Jag håller på och lurar på, om saker som jag gör kan klassas som specialintresse eller inte. Grejen är att jag inte sysslar med dessa intressen bara för att jag mår bra av det. Till en stor del så är det ganska tvångsmässigt och det finns en rejäl dos prestationsångest med i bilden. Jag har väldigt svårt att acceptera att inte göra mitt absolut bästa när jag gör någonting. Det har säkert delvis med min dåliga självkänsla att göra.

Vad tänker ni om detta? Är det alltid glädjefyllt för er att syssla med ert specialintresse, eller kan det bli till ett tvång? Har ni någon gång ”bränt ut er” genom att hålla på med specialintresset?

Bara glädje för min del.
Det är när jag måste hålla på med sånt som är ointressant som det blir plågsamt. Nuförtiden händer det praktiskt taget aldrig att jag gör sånt jag mår dåligt av, men när man var barn fick man finna sig i att bli påprackad en massa skit.
Exempel: fotboll, shopping, allsång, dans, orientering, klassaktiviteter, ja alla de där vanliga sakerna. Jag hatade varenda sekund av det.

Tråkigt att göra saker man inte gillar. Men jag kan tvinga mig att göra något tråkigt men i längden kan jag bli mentalt utmattad, det kan t.ex. handla om ett arbete som är ointressant.

Om det handlar om att göra något tråkigt i en längre tid med syftet att uppnå något bra så är det inga problem. Jag klarar vad som helst och hur länge som helst, kan trycka undan känslorna. Händer det er också?

Är detta något autistiskt drag?

Om jag sitter hemma och gottar ner mig i vad-ja-nu-har-för-specialintresse, så är det underbart! Det ger så himla mycket! Däremot är det jobbigt att behöva smyga med det för att sociala samspel ska fungera, jag vet ju själv hur tråkigt och uppgivet dte blir när tre dataspelsidioter börjar sitt snack, antar dte är samma för andra när jag talar om mitt specialintresse...

Om jag sysslar med mina favoritintressen geocaching, långcykling eller byggnadssnickrande så känner jag en enorm glädje i det, och jag vill alltid göra ett "bra jobb", främst genom att jag lägger mycket tid på det, och i synnerhet när det gäller byggnadssnickrandet eftersom det kostar både extra tid och extra material att lämna ett slarvigt utfört arbete. Förlorad tid får man ju inte tillbaka, och byggnadsmaterial är dyrt...

Dessutom tycker jag om att kunna känna en sorts "stolthet" av att ha klarat av det jag föresatt mig att klara, och gärna lite mer. Att hitta den där extra cachen (särskilt om den är svår att lokalisera, eller om jag behöver utmana mig själv fysiskt och psykiskt för att hitta den), cykla den där extra milen, klara av någon byggdetalj jag tidigare inte gett mig på...

Hmm, alltså snarare inga specialintressen à la AS, de som jag har. Fast jag känner igen mig rätt mycket i det du Geocache berättar. För dig verkar ju glädjen ändå ligga mycket i vad du presterar, inte bara i aktiviteten i sig.
Jag vill också alltid göra ett bra jobb och utmana mig själv, men glädjen försvinner någonstans på vägen...

Mitt specialintresse är en sjukdom. Jag är intresserad av djur. Jag samlar gärna på dem. Detta leder stundom till katastrof och social utarmning. Folk vill inte komma hem till mig pga djuren.

När jag är sjuk innebär djuren en enorm stress eftersom jag inte hinner städa efter dem.

Jag har "bränt ut mig" många gånger, bla genom att försöka jobba som kennelflicka tills jag typ låg där som en död kackerlacka.

Jag hatar mitt sjuka jävla specialintresse. Varför kunde jag inte gilla frimärken istället?

Fröken Fräken, vad har du för intressen då?

Mina specialintressen är mina största passioner i livet och ger mig bara glädje och ett underbart lugn inombords. Det är väl lite tvång inblandat kanske, eftersom jag blir helt förtvivlad om jag blir hindrad eller störd när jag ska utöva mina intressen, men det är på något vis ett härligt tvång. Jag är perfektionist men har ingen prestationsångest när det gäller de här sakerna, jag tycker bara det är trevligt och roligt att hålla på.

sugrövmanövern skrev:Mitt specialintresse är en sjukdom. Jag är intresserad av djur. Jag samlar gärna på dem. Detta leder stundom till katastrof och social utarmning. Folk vill inte komma hem till mig pga djuren.

