Jag brukar gå till läkare ungefär en gång om året.
Och ofta måste jag ringa många gånger för att få en tid.
Men i år damp det bara ner en kallelse, utan att jag ens bett om det.
Jag behövde inte kämpa. Det blev jag glad av.

Fler som har erfarenheter av när kontakt med vården fungerat bra för autister/asperger?

Absolut.
Gjorde till exempel en öronoperation för några år sen och det löpte helt problemfritt.
Bra bemötande, bra avdelning med eget rum, till och med bra mat!

Mja, allt är väl inte dåligt. När jag tog blodprov senaste gången var sköterskan snäll och rolig och vi skämtade lite och han stod på min sida för jag sa att jag visste jag hade en viss bristsjukdom och läkaren hade sagt att det var omöjligt. Han sa att vi får hoppas att jag har rätt! Det var lite extra komiskt eftersom man väl egentligen inte ska hoppas på en sjukdom men han verkade fatta att det var OK att skämta så. Och senaste behandlingen var den sköterskan trevlig och lite rolig.

Dessutom skrev min psykdoktor ut en hel drös Xanor till mig innan hon slutade så jag inte behöver vara rädd för att de plötsligt ska ta slut innan jag får en ny läkare.

KrigarSjäl skrev:Bra bemötande, bra avdelning med eget rum, till och med bra mat!

Ska negga i tråden redan. Nä, men peka på ett mysterium som jag faktiskt inte fattar. Jag har varit på sjukhus vid flera tillfällen och middagen har varit så olika. Alltså milsvid skillnad. Ibland har maten varit jättebra, alltså riktigt god. Ibland har det inte ens gått att se vad det var! En gång fick jag en konstig klump till middag med två pyttesmå potatisar. Det var helt klart något animaliskt men det gick inte att analysera vidare. Tror inte det var malet kött, men den var jättefet, och rund.

De jag känner som varit på det sjukhuset har samma upplevelse. Antingen jättebra mat eller jättekonstig.

Vet inte om det egentligen är negativt det där med köttklumpen för det kan bli ganska humoristiskt att berätta om den.

Opererade ögonen och fick nya linser. Jättenöjd med bemötande, genomförande och slutresultat. Världen ser ut som om den vore ny och fräsch nu.

Jag var inlagd med en fysisk krämpa och skulle inte bli utskriven den närmaste veckan.
Eget rum. En dag sa sköterskan att jag måste byta till dubbelrum.

Jag sa att jag hade aspergers och förklarade vilka problem det gav mig att behöva samsas med nån annan dygnet runt. Hans anhöriga på besök, tv-kanal, prat osv. Jag hade legat ett par veckor i dubbelrum på en annan avdelning så jag visste vad det innebar.

Jag fick behålla mitt enkelrum.

Jag var inne på ett rum för fyra. En äldre dam hade smärtor och skrek på natten, hon tycktes inte ringa på personalen (kanske dement), jag fick göra det. På dagen var det en man med dålig hörsel som fick besök, och alla skrek när de pratade med honom. Det var ingen lugn och ro, varken dag el natt. Men jag kom inte på tanken att begära eget rum pga min AS, jag antog att det måste vara så (av ekonomiska skäl). Blir jag inlagd igen, ska jag tänka på det.

Men jag blev ju frisk sedan jag legat med dropp i några dagar. När jag äntligen fick dricka, drack jag varm buljong och tyckte det smakade jättegott! Det var också skönt att få tugga riktig mat sedan. Så jag har ingen riktigt objektiv bild av sjukhusmaten.

Jag tyckte jag fick vänta en evighet på att komma in (det kändes så pga mina smärtor). Men samtidigt var jag positivt överraskad över hur snabbt det gick rent tidsmässigt. Hade fått höra att man fick vänta i timmar på akuten. Jag hade kanske tur den kvällen. Hade jag vetat att jag skulle slippa vänta i timmar på akuten, hade jag åkt in tidigare istf att lida många timmar hemma (man ska ju inte besvära akuten i onödan).

Det var enda gången jag varit inlagd på sjukhus pga sjukdom, och förutom rumskamraterna var jag nöjd. Jag fick effektiv smärtlindring och blev frisk. Jag längtar inte precis tillbaka men nu vet jag hur det är iaf.

Senare var jag på sömnapnéutredning. Kom in på kvällen och en sköterska förklarade noggrant hur det skulle gå till, efter en timme fick jag gå till hennes rum och få på mig alla grejer. Den natten fick jag vara ensam (fast det var ett rum för två), antar att undersökningen inte skulle fungera riktigt annars.

Alien skrev:Men jag kom inte på tanken att begära eget rum pga min AS, jag antog att det måste vara så (av ekonomiska skäl). Blir jag inlagd igen, ska jag tänka på det.

Jag hade förstås turen att det gick att lösa på annat sätt. Nån annan fick väl byta rum.

Personalen var toppen.

