Vet inte om det beror på autismen men jag har aldrig fattat det där med poesi. En gång på ett bibliotek hörde jag någon sitta och läsa poesi högt för en grupp. Det lät så högtravande, faktiskt lite pinsamt. Tycker att poesi ofta lyfts till skyarna men det är ju bara ord på ett papper.

Inte jag heller, förstår inte grejen alls eller kan ta till mig det.

Det är bara gallimatias. De som inbillar sig att dikter betyder något hör hemma på dårhuset.

Ibland ja, ibland nej.
Jag kan hålla med om att det kan vara onödigt högtravande och svårbegripligt.

Oftast inte, vissa sorter fattar jag men långt ifrån alla

Ibland, ibland inte.
Men det går ju att lära sig att läsa och förstå poesi, precis som man kan lära sig japanska eller arabiska.

Jag är i stort sett poseidöv (fast fattar å andra sidan många låttexter).

Men jag har en aspie-kompis som är poesifantast, och t.o.m. skriver själv - och skriver bra enligt de som förstår sig på det.

Poesi är jättebra.
Det är korta rader.
Det går snabbt att
läsa.

Jag förstår att det låter bra när det rimmar, men inte mycket mer. (Och det är i alla fall vad jag trott var meningen med poesi, att det ska låta bra.) Ibland kanske det finns någon djupare mening men den brukar jag missa. Nu är det väl sällan jag läser poesi också och det hjälper väl inte direkt. Men det händer att jag lyssnar på, och gillar det, för att ljuden ibland passar så bra ihop.

Jag tror orsaken till rim är för att det är lättare att komma ihåg. För länge sedan läste man inte poesi i böcker utan lyssnade på det. Som spoken word idag.

Klassik poesi handlar mycket om just hur det låter, att det låter vackert även om det kan finnas en mening också. Modern poesi tycker jag däremot kan vara svår att förstå (typ Katarina Frostenson). Det handlar kanske om att man får en särskild känsla.

Det finns ju poesi med musik till (Dan Andersson, Gustaf Fröding, Bob Dylan m fl).

Högtravande - det handlar om att uppskatta språkets skönhet.

nescio skrev:Det är bara gallimatias. De som inbillar sig att dikter betyder något hör hemma på dårhuset.

Tack för det du, du tycker alltså att jag hör hemma på dårhuset.

En del är tondöva, de förstår inte musik. Det finns tydligen de som är tondöva för språket också.

Zia1985 skrev:Ibland, ibland inte.
Men det går ju att lära sig att läsa och förstå poesi, precis som man kan lära sig japanska eller arabiska.

Ja, precis! Medelst studier kan man lära sig olika tolkningssätt, t o m de gängse.. åtm ibland, haha.

Alien skrev:Högtravande - det handlar om att uppskatta språkets skönhet.

Ja, och pretentiösa kan ju folk vara inom alla områden, bara lite olika overt.

Alien skrev:En del är tondöva, de förstår inte musik. Det finns tydligen de som är tondöva för språket också.

Framförallt kanske man inte fattar all musik bara för att man fattar någon. Jag tycker att poesi är bra perspektivgivare. Jag gör ofta helt andra tolkningar än andra, vilket visserligen kanske är normalt när det kommer till just olika typer av konst men det är inte riktigt på den nivån; jag tycker inte att jag "inte fattar poesi" men jag har ofta väldigt svårt att räkna ut den gängse tolkningen. Kräver ofta mkt hårt arbete

Ni som "inte fattar poesi", vad menar ni egentligen med det? Är det alltså inte bara ointresse?

Poesi är inte för mig.

Jag kan förstå att det någon skriver är "bra", t.ex. Tranströmer med violinerna och så, men därefter tar det stopp för mig. Personligen får jag ingen stimulans eller tillfredsställelse ut från det. Men det enda jag egentligen läser numera är nyheterna och psykiatriska forskningsartiklar, så ...

Min ända glädje som jag har kvar i livet, allt annat är förstört, och skriver en hel del själv och skulle för modligen ta fram Lugern om jag inte fick daglig dos av lite tröstande ord, så man kan plåga sig igenom ytterligare en hopplös dag, med värk och idioter som vill djävlas hela tiden, utan att lägga sig på taket med 30.06:an.

