukar inte vara bättre än aspar på turtagning i sådana fall.

MajaN96 skrev:Min pappa sa att om någon frågar hur man mår så svarar man att man mår bra även fast man inte gör det, eftersom personen som frågar inte alls är intresserad, utan att det bara är en hälsningsfras.

I vissa fall tror jag detta stämmer. Men i andra fall så undrar folk hur man mår.

Om de verkligen vill veta så brukar man kunna höra det på sammanhanget, tonfallet eller betoninge (såvida man inte har pragmatisk-semantisk språkstörning, eller svårigheter att tolka tonfall och sånt).

T ex "Hur mår du", istället för bara lite slappt "Tjena, läget?" eller "Hej, hur mår du"?

Alt att man redan vet på förhand vilka som kan tänkas vara intresserade på riktigt.