Hej!
Har ju varit borta länge, men tänkte kika in. Har nämligen börjat tro att jag verkligen HAR AS! Har tvivlat på det alla de sju år som gått. Jag känner inte igen mig i mycket, men i en hel del.

Jag är ju multisjuk vilket gör allt rörigare. Vad är vad? Överkännslig, lätt för att få nervsammanbrott - kan väl hänföras till en rad psykiska och fysiska tillstånd?

Kontaktpersoner verkar bra på att ge mig nervsammanbrott, fast det är väl egentligen inte deras uppgift? Men, vad kan man begära av dem? De Har ju inte som helst utbildning och de flesta vill "inte prata sjukdomar", vilket gör det hopplöst att bygga en relation. Men jag sitter ständigt kvar i bilen tills de går runt och öppnar den åt mig. Den tar åratal för dem att lära sig vad ledgångsreumatism är, t ex.

Jag hade två bra kontaktpersoner, sammanlagt i 6 år. Wow! Men sedan började strulet. En samordnare satt på en stol och parade ihop militärer med poeter. Snacka om kompetens! Nej det gick ju inte. Vad skulle vi prata om? Vapen?
Hon var ju van vid att bestämma över andra. Försökte bli en duktig vovve, men det jag ALDRIG klarar av är om någon sätter sig på mig och påstår sig veta bäst när det gäller MITT specialintresse: andlighet.

Hade av nödvändighet läst in mig på islam, blivit upprörd och försökt dela det jag läst. NEJ!!!!!!! Så står det inte! "Har du alltså läst koranen?" "Nej". Sedan kom en allmän utskällning för ej PK-åsikter och att jag var dum i huvudet för att jag bodde i invandrartätt område, inte i en vräkig villa i helsvenskt område. Jag blev så förbannad att jag sa upp henne, första gången det hänt.

Sedan fick jag en rar tjej, som alltid var sjuk. Hon hade bil men den försvann snart. Eftersom jag är handikappad är bilen viktig. Dessutom funkar det ju inte med en sjuk kontaktperson. Det blev en ömsesidig uppsägning, i god ton.

Sedan gick tiden, 8 månader, utan kontaktperson. Då ringde jag IVO och satte lite sprätt på hönsen. Blev genast uppringd, för kommunen ville väl inte betala skadestånd till staten. (Egentligen borde ju JAG ha skadeståndet!)

Nu kastade kommunen genast fram ett kort: en spader dam. Hon var 19 år och då jag är 64 så undrade jag om jag skulle bete mig som en god mamma eller vad?
Nå, hon fick ett jobb efter tre träffar - gone!

Ännu en kontaktperson. Mitt förslag tyvärr. Hon hade varit boendestödjare hos mig och påminde mig om en tornado. Eftersom jag är intresserad av dramatiska naturfenomen ville jag bli bekant med T. Jo, det blev fart och fläkt. Hon gick utanaför tidsramarna hur som helst och det kändes ju bra när det var plus, men chockartat när det blev minus. Sedan föreslog jag att vi skulle åka till havet, spara ihop 6 timmar och åka en viss solig dag kl. 13. Hon sms:ade mig 12.30: Vaknade nyss efter en dålig natts sömn och fann att jag är snorig och t o m har ONT I HALSEN !!!

Jag har nu en proteshand, så det tar en evighet att duscha, göra makeup, klä sig osv. Efter tre timmars hårt arbete satt jag där och väntade på att hon skulle komma. I stället kom detta meddelande. Jag kände hur jag bara försvann bort i ett ångestdis. Allt kändes overkligt. Så här kan man väl inte göra? Varför avbokade hon inte ett par timmar tidigare? Jag bad henne gång på gång om ett samtal men hon hade inte tid för att hon skulle ta en snabb dusch, ett långt bad och vänta på att FK ringde.

Efter tre års svår sjukdom tänkte jag försöka lämna sängen och möta livet där ute. Märkte då att jag utvecklat social fobi och måste ha någon med mig. Men här krossades de planerna. Jag har försökt komma i kontakt med LSS-kontoret men inte lyckats än. Har levt i detta sammanbrott i två veckor nu och inser att det inte går att resa sig med hjälp av kommunen, för deras kontaktpersoner kan ju vara mer sjuka än jag. Och ... vad kan man egentligen begära av en dåligt avlönad kontaktperson - ingenting?

Försöka igen? Rysk roulett? Spela på hästar och köpa sig en psykolog? What?

Kommunerna brukar ha speciella kp:s med utbildning, kan du ansöka om en sån? Tror en släkting till mig har (haft) en sån för att träna bort social fobi. Det var alltså en kp med utbildning, socionom eller liknande, som hade det som jobb, inte fritidssyssla.