Har läst igenom bibeln 3 gånger, Koranen 7 (den är tunnare), flera av Buddismens verk, en del Hindi m.m. men insett människans fullständiga meningslöshet och total patologiska stupiditet där man pratar magasin size, och färg på gardinerna medan man sakta dras ner mot avgrundsdjupen fulla av kall smärta och klibbig svart gift. Då är det enkelt att orka sig igenom lite poesi, T ex Hasse Alfredsson "Uti hans ben det ven en hymn av Hugo Alven...osv", så överlever man som i Verdun, en dag till i skyttegraven med kall gyttja i kalsongerna, och hånler åt kulsprutornas vinande spårljusprojektiler över huvudet, som lyser av dödsbringande fosfor...

Jag förstod inte poesi överhuvudtaget förrän jag hittade en bok på ett litet antikvariat i Stockholm. Boken hette "Modern Finsk Lyrik". Bara titeln var värd köpet. Sen läste jag och kunde riktigt känna svårmodet komma krypande. Då visste jag att jag funnit rätt. Den är från 50-talet har jag för mig. Finsk efterkrigslyrik. Så den är väl inte modern med dagens mått. Men den var det då

Som jag ser det är poesi ett medvetet medvetet misslyckad försök till kommunikation. Det är otroligt frustrerande att inte veta huruvida man förstått en text korrekt.

Jag känner att jag inte behöver förstå poesi, för det är ju inte så att jag måste förklara den för någon annan.

Det är mest arbetsskygga människor som vill göra sig och sin lathet märkvärdig som sysslar (skriver och läser) poesi. Förresten är alla som skriver och läser lata.

nallen skrev:Som jag ser det är poesi ett medvetet medvetet misslyckad försök till kommunikation.

Utveckla?

LordNelson skrev:Det är mest arbetsskygga människor som vill göra sig och sin lathet märkvärdig som sysslar (skriver och läser) poesi. Förresten är alla som skriver och läser lata.

egentligen har du rätt, man hade kunnat hugga ved eller trimma enpetaren istället...

Jag tycker att du har en poäng, Antonius, med din rapport från skyttegraven. Poesi kan vara det som håller en i handen i den mentala kampen det kan innebära att existera. Och jag står i tron att många saker ej kan sägas på andra sätt än kluriga. Kanske är det extra svårt som aspie att ha den typen av kontakt med en annan människa, alltså kontakten som innebär ett bruk av kluriga formuleringar, och blir då kanske ensammare än normisar. Eller så är det mest för att man är ovanlig. Men iaf kanske poesi kan utgöra extra välbehövlig input. Även om man är ensam om sin tolkning.

antonius skrev:

LordNelson skrev:Det är mest arbetsskygga människor som vill göra sig och sin lathet märkvärdig som sysslar (skriver och läser) poesi. Förresten är alla som skriver och läser lata.

egentligen har du rätt, man hade kunnat hugga ved eller trimma enpetaren istället...

Ja, det finns alltid vedhuggning eller ogräsrensning att göra.

Jag blir ledsen när jag ser hur folk här föraktar poesi. Jag har alltid älskat att både läsa och skriva dikter. Till mina favoriter hör Dan Andersson, Nils Ferlin och Karin Boye.
Många duktiga singer-songwriters skriver ju texter som man lika gärna kan läsa som poesi, Bob Dylan t.ex.

Abskissa skrev:Jag tycker att du har en poäng, Antonius, med din rapport från skyttegraven. Poesi kan vara det som håller en i handen i den mentala kampen det kan innebära att existera. Och jag står i tron att många saker ej kan sägas på andra sätt än kluriga. Kanske är det extra svårt som aspie att ha den typen av kontakt med en annan människa, alltså kontakten som innebär ett bruk av kluriga formuleringar, och blir då kanske ensammare än normisar. Eller så är det mest för att man är ovanlig. Men iaf kanske poesi kan utgöra extra välbehövlig input. Även om man är ensam om sin tolkning.

Du har fattat galoppen, grejt. Vanligt är ju så jävla trist, om man befinner sig bland trista NT en hel dag vill man tillslut skjuta sig av tristess, en del är så sabla boring så klockorna stannar, de mest spännande de har att berätta är att de tankat bilen och stekt korv till lunch, tänk om de kunde läsa upp lite fantasieggande poesi...