Jag vet flera saker som jag kan skämmas för och nämner några här.

1: Kan inte automatiskt veta vilken bokstav som kommer efter vilken i allfabetet måste rabbla upp det tyst för mig själv var gång jag ska slå upp något

2: Kan inte automatiskt säga vad som är höger och vänster.

3: Kan inte utala bokstaven R ordentligt blir väldigt ofta missförståd.

Fast å andra sidan finns det saker jag är stolt över med.

Som i ordspråket

Den vise vet om sina fel den dumma tror han är felfri.

Moderator: Rättade stavningen i rubriken.

*Min kropp (magen, rôva, fötterna, håret, näsan...listan blir lång)
*Min talröst (skriker när jag är upprörd eller exalterad; har låg och mullrig talröst trots att min sångröst är ljus)
*Min grabbiga, fräcka humor (kan t.ex. rita en onanerande gammal grek och döpa bilden till "Pythagoras sats")
*Mitt höga, gapiga skratt
*Min ständiga tendens att överreagera
*Mitt ständiga dåliga samvete
*Min fetisch (den är dock mer estetisk än sexuell) för deformerade och fysiskt handikappade människor. Känner mig oerhört smutsig och pervers!
*Min besatthet av The Phantom of the Opera
*Typ hela mitt liv till dags datum

Det enda jag är stolt över är att jag har överlevt skiten.

And this is the song that never ends, it will go on and on my friends...

Kahlokatt skrev:*Min grabbiga, fräcka humor (kan t.ex. rita en onanerande gammal grek och döpa bilden till "Pythagoras sats")

Coolt ju!

-Att jag trots hög intelligens inte kan ta mig genom en skönlitterär bok.

Det är det jag skäms över mest, jag försöker att inte skämmas för så mycket.

Choklad skrev:-Att jag trots hög intelligens inte kan ta mig genom en skönlitterär bok.

Det är det jag skäms över mest, jag försöker att inte skämmas för så mycket.

Har du testat ljudböcker? Eller är det att du tycker att det är fruktansvärt långtråkigt och vill läsa facklitteratur istället?

Jag skäms över att jag råkade skicka ett sms till fel person ikväll.

Jag har skitsvårt för att läsa skönlitterärt, ljudböcker kan jag klara av om jag åker bil men eftersom jag inte har någon bil nu så...

Min intelligens, min kropp, min verbala förmåga (eller snarare oförmåga...) och maniska specialintressen jag haft.

- Fixeringar vid intressen (mest gott, lagom pinsamt då jag ofta kan föreläsa länge om dessa utan att fatta att ingen bryr sig).
- Att jag inte har en högskoleexamen värd namnet.
- Bristen att hålla en god anställning.
- Att jag tröttnar på människor snabbt (vem vet, de kanske har något i sin substans trots allt).
- Drygheten by default.

Nummer 1 stämmer även in på mig... jag rabblar i huvudet. Även nummer 3 är mitt i prick, dock på grund av min blekingska...

I övrigt skäms jag för att jag biter på naglarna. Och för att jag har sneda tänder, så jag ler helst inte med öppen mun. Skäms även för att jag trots hög intelligens och fina studieresultat fortfarande inte har slutbetyg från gymnasiet vid 26 års ålder. Men det har sina skäl.

-Jag skäms aldrig av ren princip.

När jag var barn och gick i skolor på skånska bondvischan hände det att jag skämdes och oroades för diverse saker, jag var ju så fel man kunde bli i den miljön: stockholmare, aspergare, ointresserad av fotboll & motorer, antirasist, bra på saker man inte skulle vara bra på dvs svenska, engelska. Var man bra på det sågs det som skumt.

Med årens gång har jag skaffat tjockare hud och skäms aldrig. Varför ska man göra det? Man är ju som man är och det enda raka är att ge världen långfingret.

jo..

jag kämpar med genetiken.

som jag fattat det, har jag "pervers" genetik skrift i dna´t.

det strular till det för mig, ibland.

jag automat - reagerar på situationer, sen mår ja dåligt.
för att jag får dåliga tankar åde.

det är svårt å kämpa med sitt arv.

sånt skäms jag över.

kul att så många vågat svara det krävs ju mod att säga till andra vad man skämms för.

