Hejsan!

Jag undrar, hur social är ni med andra? Andras uppfattning av mig, är att jag är väldigt social. Men jag själv försöker gång på gång att läsa av dom sociala koderna, för att kunna hänga med.

Väldigt social, jag gillar när folk kommer förbi spontant istället för en massa planering. Inte att ha folk hemma jämt förstås, men ibland. Gillar inte uppstyrda tillställningar, sådant undviker jag.

Jag ser mig själv som en rätt social människa. Jag gillar så klart att vara ensam, men om jag kan inte gå en hel dag utan att träffa någon. Men olikt Ugglan så tycker jag helst om när det är planerat.

Att dra ut en kväll och hoppas att något ska hända är det värsta.

Är väldigt social och gillar spontana saker som att åka till bästa polaren över en helg eller liknande. När jag mår dåligt är jag inte lika social.

Ugglan skrev:Väldigt social, jag gillar när folk kommer förbi spontant istället för en massa planering.

Hu, det där när nog det absolut jävligaste jag kan tänka mig. Eftersom jag tenderar att bli rent ut förbannad på folk som inte har vett att ringa innan de dyker upp så brukar folk dock inte göra så hos mig mer än en gång.
Det som är synd i sammanhanget är väl att jag är så vansinnigt dålig på att säga nej så när folk ringer säger jag likt förbannat att det går bra trots att jag helst inte vill ha besök - någonsin.

Så, för att svara på trådfrågan - jag är nog inte speciellt social alls. Däremot är jag tvingad att vara det alldeles för ofta.

Håller med om att det är oerhört obehagligt när folk kommer förbi oanmälda. Händer däremot mycket sällan då de jag umgås med vet hur jag fungerar. Jag träffar helst en person i taget för om det är många människor blir det lätt för mycket intryck och jag är helt utmattad efteråt. Men gillar endå att vara med folk, men då helst om det är på mina villkor och i lagom dos.

Vilka andra är, och vilken sinnesstämmning jag är i, är de faktorer som starkast påverkar hur social jag är. Generellt sett så är jag ofta ganska social, men ibland mot min egen vilja.

Väldigt olika. För de flesta är jag nog ett autistiskt grottmongo och nån idiot ser mig som en NT i mängden.

Man kan lära sig hur sociala saker fungerar. Det blir som ett emulerad social funktionalitet, men det funkar för att kunna klara sig. Tyvärr så har inte vi hårdvaruaccelerade sociala funktioner..

Jag fungerar antagligen inte bra alls socialt, iaf inte emot nya människor. Vet inte alls vad jag ska göra och vågar inte ens säga "hej" innan de gjort det för att jag ska få ett tecken att de vill lära känna mig.

Jag hör nästan aldrig av mig till vänner och frågar om de har tid att ses någon gång, jag väntar på att dem ska göra det.

Så nej jag fungerar inte socialt, men jag försöker iaf bättra mig.

Vill gärna vara social, men orkar inte med så mycket socialisering. Blir lätt trött i och med att jag hela tiden måste tänka på vad jag säger, vad den andra säger, tolkningar m.m. Svårt att hålla igång vänskapsrelationer (antingen är jag för "på" eller för "av"). Men, rent generellt måste jag vara social i och med att jag har ett sådant jobb.

Jag är oftast rätt social. Förut gillade jag mer planerade grejer,.nuförtiden är jag mer spontan. För spontan ibland, tycker föräldrarna. Därför har jag lärt mig att inte berätta allt för de

Inte social alls.
Vill inte, kan inte.

Jag är född asocial. Som barn kunde jag delta i lekar under korta stunder men jag föredrog att sitta själv och läsa atlaser eller andra böcker istället.

Däremot har jag lärt mig att vara social. Och har upptäckt att det kan vara trevligt med sociala tillställningar. Men efteråt blir jag utmattad och stänger helst in mig i ett rum för att återfå den mentala orken.

Inte ett smack, finner de flesta jobbiga/ointressanta. De få jag umgås med är ganska mycket yngre eller äldre.

Jag är som sagt social, men jag gillar inte tillställningar som förutsätter att man ska vara uppklädd och så.

Jag är inte jättesocial. Utöver min dotter, som jag umgås med mest hela tiden av naturliga skäl, träffar jag hennes pappa och lite då och då hälsar jag och dottern på mina föräldrar och syskon. När jag träffar kompisar är det oftast för att festa, vilket jag knappast gör varje vecka. I nyktert tillstånd är jag för aspig för att få ut speciellt mycket av afk-umgänge med andra än min familj(tyvärr?). Det händer att jag går på aspergerträffar icohförsig.

På internet är jag ganska social däremot.

Jag tycker jag är rätt social. Jag har dock fått kommentarer från vänner att jag är initiativlös, att det är underligt att jag aldrig bjuder hem dem, et c. För det mesta löser det sig. Ibland känns det som om jag är för social då jag har dålig förmåga att planera och prioritera och det tenderar att gå ut över annat, men jag vill och vågar inte riktigt dra ned på det med risken att jag mister vänner.

Jag går helst inte till tillställningar med mycket främlingar och vagt bekanta - kan nästan bara göra det om jag har back-up. Min bästa vän som jag umgås mycket med och som vet rätt bra hur jag fungerar är bra på det sättet. Kom till och med iväg på en musikfestival tack vare honom.

Jag kan umgås med folk. Dock inte med för många i taget då jag blir mentalt trött av alla intryck. Själv har jag inte upplevt problem vid tex. kaffebordsumgänget. Dock kan jag sen behöva en lång period av folkfrihet eller hur man ska uttrycka sig. Att man bara träffar de mest nödvändiga men inte fler.

colaflaska skrev:Är väldigt social och gillar spontana saker som att åka till bästa polaren över en helg eller liknande. När jag mår dåligt är jag inte lika social.

Känner igen mig, planerat (inte minst långt i förväg) är bara jobbigt.

Jag har väl sida som kan anses lite A - social. Folk är inte välkommen till mig när som helst. Och det är inte vem som helst som välkommen heller. Jo jag vill veta åtminstone på förmiddagen att man får besök på kvällen. Eller helst dagen före. det kan finnas orsaker som gör det olämpligt att folk kommer in som dropingäster.