Jag tål SSRI bra, dock ingen större väldskakande effekt att skryta om.
Men då är kanske allt som det ska ?
Om jag skulle sluta, då vet enbart Gud hur det skulle sluta.

Atarax ger mig konstiga drömmar.

Och det här med ökad självmordsrisk? Jag fattade inte under dessa 12 år att det var Pillren som förorsakade alla impulsiva överdoser mm som haglade ned. Innan jag åt piller hände det sällan sådant och inte i den omfattningen.

NRI som Efexor är särskilt förrädiska eftersom man kan känna ett bedrägligt lugn samtidigt som serotoninhalten lik förbannat går upp och självmordskompetensen/handlingskraften höjs. Om man talar om sina tankar kanske de höjer medicinen eller går in på neuroleptika och så blir man ännu mer suicidal - dvs om man är som jag.

En tjej sa till mig idag att hon inte förstod varför hon drabbats av självmordstankar. Hon brukade inte ha såna. Hon hade ätit Cymbalta ett tag. Jag läste biverkningslistan för henne: "självmordstankar"...

Debbido skrev:Jag hittar kanske ingen länk. Det var flera år sedan en psykiatriprofessor sa detta på TV och jag tror att det stämmer. För att få rejäla endorfinkickar måste serotoninhalten vara tämligen låg. Den går alltså ned vid förälskelse. Om förälskelsen går snett (olycklig kärlek) blir då självmordsrisken hög.

T ex en rockmusiker eller sing and songwriter har ofta låg serotoninhalt för att kunna skriva bra låtar och bli förälskad i dessa, bli hög av musiken och hamna i ett kreativ lyckorus. Sedan behöver denna sårbara själ ofta medvetandeförändrande droger för att klara av belastningen med strålkastarljuset. Men om han drogar sig med SSRI eller NRI så blockeras känslorna och låtarna blir skit.

Jag blir på en bra gjord låt hög i tre dygn. Psykpillren kvaddar hela min kreativitet.

Tack, då tror jag jag fattar vad du menar! Hade inte hört talas om det förut, men det kan kanske stämma. Jag är inte så kreativ, så det är svårt att säga om jag blivit mindre kreativ av SSRI... men det kan hända att jag blivit mindre benägen att få kickar, tex av att överäta. Jag har läst om att bulimiker ofta har låg serotoninhalt, och därför är extra benägna att få kickar av att hetsäta. Och att SSRI ska kunna hjälpa mot hetsätning.
Synd i så fall, om det är så att man inte kan vara lycklig och samtidigt ha förmåga att få kickar...

Men jag väljer nog ändå att vara okreativ och sakna kickar, hellre än att vara deprimerad och vilja dö.

SSRI funkar alltså bra på mig. Men jag är ingen aspie (så vitt jag vet).

Jag fick inga självmordstankar av SSRI. Jag hade dem innan jag började ta medicin, och med medicinen har de sakta men säkert minskat.

Debbido skrev:

slackern skrev:Skum frågeställning i rubriken handlar det om SSRI på enkäten är frågan serotonin.
Så jag svarar på det som står i enkäten och då svarar jag att jag mår bra som fan om jag överkonsumerar serotonin.

Du vet kanske mer än mig? Serotoninåterupptagningshämmande medel = ökad serotoninhalt = SSRI = Fontex. Fel?

Nej jag tänkte på att MDMA ger sjukt mycket överskott utav serotonin och klart den bästa drogen som finns.

Debbido skrev:Jag hittar kanske ingen länk. Det var flera år sedan en psykiatriprofessor sa detta på TV och jag tror att det stämmer. För att få rejäla endorfinkickar måste serotoninhalten vara tämligen låg. Den går alltså ned vid förälskelse. Om förälskelsen går snett (olycklig kärlek) blir då självmordsrisken hög.

