NÄR LIVET BLIR FÖR JOBBIGT ...
75 inlägg
• Sida 3 av 4 • 1, 2, 3, 4
NÄR LIVET BLIR FÖR JOBBIGT ...
På vilket sätt kan de övertyga om att livet är värt att leva för alla?
Jag tvivlar.
Men trevligt att de vill väl...
Jag tvivlar.
Men trevligt att de vill väl...
atoms
Tråden är primärt till för att ge tips om var man kan söka hjälp; inte för att diskutera eller ifrågasätta om huruvida hjälpen är adekvat eller ej.
Om det inte redan finns befintliga trådar att föra ut sina synpunkter i går det bra att starta upp en ny.
------------
Nyttig läsning: Forumregler | Netikett
Tråden är primärt till för att ge tips om var man kan söka hjälp; inte för att diskutera eller ifrågasätta om huruvida hjälpen är adekvat eller ej.
Om det inte redan finns befintliga trådar att föra ut sina synpunkter i går det bra att starta upp en ny.
------------
Nyttig läsning: Forumregler | Netikett
NÄR LIVET BLIR FÖR JOBBIGT ...
Ursäkta för långt inlägg.
Vilka av numren är bäst att ringa om man vill prata med någon som har förståelse för ens AS diagnos?
I början av förra året hade jag fruktansvärd ångest över plågsamma minnen från min barndom (är 2o år, arbetslös, har för mycket tid att tänka på min barndom) , men under sommaren hände endel bra grejer som fick mig att "släppa" det förflutna och all ångest försvann och ersattes med en enorm lycka.
Lyckan kom i samband med att jag insåg hur mycket en person i min närhet betydde för mig, det är en person som delar mina specialintressen till hundra procent och alltid stöttar mig och lyssnar när jag gråter över min barndom. När jag upptäckte att vi två faktiskt var vänner så kände jag att jag måste ringa någonstans och berätta hur lycklig jag var!
Tyckte det kändes för pinsamt att prata direkt med vännen om den lycka jag kände, för jag visste inte då att vännen uppenbarligen också har diagnoser och jag ville inte att vännen skulle vara NT och skratta om jag berättade om mina känslor. Det hela slutade med svåra tvångstankar och tvångsbeteenden där jag ständigt jämförde min barndom med min nya vän, och dessa tvångstankar och den lycka jag kände över min vän blev så intensiva att jag var beredd att åka ensam till psykakuten (har aldrig varit där, vilket dock är obegripligt), jag var i desperat behov av att dela mina känslor och att bli av med tvångstankarna.
Jag åkte aldrig iväg, men slösade enormt mycket tid på att leta telefonnummer på internet till personer som jag skulle kunna prata med. Jag ringde till Nationella Hjälplinjen, var oavbrutet nervös innan, fick lägga mig ner på govlet när jag ringde så jag inte skulle svimma.
Det var bara det att personen jag fick prata med verkade ha större "problem" än mig. Jag frågade vänligt hur länge jag kunde prata, hen lät sur och sa att de inte kunde prata i mer än fyrtiofem minuter, och jag började babbla på om min barndom. Redan efter två minuter sa jag att jag hade AS, och att jag i hela mitt liv varit ledsen över det jag missade som barn eftersom jag fick min diagnos tidigt och hindrades från att ha en "normal" barndom.
Personen jag pratade med sa då att "jaha, har du asperger så kan jag inte hjälpa dig om du har trauman från barndomen, för jag vet att alla med asperger ältar saker förevigt och att de aldrig kan släppa det förflutna eller förlåta" ungefär så sa hen. Jag hann aldrig berätta att jag ringde för att jag äntligen hade släppt det förflutna och för att jag ville dela lyckan, jag hann ju bara nämna min diagnos så blev hen jag pratade med stressad och hen sa att jag borde åka hem till mina föräldrar eller träffa habiliteringen istället för att ringa.
