Har du accepterat din funktionsnedsättning eller är du en motsträvare?

Ja jag tror det.
Mer eller mindre i alla fall.

Ja den kan jag ju inte göra någonting åt att jag har. Det är ju fel i hjärnan på mig.

Men jag motarbetar och kringgår den i den mån jag kan och orkar.

Ja, jag har accepterat att jag har Asperger men nej, jag accepterar inte att det kallas för funktionsnedsättning.

Vad är det en nedsättning av? Är det en nedsättning av förmågan att vara som alla andra och att anpassa sig efter andra så tackar jag för den nedsättningen. Jag ser inte (den så kallade) funktionsnedsättningen som något problem, tror att folk i min omgivning har större problem med den än vad jag har.

Jag vill vara den jag är och det enda jag mår dåligt av är att folk i min omgivning försöker förändra mig och mitt sätt att vara. Idag försöker jag inte längre förändra nånting, jag är snart 37 år och vet vad jag kan så det är ingen idé att försöka ändra på nånting.

Vadå funktionsnedsättning? Jag funktionerar inte mindre för att jag har Aspergers Syndrom. jag fungerar snarare tvärt om mycket bättre (jag har bara lite svårt att acceptera sarkasm).
Det är ingen funktionsnedsättning. Att antyda att Aspergers är det är fel.
Ja, jag har accepterat att jag har en diagnos. Aspergers Syndrom kan också gå via gener, och det är det bästa och sämsta draget jag fått från min far. Jag är stolt över min personlighet som formats av min diagnos, och jag är stolt över att ha det intelekt jag har tack vare min diagnos.

LieFondAlexia skrev:Det är ingen funktionsnedsättning. Att antyda att Aspergers är det är fel.
Ja, jag har accepterat att jag har en diagnos. Aspergers Syndrom kan också gå via gener, och det är det bästa och sämsta draget jag fått från min far.

Tyvärr så är det ju inte fel att påstå att det är en funktionsnedsättning. Det är en funktionsnedsättning enligt vården, även om jag har svårt att se det så:

"Allmänt
Aspergers syndrom är en neuropsykiatrisk funktionsnedsättning som påverkar hjärnans sätt att hantera information." (från http://www.1177.se/Gavleborg/Fakta-och- ... m/?ar=True)

Ja.

Nä det har jag inte och det kommer jag nog inte kunna göra heller.

Jag accepterade det från den stund jag fick reda på att det är aspergers syndrom jag har.

Ja men jag kan inte acceptera att folk ska behandla mig som dom gjort.

En liten diagnos ska väl inte ge upphov till nekad utbildning
och att man automatiskt faller in i sjukförsäkringen?

Både ja och nej, blir fortfarande arg på mig själv när jag inte klarar av sådant som NT klarar av men samtidigt är jag glad över de fördelar HFA ger mig (språkkunnig, allmänbildad osv.).

Problemet är om man utgår efter andra när man bedömer sig själv eller om man utgår ifrån hur man själv fungerar.

Om det viktiga är att i varje stund ha ett driv att ställa sig in som en knähund på vadhelst den sociala koden föreskriver så är det klart ett "handikapp". Ändrar man det istället till att tänka självständigt och fokuserat så blir det en fördel osv.

Men det blir alltid ett problem när det är någon annan som sätter upp mallen för vad som är viktigt.

Jag har accepterat att jag har den (och ja jag ser den som en funktionsnedsättning att inte kunna jobba eller ha vänner ser jag inte som kul precis).
Men med det accepterar jag inte att jag ska vara på samma nivå som nu resten av livet.

Jag gjorde extrema framsteg fram tills jag fick fysiska funktionshinder så att jag vet att man kan göra situationen bättre, tyvärr sätter värken ofta käppar i hjulet för mig men den kämpar jag också mot.

Värken kanske kan lindras med ändrade kost och motionsvanor?

plåtmonster skrev:Värken kanske kan lindras med ändrade kost och motionsvanor?

håller på och försöker, i helgen gjorde jag också en värmande salva på en kurs som jag definitivt ska göra igen, ull hjälper också och endel andra saker.