T ex en rockmusiker eller sing and songwriter har ofta låg serotoninhalt åför att kunna skriva bra låtar och bli förälskad i dessa, bli hög av musiken och hamna i ett kreativ lyckorus. Sedan behöver denna sårbara själ ofta medvetandeförändrande droger för att klara av belastningen med strålkastarljuset. Men om han drogar sig med SSRI eller NRI så blockeras känslorna och låtarna blir skit.

Jag blir på en bra gjord låt hög i tre dygn. Psykpillren kvaddar hela min kreativitet.

Det stämmer in på mig alldeles utmärkt. Efter att ha slutat med lyckopiller hamnar jag direkt i ett "förälskat" tillstånd. Blir "hög" på musik och sprängfylld av känslor. Men jag blir överväldigad av min egna intensitet och till slut kan jag inte hantera den. Den äter upp mig liksom och gör mig oförmögen att fungera i vardagen...

Joakoni skrev:Det stämmer in på mig alldeles utmärkt. Efter att ha slutat med lyckopiller hamnar jag direkt i ett "förälskat" tillstånd. Blir "hög" på musik och sprängfylld av känslor. Men jag blir överväldigad av min egna intensitet och till slut kan jag inte hantera den. Den äter upp mig liksom och gör mig oförmögen att fungera i vardagen...

Min åsikt är att läkemedelsbolagen och sjukvården får forska vidare och inte vara så serotoninfixerade eller noradrenalinfixerade. Hjärnan är enorm. Det finns annat där inne som ska fungerar. Concerta är ju ett exemel på ett annat spår och medicinsk marijuana, t ex Marinol ett annat. Hindren är många. Läkemedelsbolagen vill ju tjäna en massa pengar så mer naturliga preparat är ointressanta. Blir lugn av Marijuana (vilket jag inte kan få tag på här) och vet inte hur Marinol o liknande funkar. Men musiker går ju ofta in på knark för att de upplever att det inte hindrar skapandet. I liten dos kanske inte...

Marinol ska ju inte vara mer skadligt än annan medicinering. Alla mediciner har biverkningar. Jag väntar på det stora "musikerpillret", som lugnar men inte hejdar kreatviteten. Tänk...en sprayflaska med endorfin!

Debbido skrev:NRI som Efexor

I wp heter det SNRI http://sv.wikipedia.org/wiki/SNRI

Dagobert skrev:

Debbido skrev:NRI som Efexor

I wp heter det SNRI http://sv.wikipedia.org/wiki/SNRI

OK! SNRI kan ju också vara med här eftersom den också ökar serotoninhaleten medan den mixtrar med noradrenalinhalten.

Jag röstar inte för frågan är mer komplicerad än tål du/tål du inte.
Jag har bipolär sjukdom. Är vidare väldigt biverkningskänslig. På Zoloft blev jag manisk, och med en ångestkomponent som inget kom åt. Jag har vid det här laget provat sju åtta sorters olika ssri (olika substanser). Nu, på cipralex (escitalopram), nu mår jag bra, bättre än på de andra jag har provat. Har fortfarande en del biverkningar men de är hanterbara. Man mår alltid dåligt när man börjar ta ssri, ångest och depression försämras. Seda är det just det med olika ämnen och sedan dess dosering. Verkningsmekanismen är den samma för ssri men man kan, som jag, må helt uselt av en och bra av en annan. Sedan får ssri-nivåerna inte bli för höga heller.

Aspergare är vanligtvis mer känsliga för läkemedel än andra. Det är sällan pang på och så är allt bra oavsett medicin. SSRI:er är alltid trixigt, det tar några veckor innan effekten kickar in och först därefter kan man mickla med doser. Det tog nästan ett år innan man hade kommit så långt i substanser och dosering att jag mådde hyfsat. Då visste jag tack och lov inte att det skulle ta ytterligare 18 månader plus tillskott av en annan medicin innan jag kunde börja känna mig levande.

Debbido skrev:

Dagobert skrev:

Debbido skrev:NRI som Efexor

I wp heter det SNRI http://sv.wikipedia.org/wiki/SNRI

OK! SNRI kan ju också vara med här eftersom den också ökar serotoninhaleten medan den mixtrar med noradrenalinhalten.