Jag lade på efter tio minuter och skrev sedan ett långt mail till min kompis där jag berättade hur lycklig jag äntligen blivit på grund av att jag insett att vi var vänner.
Sen jag ringde till Ntaionella Hjälplinjen har jag aldrig vågat ringa någonstans, jag kan ju inte prata med folk som vägrar bemöta mig som en människa bara för att jag har AS!
Vilka av numren är bäst att ringa om man vill prata med någon som har förståelse för ens AS diagnos?
I början av förra året hade jag fruktansvärd ångest över plågsamma minnen från min barndom (är 2o år, arbetslös, har för mycket tid att tänka på min barndom) , men under sommaren hände endel bra grejer som fick mig att "släppa" det förflutna och all ångest försvann och ersattes med en enorm lycka.
Lyckan kom i samband med att jag insåg hur mycket en person i min närhet betydde för mig, det är en person som delar mina specialintressen till hundra procent och alltid stöttar mig och lyssnar när jag gråter över min barndom. När jag upptäckte att vi två faktiskt var vänner så kände jag att jag måste ringa någonstans och berätta hur lycklig jag var!
Tyckte det kändes för pinsamt att prata direkt med vännen om den lycka jag kände, för jag visste inte då att vännen uppenbarligen också har diagnoser och jag ville inte att vännen skulle vara NT och skratta om jag berättade om mina känslor. Det hela slutade med svåra tvångstankar och tvångsbeteenden där jag ständigt jämförde min barndom med min nya vän, och dessa tvångstankar och den lycka jag kände över min vän blev så intensiva att jag var beredd att åka ensam till psykakuten (har aldrig varit där, vilket dock är obegripligt), jag var i desperat behov av att dela mina känslor och att bli av med tvångstankarna.
Jag åkte aldrig iväg, men slösade enormt mycket tid på att leta telefonnummer på internet till personer som jag skulle kunna prata med. Jag ringde till Nationella Hjälplinjen, var oavbrutet nervös innan, fick lägga mig ner på govlet när jag ringde så jag inte skulle svimma.
Det var bara det att personen jag fick prata med verkade ha större "problem" än mig. Jag frågade vänligt hur länge jag kunde prata, hen lät sur och sa att de inte kunde prata i mer än fyrtiofem minuter, och jag började babbla på om min barndom. Redan efter två minuter sa jag att jag hade AS, och att jag i hela mitt liv varit ledsen över det jag missade som barn eftersom jag fick min diagnos tidigt och hindrades från att ha en "normal" barndom.
Personen jag pratade med sa då att "jaha, har du asperger så kan jag inte hjälpa dig om du har trauman från barndomen, för jag vet att alla med asperger ältar saker förevigt och att de aldrig kan släppa det förflutna eller förlåta" ungefär så sa hen. Jag hann aldrig berätta att jag ringde för att jag äntligen hade släppt det förflutna och för att jag ville dela lyckan, jag hann ju bara nämna min diagnos så blev hen jag pratade med stressad och hen sa att jag borde åka hem till mina föräldrar eller träffa habiliteringen istället för att ringa.
Jag lade på efter tio minuter och skrev sedan ett långt mail till min kompis där jag berättade hur lycklig jag äntligen blivit på grund av att jag insett att vi var vänner.
Sen jag ringde till Ntaionella Hjälplinjen har jag aldrig vågat ringa någonstans, jag kan ju inte prata med folk som vägrar bemöta mig som en människa bara för att jag har AS!
NÄR LIVET BLIR FÖR JOBBIGT ...
Honest, även om du träffade på en person som du upplevde som okänslig så fick du ett bra tips. Ta kontakt med habiliteringen och be att få en samtalskontakt där.
NÄR LIVET BLIR FÖR JOBBIGT ...
Trött och blind och segt internet, finns det några som funkar efter midnatt?
NÄR LIVET BLIR FÖR JOBBIGT ...