Däremot kommer den ju bara bli värre med åren enligt läkare så smärtfri kommer jag nog aldrig att bli men jag kanske kan hantera den bättre

Jag börjar göra det nu efter snart fyra år med diagnos. Hade behövt den redan i grundskolan. Jag var ständigt mobbad för att jag inte passade in i "mallen". Jobbigt Har även mobbats som vuxen.

Har accepterat att jag är den jag är och har lättare att förstå varför jag gör som jag gör eller reagerar som jag gör sedan jag fick min diagnos.

Ser hellre att folk kallar det funktionsnedsättning än sjukdom men båda är fel. Om folk, oavsett om man har diagnos eller inte, kunde acceptera sina medmänniskor som dom är, så skulle livet bli mycket lättare för alla.

Tiblan skrev:Har accepterat att jag är den jag är och har lättare att förstå varför jag gör som jag gör eller reagerar som jag gör sedan jag fick min diagnos.

Ser hellre att folk kallar det funktionsnedsättning än sjukdom men båda är fel. Om folk, oavsett om man har diagnos eller inte, kunde acceptera sina medmänniskor som dom är, så skulle livet bli mycket lättare för alla.

Håller med dig!

Inte till 100 procent. 40 procent har jag inte accepterat men önskar att jag kunde göra det.

Det är lite till och från, ibland kan jag försöka förlåta mig själv och min enligt mig själv oduglighet att räcka till i livet genom att försöka tänka att det finns saker som förklarar det, att jag inte bara är lat.
Men allt som oftast så accepterar jag den inte.
Skäms och skulle inte erkänna det utåt, tror inte ens mina föräldrar vet om aspergerdiagnosen, ADHD tror jag dom vet.

Jag har fortfarande svårt för det. Framför allt för att folk oftast ser mig som "normal" och efter negativa erfarenheter vill jag inte heller tala om i onödan att jag inte är det. Min erfarenhet är att folk inte tar en på allvar, tar avstånd för att de förväntar sig problem. Så jag känner att jag inte kan vara mig själv och måste låtsas.

Om omvärlden vore sån, att man kunde tala om det, och att folk skulle försöka förstå - då skulle jag inte ha ett problem med det.

Både ja och nej. Inser sakta men säkert att jag inte behöver må dåligt över att jag inte klarar av allt som andra klarar. Men det är svårt att inse för att jag har alltid kämpat med att passa in så hårt (fick diagnosen för 2 år sen ungefär) och det har väl egentligen alltid varit min största fokus i livet omedvetet. Men det går framåt!

Det är många som är emot att det kallas just funktionsnedsättning. Jag tycker dock det stämmer bra på mig för att jag inte fungerar lika bra som andra. Mina dagar går ut på att jobba och sen tagga inför nästa dags jobb så att jag orkar med det. Jag får hjälp av mina föräldrar bl.a. med skjuts på morgonen (det finns inga närliggande parkeringsplatser på mitt jobb så jag hade fått cykla eller gå och då hade jag tyckt det varit svårt att ens ta mig an det och då hade jag kommit för sent många gånger eller ringt in mig sjuk mycket) och mat. Hade jag inte fått hjälp med mat hade det många gånger gått dagar utan att jag åt någonting alls. Jag gjorde så på mitt gamla jobb innan jag hade diagnos. Tillslut drev hungern en till desperation och jag stack och handlade chips eller någon annan pissmat som man slängde i sig sent och sen hade halsbränna hela dagen efter. Man gick ju ner en hel del i vikt vilket kanske kan vara positivt men det var också slitsamt. Det var ju inget val direkt det var bara så det blev. Att ha en diagnos har iallafall hjälpt en att acceptera den hjälp man får även fast det känns pinsamt.

Så jag har inget emot ordet funktionsnedsättning även fast jag kanske inte använder det för att beskriva mig själv

Ingen skal få diagnosen Aspergers syndrom hvis de ikke har betydelige sosiale problemer med syndromet vil jeg våge å mene.

River skrev:Ingen skal få diagnosen Aspergers syndrom hvis de ikke har betydelige sosiale problemer med syndromet vil jeg våge å mene.

Jag tycker att du har fel, det är många som har enormt stora problem pga de har en ojämn begåvningsprofil och som därför kan få diagnosen.