När jag är sjuk innebär djuren en enorm stress eftersom jag inte hinner städa efter dem.

Jag har "bränt ut mig" många gånger, bla genom att försöka jobba som kennelflicka tills jag typ låg där som en död kackerlacka.

Jag hatar mitt sjuka jävla specialintresse. Varför kunde jag inte gilla frimärken istället?

Älskar du dem mycket emellanåt då?

AAA skrev:

sugrövmanövern skrev:Mitt specialintresse är en sjukdom. Jag är intresserad av djur. Jag samlar gärna på dem. Detta leder stundom till katastrof och social utarmning. Folk vill inte komma hem till mig pga djuren.

När jag är sjuk innebär djuren en enorm stress eftersom jag inte hinner städa efter dem.

Jag har "bränt ut mig" många gånger, bla genom att försöka jobba som kennelflicka tills jag typ låg där som en död kackerlacka.

Jag hatar mitt sjuka jävla specialintresse. Varför kunde jag inte gilla frimärken istället?

Älskar du dem mycket emellanåt då?

Djuren, individerna, ja. Intresset däremot, det hatar jag alltjämt och önskar väck, men det tycks vara inplanterat i mig från födseln.

Förstår vad du menar!

"Måttfullhet är mitt motto" är ej speciellt sant för mig heller. Besatthet och tvångsmässighet är jag däremot väl bekant med.

AAA skrev:Fröken Fräken, vad har du för intressen då?

De intressen som har hållit sig i många år är dans och träning.
Ett som har kommit det senaste året är att läsa om olika psykdiagnoser osv.
Ett tag pluggade jag språk på universitetet, det gillade jag och hade högsta betyg på typ alla tentor.

Det som jag har märkt med mig själv, är att jag har svårt att göra någonting ok/bra. Om jag väljer att intressera mig för någonting så måste jag göra det till max och förstå ämnet jättebra, annars kan det lika gärna vara. Det låter som en bra grej, men det är inte det för mig. Jag tappar liksom bort anledningen till att det var intressant från början.

Fröken Fräken, måttfullhet är alltså inte ditt motto heller Du lär ju vara duktig på ämnena eller sporterna när du avslutar dem iaf!

Aldrig tillräckligt duktig...

Nej, det där är svårt... Högsta betyg men inte alla rätt typ?

Ja, typ... fast får jag alla rätt så hittar jag väl någonting annat som är fel. Att jag borde fått samma resultat men utan att plugga så mycket eller nåt. Eller att jag inte är värd betyget, eftersom jag inte håller samma nivå i diskussioner osv som på en skriftlig tenta.

Mitt specialintresse ger mig massor med glädje! Men det kan också bli för mycket. Tyvärr (?!) är jag bra på det, vilket gör att jag ständigt får frågor om hjälp och eftersom jag tycker det är så vansinnigt roligt säger jag sällan nej...
Som sagt, det ger mig mycket glädje, men det kör också slut på mig. Fullständigt.

Jag har inga specialintressen nu som vuxen men önskar att jag hade för någonstans anar jag att jag skulle må bättre då, och känna mig både lugnare och tryggare. Däremot har jag många "vanliga" intressen och det är ju iofs rätt bra det också

När jag var yngre hade jag x antal specialintressen. Det absolut största, och som varade längst (eller det varar fortfarande men nuförtiden är jag inte besatt) var hästar. Jag hade hästaffischer över hela rummet, läste nästan bara hästböcker, var jämt i stallet ett tag, chattade på hästchattar, hade mejladresser som innehöll favorithästarnas namn, åkte på ridläger varje sommar och pratade nästan bara om hästar.

Jag är fruktansvärt glad att jag hade hästintresset och inte minst de riktiga hästarna. Det gav mig en enorm glädje och trygghet när så mycket annat runt omkring var jobbigt.