ÅSS (Svenska ÅngestSyndromSällskapet) har också en chatt, varje onsdag och söndag kl 20-22:
http://www.angest.se/riks/content/st%C3 ... g-kl-20-22
http://www.angest.se/riks/content/st%C3 ... g-kl-20-22
NÄR LIVET BLIR FÖR JOBBIGT ...
Alien skrev:Men Jourhavande Medmänniska har öppet 21-6 och man kan även maila
KaosPrinsessa skrev:Fast det står ju inte att man får maila. Det står bara att man kan ringa även om det finns en e-mailadress men den heter ju info. Det känns inte riktigt bra att maila när det inte står om man får det eller ej.
Kanske man kan se den mailadressen som någon man kan använda för att fråga vart man ska vända sig vidare för ett problem. Alltså inte precis för att "prata ut" per mail.
http://www.jourhavande-medmanniska.com/kontakta-oss/E-post besvaras i regel alltid inom en vecka.
NÄR LIVET BLIR FÖR JOBBIGT ...
S:t Lukas har en chatt öppen för ungdomar 13-25 i hela landet på måndagskvällar mellan 19-22 http://www.nicodemus.se/
De som bemannar chatten är psykoterapeuter och man kan vara anonym.
De kan också kontaktas via mail
http://www.nicodemus.se/terapeuterna
På sidan finns också ett antal länkar. Jag vet inte om alla dessa är med här.
De som bemannar chatten är psykoterapeuter och man kan vara anonym.
De kan också kontaktas via mail
http://www.nicodemus.se/terapeuterna
På sidan finns också ett antal länkar. Jag vet inte om alla dessa är med här.
- Bjäbbmonstret
- Inlägg: 10604
- Anslöt: 2007-11-15
- Ort: Östergötland
NÄR LIVET BLIR FÖR JOBBIGT ...
Jättebra lista!
Jag är ny här och skulle vilja veta hur ni andra har gått tillväga för att få er diagnos!
Jag blev diagnostiserad "Social fobi" när jag var 26 år (är nu 47) men tror att det finns "ngt mer" bakom...mkt stämmer inte in med Social fobi...
Vart vänder jag mig (Stockholmstrakten)??
Jag är ny här och skulle vilja veta hur ni andra har gått tillväga för att få er diagnos!
Jag blev diagnostiserad "Social fobi" när jag var 26 år (är nu 47) men tror att det finns "ngt mer" bakom...mkt stämmer inte in med Social fobi...
Vart vänder jag mig (Stockholmstrakten)??
NÄR LIVET BLIR FÖR JOBBIGT ...
Jag gick till min lokala Vårdcentral och bad dem skriva en remiss till Aspergerutredning.
NÄR LIVET BLIR FÖR JOBBIGT ...
Jag har ingenstans att söka för mina problem.
Jag jobbar på en vårdcentral. Har tidigare varit pat på psyk mott där jag fick kräva något annat än SSRI (Voxra) under flera år innan jag fick det åtminstone - som hjälper till en del. Men dit kan jag inte gå heller något mer för jag är överremitterad till vårdcentralen. Jag bor inte i eller i närheten av någon storstad där man kan söka någons annanstans och vara anonym. Har väl haft någon slags depression genom hela livet som förvärrades p g a en separation med en massa efterspel. Ingen har tagit tag i mina probler hur jag ska säga det, oavsett vad och hur jag har uttryckt mig. Kanske är det också mycket så när man själv jobbar i den firman.
Jag har en son med asperger och den andra har också drag av det.
Det spelar ingen roll om jag har diagnosen på papper eller inte, grejen är hur jag ska hantera mina problem? Har inget socialt liv, svårt med relationer m m osv och därtill lite till. Jag har inga syskon eller någon annan nära släkt, mer än mina barn.