Efexor är ingen specifik ssri och Fontex är ett märkesnamn på en ssri.
Det finns olika substanser, allt är inte ssri. En del påverkar fler substanser i hjärnan än serotonin genom att kunna höja nivåerna av, främst, två ämnen (serotonin och noradrenalin). I en del fall förtrycker man ett ämne och höjer en annan. De gamla antidepressiva medicinerna, innan ssri, verkade mer rakt av och systemeffekten (och biverkningarna) var då tydligare.
Den verksamma substansen i Fontex är fluoxetin som i sin tur är en del av gruppen ssri.

Efexor är venlafaxin, http://www.fass.se/LIF/produktfakta/sok_lakemedel.jsp?DocTypeID=4&expanded=N_N06_N06A_N06AX_N06AX16#N06AX16, en serotonin- och noradrenalinåterupptagshämmare.

FASS SSRI http://www.fass.se/LIF/produktfakta/sok_lakemedel.jsp?expanded=N_N06_N06A#N06A

Sen har vi ju också Voxra som mixtrar till eller påverkar ännu ett signalämne Dopamin.

Juddy skrev:Aspergare är vanligtvis mer känsliga för läkemedel än andra. Det är sällan pang på och så är allt bra oavsett medicin. SSRI:er är alltid trixigt, det tar några veckor innan effekten kickar in och först därefter kan man mickla med doser.

Det är tvärtom för mig. Jag reagerar ovanligt snabbt, med Sertalin blev det "pang på" redan efter några få timmar.

Joakoni skrev:

Juddy skrev:Aspergare är vanligtvis mer känsliga för läkemedel än andra. Det är sällan pang på och så är allt bra oavsett medicin. SSRI:er är alltid trixigt, det tar några veckor innan effekten kickar in och först därefter kan man mickla med doser.

Det är tvärtom för mig. Jag reagerar ovanligt snabbt, med Sertalin blev det "pang på" redan efter några få timmar.

Det tar, säger man, mellan 4 - 6 veckor innan SSRI når sin fulla effekt och man kan se om dos/preparat är det rätta. För mig har det tagit närmare 6 veckor, med många biverkningar under tiden. Tillvaron med den här sortens mediciner är onekligen komplicerad.

Juddy skrev:Det tar, säger man, mellan 4 - 6 veckor innan SSRI når sin fulla effekt och man kan se om dos/preparat är det rätta. För mig har det tagit närmare 6 veckor, med många biverkningar under tiden.

För mig tog det 4 veckor innan jag kände någon effekt överhuvudtaget. Sedan blev det kontinuerligt bättre under loppet av ett år eller så. Men möjligtvis var det inte medicinen som verkade då, utan liksom resten av mitt liv som "hängde på" efter att SSRIn hade startat det hela... om ni förstår vad jag menar.

Cipramil hade ingen effekt alls på mig, förutom 25 kg viktuppgång.

Det där med att efter 5 veckor så blir allt bra, är en myt. Efter 5 veckor var jag nästan död, dvs jag tror att jag hade ett serotonergt syndrom, inte fullgånget för då är man helt död.

De preparat som mixtrar med serotoninet samt en hel massa andra neurosubstanser är bedrägliga, för då kan jag känna mig lugn, men rätt som det är dyker suicidläget upp.

Det har gått 3 år sedan jag tog något av ovanstående. Höll mig till benzo.
Men så var det en snäll läkare jag litade på som skrev ut Saroten. Jag märkte ju direkt att jag fick tefatsögon och började skaka, så jag gick ned till pytte-doser, nära noll. Men under den mentalt svåra nyårshelgen(ensamhet) fick jag väl i mig en hel tablett och sedan stod jag där plötslig med kniven tryckt mot handleden. Jag lyckades få fram en droppe blod innan jag skrek till mig själv: Vad håller du på med? Lägg av! Sedan sänkte jag mig med Lyrican jag har kvar hemma, därför att den går att använda några dagar för att uppnå en "nock-off-effekt". Man blir för trött för att orka med annat än att sova.