Att jag uppenbarligen inte kan stå fast vid vad jag bestämt mig för

massa saker, lång lista. Huvudsakligen senaste åren det sätt som min hjärna/medvetandet varit så sabla flytande och o-konstant. Rotlöst.. ojordat. Sabla tur jag även är stolt över saker.

KrigarSjäl skrev:-Jag skäms aldrig av ren princip.

När jag var barn och gick i skolor på skånska bondvischan hände det att jag skämdes och oroades för diverse saker, jag var ju så fel man kunde bli i den miljön: stockholmare, aspergare, ointresserad av fotboll & motorer, antirasist, bra på saker man inte skulle vara bra på dvs svenska, engelska. Var man bra på det sågs det som skumt.

Med årens gång har jag skaffat tjockare hud och skäms aldrig. Varför ska man göra det? Man är ju som man är och det enda raka är att ge världen långfingret.

Coolt. Önskar jag hade samma inställning.

Jag skäms över mina nedbitna naglar och skäms fortfarande litegrann över att jag väger mer nu än innan jag blev gravid. Sedan skäms jag över min relativa sociala inkompetens, att jag måste tänka innan jag vet vad jag ska säga till folk, att jag aldrig är intuitiv på det planet. Jag skäms också över en hel del annat i mitt utseende än naglarna, till exempel att det mesta av mitt hår på huvudet har ramlat av, troligen pga stress. Jag kan inte hjälpa det men skäms likväl.

Det är så himla onödigt att skämmas över sådant man inte kan göra något åt. Jag har börjat försöka acceptera mig själv och det går framåt.

* Att jag inte klarade av att läsa tyska på universitetet (trots depression iafs)
* Att jag ibland inte kan skilja på fantasi och verklighet
* Att jag är apatisk på familjefester, för mycket folk
* Att jag väger jättemassa
* Att jag inte har någon motivation eller initiativ för att göra någonting åt det

Jag har skämts över i princip allting i hela mitt liv...
Nästan varje kväll jag skulle somna kunde det dyka upp saker jag gjort eller sagt från dagen eller 30år tillbaka i tiden. Och så låg jag där och undrade hur jag kunde göra eller säga något så dum. Jag har aldrig skadat någon fysiskt men har en ganska vass och många gånger okontrollerbar tunga....
Sen fick jag min första NP diagnos, ADHD och det blev den som gjorde att jag kunde släppa 40år av "oförrätter" och förlåta mig själv. Åtminstone till viss del... Det finns givetvis saker som jag fortfarande skäms över men 99,95% försvann samma dag som jag fick förklarat för mig vad diagnosen innebar...
Men jag ställer förfarande alldeles för höga krav på mig själv av gammal vana antagligen, sen blir det ju inte bättre av att omgivningen inte är fullt lika förstående som jag blivit själv.....
Diagnosen gör inget av det jag gjort eller sagt mer eller mindre "fel" utan det handlar om varför saker far ur min mun utan att jag själv har någon som helst kontroll över det. Eller varför man agerar som en idiot i en stressad situation...

Men jag saknar inte dessa skamkänslor, jag har gott om saker att ha ångest över ändå...

SKAM! den som ger sig!

jag visar långfingret, mot den jag blivit.

det hade sin begynnelse, år 666.

long time noseen....

Skäms inte över något - tycker bara allmänt illa om mig själv och det är inte samma sak.

Jag skäms över mitt utseende.

Jag skäms över hur jag låter.

Jag skäms att jag aldrig lyckas säga rätt saker vid rätt tillfälle.Ofta kommer jag på "rätt" sak jag skulle ha sagt flera timmar efteråt.

Jag skäms över hur jag var som liten.

Jag skäms över att jag inte kan få ekonomin att gå ihop. På papperet stämmer det, men inte i verkligheten.

Min kompis brukade bli röd i ansiktet. Jag undrade varför hela tiden.
Skäms och generad är väl typ samma?

Nopp. Jag innehar icke denna förmågan.

Däremot är jag förbannad på mina begränsningar. Jag skulle vilja vara ett matematiskt geni! Det är coolt tycker jag.

Sedan skulle jag viljat slutföra någonting i mitt liv. Men det är mera så att jag är förbannad på mig själv! Som aldrig lyckats förvalta något!

Men att skämmas. Nej. Det finns inte hos mig helt enkelt.

Jag kan skämmas för mina ärr, annat i mitt utseende och mina tics.