På första stället jag låg hade de vanliga madrasser. På andra stället hade de madrasser av "Tempur"-typ, och vilken skillnad!

Vården kan ju funka fast sjukdomen gör det jobbigt iallafall. När jag var inne för kronisk hög feber så gjorde de allt rätt, fick dropp och febernedsättande och de höll koll på att febern höll sig nere när den började gå ner.

Trots det var det jobbigt med något som nästan liknar feberhallucinationer och dessutom slutar jag sova av hög feber. Och de hade kvällsmat väldigt tidigt utan nattmacka och sedan var det 14 timmar utan mat, mestadels i mörker, utan tillsyn, utan att ha något att göra, bara stirra in i mörkret hela natten.

Jag tror jag var för sjuk för att fråga om det fanns radio eller om man kunde få något mer att äta. När man är så dålig är det svårt att ens tänka ut saker.

Annars är det en bra avdelning där det är rum med två sängar bara. Jag hade nog kunnat få lite extra stöd bara jag hade fattat att be om det. En annan gång då jag kom in sent och det var innan detta, bad jag om något att äta för det var efter middagstid och fick det, bad om en sömntablett och fick en sobril. Så det var inte så att jag normalt inte fattade. Det var febern som gjorde mig dum. Då kan vården vara bra men upplevelsen blir läskig iallafall.

Den gången var det skitbra mat iallafall. Det var bra för när febern började gå ner var jag urhungrig!

Jag har precis legat 12 dagar på ortopeden med bruten nacke, och jag har verkligen bara gott att säga om personalen!

(Att sedan jag och läkarna inte tycks vara överens om orsaken till varför jag föll och skadade mig eller hur man nu ska gå vidare för att utreda det, ja, det är en annan femma. )

Några enkelrum fanns (mig veterligen) inte på avdelningen utan det var dubbelrum som gällde, och dessutom var det fullt tryck på avdelningen hela tiden så inga sängar stod tomma. Under min tid fick jag dela rum med två 89-åriga damer (brutna lårbenshalsar) och eftersom jag faktiskt har lätt i kontakten med äldre människor fungerade det efter omständigheterna bra. Äldre tycks av någon anledning tycka om att prata med mig och jag tycker (oftast) om att lyssna.

Personalen var alltså jättegulliga mot mig, men det som ändå gladde mig allra mest var att se hur otroligt fina de var mot alla de äldre patienterna. Ortopeden/traumaavdelningen är ju nästan som en kombination av sjuk- och åldringsvård eftersom det främst är så många äldre som faller och skadar sig.

Bruten nacke? Det låter allvarligt. Hoppas det läker bra så att du blir helt återställd. Krya på dig!

Toblerone skrev:Bruten nacke? Det låter allvarligt. Hoppas det läker bra så att du blir helt återställd. Krya på dig!

Ja, visst låter det smått absurt, men så är det faktiskt. Närmare bestämt har min sjätte kotbåge gått helt av. Men jag hade ju tur i oturen, för delarna gled inte isär.

Jag har precis varit på min andra kontrollröntgen och hoppas förstås att delarna inte har rört sig, utan att de läker ihop som de ska.

Tack för omtanken!

Jag har haft samma husläkare sedan jag flyttade till den här stadsdelen 2004 vilket känns tryggt

Glädjande att höra positiva erfarenheter av vården.
De finns också, och borde komma fram, liksom de negativa, tycker jag.

Värdet av eget rum för autister/aspergare som är inlagda i den somatiska vården, är något som många av oss lyfter fram. Jag har också den erfarenheten.

TORatANDET skrev:Glädjande att höra positiva erfarenheter av vården.
De finns också, och borde komma fram, liksom de negativa, tycker jag.

Jag är nog för aspig på mitt vis för det där. Är det bra så fungerar det varvid det inte finns något att säga om saken - det är ju meningen att det ska fungera. Skulle någon gå above and beyond skulle jag kunna ha något att säga om det, inte annars.

Jag gjorde en undersökning på mitt sjukhus på Alla hjärtans dag. Det minns jag för narkossköterskan uppmärksammade mig på det och underströk att "idag får du åka i sängen och slipper gå till undersökningsrummet, idag är det alla hjärtans dag". Det värmde. Hon hade energi att dela med sig av.

Ha inte schizofreni.

tahlia skrev:

TORatANDET skrev:Glädjande att höra positiva erfarenheter av vården.
De finns också, och borde komma fram, liksom de negativa, tycker jag.

Jag är nog för aspig på mitt vis för det där. Är det bra så fungerar det varvid det inte finns något att säga om saken - det är ju meningen att det ska fungera. Skulle någo vrn gå above and beyond skulle jag kunna ha något att säga om det, inte annars.

Jag är nog tvärtom. Jag har läst så mycket om hur det inte har fungerat, ja t o m att människor dött för att de inte fått rätt vård i tid, så jag väntar mig nästan det värsta. Så då blir jag positivt överraskad när det fungerar bra.