En period var jag enormt intresserad av Lappland. Jag vet inte hur det kom sig men helt plötsligt satt jag jämt på Internet och läste om olika små byar i Lappland och slog upp dem i en kartbok som jag fått av pappa. Ibland lånade jag hans stora kartbok eftersom den var mycket bättre. Jag tittade också på bilder från Lappland och när jag chattade på Internet brukade jag leva mig in i en roll där jag var en flicka som bodde på en liten gård i Karesuando.

Telefonkataloger läste jag också ett tag. Pappa jobbade med telemarketing så han hade massor av telefonkataloger. Jag gillade särskilt katalogerna för småorterna, där hittade jag många fina gårdsnamn och ortsnamn som jag sen brukade kombinera på olika sätt, tillsammans med mitt eget namn. Det där roade jag mig med länge.

För mig var specialintressena en oerhörd glädje, men också en räddning. Familjen hade dålig ekonomi och pappa var psykiskt sjuk. Samtidigt hade jag det jobbigt i skolan på flera plan så om jag inte hade haft min katt och de där älskade intressena så vet jag inte hur det hade blivit, förmodligen hade jag klappat ihop totalt mycket tidigare än vad jag senare gjorde.

Utan ett specialintresse (ogillar den benämningen, men...) har jag svårt att ladda mina batterier och återhämta mina sinnen i den grad de behöver för att stå ut med tillvaron och de folk som bor där. tyvärr har jag ofta svårt att gräva ner mig i specialintressena om jag är lite deppig eller ledsen och det är då jag behöver dem som mest.

Tack allihopa för svaren!

Fröken Fräken skrev:Vad tänker ni om detta? Är det alltid glädjefyllt för er att syssla med ert specialintresse, eller kan det bli till ett tvång? Har ni någon gång ”bränt ut er” genom att hålla på med specialintresset?

Njaa, beror på vilket av mina intressen det handlar om.

I Bowlingen gör jag de bara för kul. Enda utbrändheten där handlar om skadade fingrar pga av slitage. Däremot så får man väl lite prestationsångest ibland om man misslyckas fatalt (men i vilken sport får man inte det om allt jävlas för dig när du spelar en match. I en bowlingmatch är varenda kägelpinne avgörande. Om du bara får 169 istället för 180 pga ett misstag. Ex får du ner 9 på förstaslaget. När det endast är en kägla kvar MÅSTE du tar ner denna. Oavsett vilken. Om du missar denna enda kägla, kan det visa sig vara avgörande, då blir du sur på dig själv. Istället för 9 poäng i den rutan, kunde du fått 20 poäng (om du sätter stirke i nästa ruta vill säga)... Men denna "ångest" tillhör nog alla sporter...


Som namnet visar så är jag politisk intresserad, och de flesta som varit med och varit involverade i en valrörelse kan vittna om att det både är risk för utbrändhet och prestationsångest.

Mitt tredje är WoW. När jag spelade förut var jag sk. hardcore raider (tar de lite lugnt, men fundera på att bli seriös igen när jag har en vettig guild) och där kan jag vittna om att man spelade trots det var tråkigt, wipe 50 ggr på samma boss är inte kul. Man får prestationsångest om det är du som failar eller bara ligger på 99% istället för 100%. Den ynka procenten kan göra så du failar. Och dessutom spelar du trots de är tråkigt ibland bara för du har något konstigt "måste" i det pga. lojalitet till andra du spelar med. Och ångest kanske inte är rätt ord, men visst kan man bli deprimerad ibland...

Så summa av kaddemumman blir väl att mina intressen inte alltid gör mig lycklig, men i grunden så gör jag det endast för det är kul.

Mitt specialintresse är textilt konsthanverk.I det är jag väldigt nördig dessutom.Det jag inte utövar själv har jag läst om.Hade jag inte haft detta hade jag klättrat på väggarna.

Astrologi är Mitt special intresse. Att Ascendenten Oxen, Kräftan och Stenbocken personer med jordtecken Mitthimmel är överlägsna alla andra. De första i egenskap av Mina syskon och de 2 andra som Mina kusiner. Utvaldhet och perfektionism med det bästa av dom bästa som lämpar. Inga halvmesyrer, halvmakeri eller gråskalor här inte .