Vid 48 års ålder vet man ju hur man ska vara, att man ska titta folk i ögonen osv osv
men ingen vet hur man är inuti. Ingen vet varför jag inte vill gå på fikaraster. Jag klarar inte av att delta i diskussioner. Jag har aldrig klarat av att prata inför folk. Jag kunde inte läsa vidare efter gymnasiet p g a det. Ingen på mitt arbete vet att jag inte träffar en människa utanför mitt arbete. Har alltid haft denna utanförkänsla, hela livet. Ett stort tomrum och en känsla av att jag inte passar in någonstans. Jag klarar inte av att upprätthålla ett umgänge, de få gånger jag har haft tillfälle till det.
Så vad ska jag göra med mitt meningslösa liv?
Jag jobbar på en vårdcentral. Har tidigare varit pat på psyk mott där jag fick kräva något annat än SSRI (Voxra) under flera år innan jag fick det åtminstone - som hjälper till en del. Men dit kan jag inte gå heller något mer för jag är överremitterad till vårdcentralen. Jag bor inte i eller i närheten av någon storstad där man kan söka någons annanstans och vara anonym. Har väl haft någon slags depression genom hela livet som förvärrades p g a en separation med en massa efterspel. Ingen har tagit tag i mina probler hur jag ska säga det, oavsett vad och hur jag har uttryckt mig. Kanske är det också mycket så när man själv jobbar i den firman.
Jag har en son med asperger och den andra har också drag av det.
Det spelar ingen roll om jag har diagnosen på papper eller inte, grejen är hur jag ska hantera mina problem? Har inget socialt liv, svårt med relationer m m osv och därtill lite till. Jag har inga syskon eller någon annan nära släkt, mer än mina barn.
Vid 48 års ålder vet man ju hur man ska vara, att man ska titta folk i ögonen osv osv
men ingen vet hur man är inuti. Ingen vet varför jag inte vill gå på fikaraster. Jag klarar inte av att delta i diskussioner. Jag har aldrig klarat av att prata inför folk. Jag kunde inte läsa vidare efter gymnasiet p g a det. Ingen på mitt arbete vet att jag inte träffar en människa utanför mitt arbete. Har alltid haft denna utanförkänsla, hela livet. Ett stort tomrum och en känsla av att jag inte passar in någonstans. Jag klarar inte av att upprätthålla ett umgänge, de få gånger jag har haft tillfälle till det.
Så vad ska jag göra med mitt meningslösa liv?
NÄR LIVET BLIR FÖR JOBBIGT ...
Jourhavande präst har nu även chatt mån-tors och att man kan skriva brev som de svarar på.
http://www.svenskakyrkan.se/jourhavandeprast
Kan ju vara bra om det länkas till deras startsida i stället för att det bara står "ring 112" i infoinlägget.
http://www.svenskakyrkan.se/jourhavandeprast
Kan ju vara bra om det länkas till deras startsida i stället för att det bara står "ring 112" i infoinlägget.
- Bror Duktig
- Inlägg: 14352
- Anslöt: 2008-07-18
NÄR LIVET BLIR FÖR JOBBIGT ...
Bror Duktig skrev:Jourhavande präst har nu även chatt mån-tors och att man kan skriva brev som de svarar på.
http://www.svenskakyrkan.se/jourhavandeprast
Kan ju vara bra om det länkas till deras startsida i stället för att det bara står "ring 112" i infoinlägget.
Tack för länken. Skrev in det och ett antal ideella organisationer som jobbar för att motverka självmord.
NÄR LIVET BLIR FÖR JOBBIGT ...
Upptäckte ännu en tjänst på svenska kyrkan. Slå in http://sos.svenskakyrkan.se Man kan både ringa och skriva. Det är ej präster utan vem som helst inom kyrkan som svarar. Det blir anonymt eftersom de inte kan spåra, så man kan berätta om vad som helst utan att de hittar "undantag från tystnadsplikten" och bara överlämnar till andra som kan förstöra livet för en.
