Vad tycker ni om livet? Tycker ni om livet? Jag tycker jag misslyckats i mitt liv? Har gått bakåt i mänga år. Blivit Instängd, aldrig fått som jag velat i livet, levt i fel tid och levt med en kvinna jag inte älskar

Jag har mat att äta och tak över huvudet så egentligen borde man inte klaga.

Det beror väl på vad man jämför med.

Tråkigt, meningslöst.

Ja, bortsett från enstaka "formsvackor" så gör jag det.

Ett par citat jag kom att tänka på när jag läste trådrubriken (de är av författaren och översättaren Hjalmar Söderberg):

"Det är skönt att bli gammal. Att vara ung var för djävligt."

"Man vill inte vara den man är. Man vill vara den man inbillar sig att man kunde ha blivit."


Källa: https://livet.se/ord/k%C3%A4lla/hjalmar_s%C3%B6derberg

Ja, är väldigt nöjd med mitt boende ( serviceboende sen 5 år tillbaka ). Jag säger som @geocache oxå, att bortsett från "formsvackor" så är jag nöjd...typ. Jag är ute och går ( som jag gillar så mycket ) , och på kvällarna lagar mat och äter i min mysiga och trevliga lägenhet. Sover bättre nu än förr.

Aldrig i f@cking helvete!
Jag hatar mitt liv. Jag bor på en gruppbostad mot min vilja, och blir mobbad(ja, mobbad) av personalen.
Jag har haft starka suicidtankar, men har lyckats bli av med dem, ej tack vare tvångsvården/LPT som jag hade i från april 2016, till februari 2020.
Mitt liv i allmänhet går åt helvete, men suicid är is not an option.

Ett djuplodande svar.

Historiskt sett skulle jag ha dött för länge sen, jag har fått bli äldre än många andra människor fått bli genom tidsåldrarna. Jag lever i en rik del av världen och har det mycket bättre än många haft någonsin. Trots detta så är jag inte tillfreds eller lycklig, som så många andra av oss västerlänningar.

Jag har varit på kant med tillvaron så länge som jag kan minnas. Tvingat mig att gå på dagis, tvingat mig att gå i skola, tvingat mig att prestera över min förmåga, tappat bort allt, utom att klara av stunden. Vet ej hur man festar eller firar och kan inte heller tänka framåt. De hjärnfunktioner som inte används de försvinner eller försvagas. Vilse i tillvaron och tycker mest att jag upptar någon annans plats som jag vet hellre hade varit här. Det är fruktansvärt att vara så otacksam för livet och jag lever med det i självförakt.

Jag lider dessutom med vår planet och över mänskligheten överlag.

Korta stunder kan jag känna tacksamhet och vördnad för livet och naturen och njuta av mina upplevelser av den, men mestadels lever jag inte ett bra liv och sitter fast i det.

Förlåt till alla som hade velat leva men inte fick!

Tulson74 skrev:Vad tycker ni om livet? Tycker ni om livet? Jag tycker jag misslyckats i mitt liv? Har gått bakåt i mänga år. Blivit Instängd, aldrig fått som jag velat i livet, levt i fel tid och levt med en kvinna jag inte älskar

Jag känner så igen mig i att jag ofta inte fått som jag velat i livet.
Vissa dagar är det extremt tärande, men tålamod gör att man orkar stå ut och fortsätta kämpa.
Har ett stort hjälpbehov, men ibland undrar jag om det inte hade varit bättre att minska ner hjälpen något?

Så fort jag mår dåligt så sätts en ny insats in som ska få mig att må bättre, inget fel att få hjälp, men ibland känns det lite jobbigt när alla ska lägga sig i ens liv bara för man har det svårt. Jag vet att jag förmodligen tänker fel här och att min livsuppgift tycks vara att vara snäll och vänlig mot de som ger mig hjälp. Även om det är jobbigt ibland.

Ingen person i min omgivning vill mig illa och ändå beter jag mig som ett svin mot de, det är jobbigt när man inser det att alla bara vill en väl och att man ska må bra, men jag håller helt enkelt inte med alla och blir ibland ganska provocerad av andra människor. Varför jag måste ta min Haldol för att bli mer vänlig och kärleksfull igen och fungera ihop med andra människor.

Ibland känns mitt liv som ett enda stort misslyckande med vissa saker, när motgångarna blivit för jobbiga att hantera och å andra sidan har jag upplevt mycket fart och glädje i livet. Något som det har blivit mindre av sen jag fick all den hjälp jag har nu.

Björn Afzelius låt tankar vid 50 (även om jag har en bit kvar till 50) passar rätt bra

Tristessen är en fiende även om det kan vara skönt att bara vara och samla kraft ibland.

En extra synpunkt alla har ju olika ideér på vad ett bra liv är.

Jag har märkt som jag skriver ovan att ju mer hjälp jag får desto mer begränsad blir jag i mitt liv, man känner att man måste göra allting rätt för att må bra och glömmer sin egen intuition.

geocache skrev:Ja, bortsett från enstaka "formsvackor" så gör jag det.

Ett par citat jag kom att tänka på när jag läste trådrubriken (de är av författaren och översättaren Hjalmar Söderberg):

"Det är skönt att bli gammal. Att vara ung var för djävligt."

"Man vill inte vara den man är. Man vill vara den man inbillar sig att man kunde ha blivit."


Källa: https://livet.se/ord/k%C3%A4lla/hjalmar_s%C3%B6derberg

Håller inte helt med i citaten (men jag är inte gammal än), dock kan jag förstå vad som menas med de att man genom erfarenhet och upplevelser lär sig hantera och reagera på livet på rätt sätt.

Nu till att jag inte håller med, det finns vissa fördelar mot att vara ung mot att vara gammal. Dels så mår kroppen bättre (har ofta hört gamlingar gnälla på en ond kropp) och man orkar göra mer saker för man blir inte lika lätt trött.

Så mitt råd, hur klyschigt det än kan låta, är att slösa inte bort eran ungdom. Allt kanske inte blir bättre när man blir gammal.

Hoppas detta inte låter för deppigt för att man ska bli gammal, men då finns ovanstående citat att luta sig mot.

Det var bättre förr, när tillvaron var en ständig kamp för överlevnad. Då hade folk varken tid eller ork.

Nuförtiden har nästan varenda jävel råd att unna sig en existentiell kris.