Jag är väldigt arg på mig själv för att jag medvetet tog en tablett serotoninhöjande, när jag VET hur jag reagerar. Man ska stå under sträng uppsikt de första veckorna på SSRI. OCH När och var händer det? Hur många har dött av det som jag själv representerar - serotoninöverkänslighet?

Jag sa inte att allt blir bra. Jag skrev att det tar 4 - 6 veckor innan JAG kände någon EFFEKT. Det i sig innebär inte att problem försvinner. Jag tar en rejäl dos ssri plus en annan medicin men har mina svackor ändå, bl a en rejäl nu. Jag upplever biverkningar, bland annat, och mest tydligt, är (intensiv) muskel- och ledvärk. De räddade livet på mig. Innan jag började ta dom så kunde jag inte passera en bro utan att tänka på hur snabbt eller inte snabbt man skulle dö om man hoppade. De tankarna och en urjävlig ångest förföljde mig ständigt under den första tiden, och med varje doshöjning/medicinbyte så var det som att börja om från början igen. När jag har stått på en hög dos mest för att överleva så har jag haft avsevärda neurologiska biverkningar, mest handikappande har varit skakningar i händerna.

Jag fick täta uppföljningar den första tiden via en uppmärksam husläkare.

Det irriterar mig något enormt med människor som tror att det är en quick-fix och där läkare, mer eller mindre, beskriver dom som ofarliga. Klart att de inte är ofarliga. De påverkar hjärnans signalsubstanser och vad som egentligen händer i hjärnan (vilka substanser är det som hjälper, är det ssri:n eller kringämnen runt ssri) - det är det ingen som vet för hjärnforskning är eftersatt. Det är en knivskarp medicin och ska behandlas som så.

Zoloft, Remeron, Efexor, Voxra och äter numer Strattera... Den senare räknas som en NRI då den bara påverkar noradrenalinet, men jag mår väldigt bra. Vet inte om jag borde äta en antidepressiv i förebyggande syfte eller om Strattera anses räcka. Har du haft två egentliga depressioner ska du göra det, men jag har haft tre.

ragnevi skrev:Zoloft, Remeron, Efexor, Voxra och äter numer Strattera... Den senare räknas som en NRI då den bara påverkar noradrenalinet, men jag mår väldigt bra. Vet inte om jag borde äta en antidepressiv i förebyggande syfte eller om Strattera anses räcka. Har du haft två egentliga depressioner ska du göra det, men jag har haft tre.

Remeron var ett rävgift för egen del. Gick upp 20 kg i ett nafs. Har provat, när jag räknar efter, tolv olika mediciner innan man träffade rätt. Jag har haft, i genomsnitt, en depression per år. All forskning som visar på att en depression som leder till två, till tre etc., varje depression ökar risken för återfall. Den informationen försöker jag att glömma.

Har haft Zoloft nästan två veckor nu. Ingen effekt från eller till, men det lär väl ta ett tag längre...

Jag har provat Seroxat, Fluoxetin och Cipralex, varav den sistnämnda är den jag äter just nu. Mår mycket bättre av SSRI, de ångestattacker som jag tidigare hade har försvunnit helt. Inbillar mig även att jag blir mer social.

Jag är nu så patetiskt melankoliskt självömkande, svårt att tänka så jag tar paroxetin om läkaren ordinerar det.
Om jag inte tål det får jag be om ECT eller vänta till det går över.
Det var -95 jag fick Soloft vid depression funka bra men fick sån huvudvärk så jag slutade eter 3 månader.
Nu deppad igen, tomhetskänslor trött ältar, inga självmordstankar.

Personligen tror jag att dopaminåterupptagningshämmare fungerar bättre än ssri mot depressioner.

Dopamin ger en ork, lust och vilja och man mår som en gud. Serotonin enligt mina erfarenheter är mer obehag och illamående.