De kan komma till mig och få snabbkurs i Aspergers syndrom och sunt förnuft.

Man ska kunna kräva människointresse, förmåga att lyssna och en viss grad av ödmjukhet av människor i det yrket.

Sen ska LSS-tanterna inte hålla på och sätta sig över sina klienter...de ska också vara ödmjuka och lyssnande.
Det är vi som betalar deras löner, inte tvärtom.

Vad för skit som helst ska inte kunna bli kontaktpersoner.
Några jävla krav måste det väl finnas?

Zima33 skrev:Kommunerna brukar ha speciella kp:s med utbildning, kan du ansöka om en sån? Tror en släkting till mig har (haft) en sån för att träna bort social fobi. Det var alltså en kp med utbildning, socionom eller liknande, som hade det som jobb, inte fritidssyssla.

Tack. Jo, jag kan ju alltid fråga. Men om sjukdomar är orsaken till att man slås ut så brukar den sociala fobin komma som ett brev på posten. Det är ju sällan min kropp orkar gå ut. Det är inte det första problemet utan det senaste i högen.

Har fått kontakt med LSS nu. De tyckte vi skulle bryta kontakten och då mumlade jag lite om pengarna jag lånat ut. Visst, fattade ju att det var fel, men om inte växellådan blev lagad så skulle vi inte kunna ta oss ut mer, skulle bli inlåst igen. Eftersom hon verkade så supertrevlig och bra bara gav jag henne 1 500 kr utan kvitto t o m. Ja, jag vet att det var idiotiskt men jag var desperat.

Nu har jag sagt sanningen och M har satts under luppen. Hon har blivit avskedad från boendestödet nyss, varför? Hur ofta lånar hon pengar av sina offer? En prick av detta slag kan ev. krossa möjligheterna till arbete inom alla vårdjobb som hon är på jakt efter. Gillar inte att krossa folk, men mår så dåligt att lite hämnd kändes inte helt fel.

Usch, jag som alltid var så snäll, men man förändras.

Välkommen tillbaka förresten!

Här är det mesta som vanligt.
Jag jobbar fortfarande på att bli en mer ödmjuk människa.

Tänkte just säga nåt i stil med hoppas allt är bra men så är alltså inte fallet.

Men det är skitsamma.
Livet kan inte vara på topp jämt.
Det är vad det är.

Handprotes.
Amputerat?

KrigarSjäl skrev:Välkommen tillbaka förresten!

Här är det mesta som vanligt.
Jag jobbar fortfarande på att bli en mer ödmjuk människa.

Tänkte just säga nåt i stil med hoppas allt är bra men så är alltså inte fallet.

Men det är skitsamma.
Livet kan inte vara på topp jämt.
Det är vad det är.

Handprotes.
Amputerat?

Hej! Kul att "mötas" igen.
Bra projekt du har på gång!
Själv jobbar jag på att bli lite elakare!

Nej, inte helprotes. Man bara sågade av mig knogarna. I flera månader hade jag mardrömmar där jag låg på ett band som skulle gå in i ett sågverk.
Omoperationen var jag inte lika rädd för, förrän jag låg på ett korsliknande bord och storgrät. Men narkosläkaren var som en ängel från himlen!

Man testade ny operationsmetod med blodet påkopplat till vissa fingrar, för att öka rörligheten. Vilken chock! Hade mardrömmar där det stänkte av blod och sedan fick jag syn på en genomblodigt paket, som var min hand!

I drömmarna var jag de tre ungdomar som sköts ned i Uddevalla. Jag kände mig skräckslagen och sönderskjuten och grät en halvtimme efter uppvaknadet och sa: "De är döda, de är döda!" Personalen förstod väl inte på vilket sätt jag var inblandad i en knarkuppgörelse i den undre världen och det förstod inte heller jag.

Trist att du ska behöva utstå smärtsamma operationer om du är känslig för sånt...det finns ingen rättvisa i världen.

KrigarSjäl skrev:Trist att du ska behöva utstå smärtsamma operationer om du är känslig för sånt...det finns ingen rättvisa i världen.

Jag är beredd att hålla med! Fortfarande tror jag ju på ett liv efter detta men i detta liv är otack världens lön och vänlighet besvaras med en krossad käke.

Det jag kan tacka livet för är att min son finns där för mig ibland och kan ta mig ut på havet i sin båt. Om det inte ösregnar nästa vecka ska han köra mig till mitt älskade Fjällbacka. Jag njuter av att få sitta på Bryggans café med en rejäl räkmacka medan det kluckar under fötterna och man har hav och sol glittrande i ögonen.

