En del med AS kanske inte behöver visa sin sorg, andra behöver det desto mer. Och jag tror det är universellt - om inte typiskt svenskt - att man inte riktigt vet hur man gör.

Om man säger att man skulle vilja slänga sig på golvet och skrika, så blir man bemött som ett litet barn och får förklarat för sig att hur mycket man än skriker så får man inte tillbaka den avlidne. Varför FATTAR de inte att det handlar om att manifestera sorg, inte att få tillbaka något?!

Om man svarar att man tänker ha sorgkläder i två månader så säger de att det är ju väldigt länge!

Ni kanske redan har gissat vem som uttryckte sig så här? Just det, en vårdpersonal!!

Sorg är svårt... Jag har själv lärt mig att man inte visar sorg inför andra, vilket jag därför aldrig har gjort!
Förrän nu, då jag jobbat med mig själv i många år för att just nå det.

Nu gråter jag, iof när jag är ensam, men jag gråter verkligen ut! får inte panik över att tårarna kommer, utan tar tillvara på att jag just då kan gråta och kör järnet!

Sen har jag och en vän pratat om hur man kan få ur sig sorg/ilska/frustration osv på ett lite roligare sätt än vanligt
En idé var att åka och köpa/skaffa massor med porslin och glas som ingen vill ha. Kanske kantstötta eller udda som därför ska slängas. För att sen någon natt åka iväg till nån sopstation eller liknande och kasta sönder alltihop. Tallrik efter tallrik osv. Bara få kasta och skrika loss! (man får passa sig för splitter, nån form av skyddsglasögon är också att rekommendera.)
Låter kanske helgalet, men om man inte är van vid att få visa negativa känslor så har man rätt så mycket inom sig som behöver få komma ut.

Strunta i hur normalt eller onormalt tillvägagångssättet är - så länge som ingen annan tar skada av det så kör på!

Tycker verkligen att din vårdpersonal kunde lagt manken till att försöka komma fram till ett bra sätt istället för att ge nedlåtande kommentarer.

Det är inte den som har sorg som ska anpassa sig, det är andra som ska lära sig att folk är olika och därför uttrycker sig olika.

Meppe skrev:Det är inte den som har sorg som ska anpassa sig, det är andra som ska lära sig att folk är olika och därför uttrycker sig olika.

Håller med Meppe.

Alla visar sorg olika. Bara för man inte gråter öppet så är man inte mindre ledsen. Man ska inte behöva bevisa något.. särskilt inte bevisa sin sorg.

Med mig så är nog enda sättet att märka att jag är ledsen med att jag blir svårare att nå. Mer frånvarande. Inte svarar o s v.

ta på dig ett sorgeband och se lite ledsen ut och gråt om du är på ett sådan tillställning där man gör sådant. Jg skämtar inte.

Fäll lite tårar.