Jag har testat deras skrivtjänst, och fått jättebra svar. Inte samma som svarar, men till skillnad från digital brev hos jourhavande, så kan de se vad man skrivit innan, så man får ett svar från en som har lite mer helhetssyn på vad man berättat.
Också dessa låter bli att prata om Gud och tro om man inte vill såklart.
Jag har testat deras skrivtjänst, och fått jättebra svar. Inte samma som svarar, men till skillnad från digital brev hos jourhavande, så kan de se vad man skrivit innan, så man får ett svar från en som har lite mer helhetssyn på vad man berättat.
Också dessa låter bli att prata om Gud och tro om man inte vill såklart.
- Bror Duktig
- Inlägg: 14352
- Anslöt: 2008-07-18
NÄR LIVET BLIR FÖR JOBBIGT ...
Det är så bra med de här skrivtjänsterna, chatt och brev o.s.v. Passar mig som aldrig skulle ringa.
Däremot har jag tagit kontakt med en präst som jag börjat träffa för samtal. Mycket lugnare och bättre än psyk med sitt skuldbeläggande och kravfyllda sätt att mana på att man måste "svara på deras bevisade metoder" och gör man inte det skrivs man ut. Att metoden funkar på 80 % innebär att alla enbart får just den metoden/behandlingen.
En präst kan man ofta få träffa snabbt också, och utan utredande remisser där man ska vältra sig i sitt elände för att förbarmas med en kontakt. Han föreslog tid samma vecka som jag skrev, men jag ville gärna emaila lite först, så vi gjorde så.
Däremot har jag tagit kontakt med en präst som jag börjat träffa för samtal. Mycket lugnare och bättre än psyk med sitt skuldbeläggande och kravfyllda sätt att mana på att man måste "svara på deras bevisade metoder" och gör man inte det skrivs man ut. Att metoden funkar på 80 % innebär att alla enbart får just den metoden/behandlingen.
En präst kan man ofta få träffa snabbt också, och utan utredande remisser där man ska vältra sig i sitt elände för att förbarmas med en kontakt. Han föreslog tid samma vecka som jag skrev, men jag ville gärna emaila lite först, så vi gjorde så.
- Bror Duktig
- Inlägg: 14352
- Anslöt: 2008-07-18
NÄR LIVET BLIR FÖR JOBBIGT ...
Alien skrev:ÅSS (Svenska ÅngestSyndromSällskapet) har också en chatt, varje onsdag och söndag kl 20-22:
http://www.angest.se/riks/content/st%C3 ... g-kl-20-22
Jag har bra erfarenheter av att chatta med dom.
NÄR LIVET BLIR FÖR JOBBIGT ...
stuck skrev:Hade behövt någon att ringa mitt i natten, typ nån gång mellan 00-07
Både jourhavande präst och jourhavande medmänniska kan man ringa nattetid, till 06.
- Bror Duktig
- Inlägg: 14352
- Anslöt: 2008-07-18
NÄR LIVET BLIR FÖR JOBBIGT ...
Bror Duktig skrev:stuck skrev:Hade behövt någon att ringa mitt i natten, typ nån gång mellan 00-07
Både jourhavande präst och jourhavande medmänniska kan man ringa nattetid, till 06.
Jaha hade glömt det men hade faktiskt skrivit ner det numret.
Då känns det tryggare
NÄR LIVET BLIR FÖR JOBBIGT ...
http://www.svd.se/telefonlinje-ska-forh ... om/sverige
Numret till Självmordslinjen, 90101, ska gå att ringa dygnet runt alla dagar i veckan.
Moderator Puzzle: Skrev in det i startinlägget.
Numret till Självmordslinjen, 90101, ska gå att ringa dygnet runt alla dagar i veckan.
Moderator Puzzle: Skrev in det i startinlägget.
- Savanten Svante
- Frivilligt inaktiverad
- Inlägg: 10005
- Anslöt: 2007-03-13
- Ort: Utility muffin research kitchen
Återgå till Aspergare och vården