Du kan kolla operationsbilderna på min blogg, om du vill. La in allihopa idag, alltså dagens datum.

KrigarSjäl skrev:De kan komma till mig och få snabbkurs i Aspergers syndrom och sunt förnuft.

Man ska kunna kräva människointresse, förmåga att lyssna och en viss grad av ödmjukhet av människor i det yrket.

Sen ska LSS-tanterna inte hålla på och sätta sig över sina klienter...de ska också vara ödmjuka och lyssnande.
Det är vi som betalar deras löner, inte tvärtom.

Vad för skit som helst ska inte kunna bli kontaktpersoner.
Några jävla krav måste det väl finnas?

Jodå, jag kan skicka dem till dig!

Det är egentligen fel att de saknar utbildning och inte heller fattar vad man säger till dem:

Vi vill ha FÖRUTSÄGBARHET! Planering. Struktur. Avbokning i tid osv. Har känslan av att de tycker att de inte behöver lyssna eller läsa. De är ju NORMALA och därmed total överlägsna oss muppar, vad vi än säger o gör.

Jag betraktar dom som ideologiska fiender.

De tanter i olika professioner som ser ner på oss.

Tyvärr så är det nog så att de som blir kontaktpersoner ofta är personer som av olika skäl inte lyckats ta sig in på den vanliga arbetsmarknaden.

Problemet med det är att de nog ofta har ungefär samma svårigheter (om än kanske i lägre grad) som dem som de ska hjälpa - och det är ju ett stort problem! Har man problem med att t.ex. ta hänsyn, vara flexibel och sätta andras bästa i första rummet så är det ju inget som direkt underlättar uppgiften som kontaktperson åt någon med autismspektrumtillstånd.

KrigarSjäl skrev:Jag betraktar dom som ideologiska fiender.

De tanter i olika professioner som ser ner på oss.

Nja, men kontaktpersoner kan ju vilken outbildad människa som helst bli. Min nästsista kontakt var 19 år. Försökte vara en så god mamma jag kunde tills hon rusade iväg till nästa grej hon ville göra: ett vanligt jobb alltså.

Jag som kanske ska få en kontaktperson snart blir lite orolig efter att ha läst det här..

Ingen som har positiva erfarenheter?

Matildaa skrev:Jag som kanske ska få en kontaktperson snart blir lite orolig efter att ha läst det här..

Ingen som har positiva erfarenheter?

Minns att jag läst positiva erfarenheter någonstans också.

Vad man har rätt att kräva av kontaktpersonen: Normal hänsyn, respekt, slippa "klapp på huvudet"-attityd och säkert något som jag missar att skriva eftersom jag inte är uppretad på det vid det här tillfället.

Jag har kontaktperson, det är shysst man kan prata och de bara får sitta där å lyssna, som en kompis. Sen bara håller de reda på en och hjälper till om man har något problem.

Ja, jag får väl hålla tummarna. Går det inte vägen kan jag ju komma tillbaks till tråden med skräckhistorier

wildwing skrev:Jag har kontaktperson, det är shysst man kan prata och de bara får sitta där å lyssna, som en kompis. Sen bara håller de reda på en och hjälper till om man har något problem.

Låter ju bra det där!

Gafsan skrev:Tyvärr så är det nog så att de som blir kontaktpersoner ofta är personer som av olika skäl inte lyckats ta sig in på den vanliga arbetsmarknaden.

Jo, så kan de ju vara. Mina bästa kontakter var unga ålderspensionärer som jobbat och nu hade gott om tid. Sex år med dem, lugna år.

Sedan en militär. Jag befallde henne att dra åt skogen, i egenskap av huvudman! Hon ville utöva makt och ha lite att göra + tjäna en extraslant.

Sedan en arbetslös med barn på förskolan. Ständiga infektioner, som hon fick, som jag fick - nej det gick inte alls. Hon sökte andra jobb också och jag blev allt mer utträngd i marginalen: Vi kan träffas på fredag kl. 20? Nix.

Den sista hade svårt att få det att gå ihop med vårdjobb och pengar. Tyvärr har jag gjort detta ännu svårare för henne genom att meddela kontoret en del obehagliga sanningar. De kan få svåra konsekvenser för henne, men jag är trött på att bli nedtrampad. Är egentligen för trött för att orka med ett försök till men då ryker kanske handikappersättningen, så jag får väl fortsätta, men jag tänker inte vara snäll. Är de dumma mot mig så kommer jag att sätta ned foten och ryta till.

Jag har en bra kontaktperson som jag delar med geocache. Vi kan ringa, ha kontkt på Facebook och träffas lite när det passar. Vi räknar inte timmar, som ju är borttagna sedan länge, inte heller antalet gånger på en vecka. Jag kommer hem till henne och snackar lite, ser på TV, blir bjuden på glass, följer med till tippen och slänger grejor. Hon toppar mitt hår och tunnar ut det, så jag behöver inte gå till frisören. Om vi behöver ha nåt hemkört kan hon fixa det (men inte omgående, det måste planeras).

Så ja, här finns en solskenshistoria. Men synd att inte alla kontaktpersoner är sådana.

Gafsan skrev:Tyvärr så är det nog så att de som blir kontaktpersoner ofta är personer som av olika skäl inte lyckats ta sig in på den vanliga arbetsmarknaden.

Min kontaktperson har ett riktigt jobb till vardags. Kontaktperaon har man som ett uppdrag likt kommunpolitiker eller något annat uppdrag. Man får ingen lön utan ersättning som i detta frallet ska täcka bensinkostnader och dyl i samband med träffarna.

Debbido skrev:

Gafsan skrev:Tyvärr så är det nog så att de som blir kontaktpersoner ofta är personer som av olika skäl inte lyckats ta sig in på den vanliga arbetsmarknaden.

Jo, så kan de ju vara. Mina bästa kontakter var unga ålderspensionärer som jobbat och nu hade gott om tid. Sex år med dem, lugna år.

Sedan en militär. Jag befallde henne att dra åt skogen, i egenskap av huvudman! Hon ville utöva makt och ha lite att göra + tjäna en extraslant.

Sedan en arbetslös med barn på förskolan. Ständiga infektioner, som hon fick, som jag fick - nej det gick inte alls. Hon sökte andra jobb också och jag blev allt mer utträngd i marginalen: Vi kan träffas på fredag kl. 20? Nix.

Den sista hade svårt att få det att gå ihop med vårdjobb och pengar. Tyvärr har jag gjort detta ännu svårare för henne genom att meddela kontoret en del obehagliga sanningar. De kan få svåra konsekvenser för henne, men jag är trött på att bli nedtrampad. Är egentligen för trött för att orka med ett försök till men då ryker kanske handikappersättningen, så jag får väl fortsätta, men jag tänker inte vara snäll. Är de dumma mot mig så kommer jag att sätta ned foten och ryta till.

.

KrigarSjäl skrev:Jag betraktar dom som ideologiska fiender.

De tanter i olika professioner som ser ner på oss.

Min kontaktperson ser INTE ner på mig. Hon är ingen Tant. Hon är tom yngre än mig. Och hon är skitbra helt enkelt.

Jag skulle behöva en kontaktperson som sköter alla kontakter åt mig, en NT som kan kommunicera på alla sätt. Sedan kan jag sitta där med mina projekt utan att störas av alla andra som de involverar...

Jag minns att jag framförde det behovet här för något år sedan och blev då barskt upplyst om att en kontaktperson/stödjare bara ska hjälpa mig så att jag uppnår SAMMA 'nivå' som en NT. Men det är ju precis det jag talar om! En NT hade inte behövt någon 'sekreterare'.

Jag har hört många klaga på kontaktpersoner och jag kan bara se det utifrån kontaktpersonens perspektiv. Att för många börjar behandla dem som en vän, för de är långt ifrån din vän. Jag har aldrig haft en kontaktperson, men jag trodde att en kontaktperson var detta (Rätta mig gärna om jag har fel): En person som INTE ska vara din vän men som ska ta med dig ut och göra saker. Som ska vara ett stöd i situationer där du inte vill vara ensam. Kanske går ni på gym tillsammans eller liknande. Att det är nån slags social backup så att man slipper stå i ett hörn och se dum ut utan personen säger typ "Kom igen nu så går vi och sätter oss med den där gruppen där som dricker kaffe" (om man t.ex. är på nått möte). Denna person ska efter arbetstid inte bli kontaktad för annat en avbokning (eller om man har bestämt att man ska ringa vid specifik tid). Att boka något som att åka till stranden i 6h skulle göra mig nervös som kontaktperson och jag skulle börja fråga mig själv saker som. "Varför ska jag på dålig lön åka någonstans jag egentligen inte vill och spendera 6h med någon som inte är min vän utan någon jag bara får betalt för att umgås med?"

Att de inte vill diskutera sjukdom tycker jag är fel. Står det inte på arbetsbeskrivningen "personen har detta och bör därför behandlas på detta sätt"?