Jag skulle vilja kalla mig extremt beroende. Mitt specialintresse nu är Tatiana Volosozhar/Maxim Trankov som var dubbla guldmedaljörer i konståkning i Sochi.

För några år sedan mådde jag riktigt dåligt och hade inte direkt något specialintresse. Det spelade ingen roll om jag umgicks med folk jag tyckte om (gillar inte att umgås så himla mycket ändå) men så fort jag hade blivit väldigt intresserad av Fantomen på operan mådde jag genast bättre.

Jag märker också att ju mer stressad och ju mer ångest jag har, dessto djupare sjunker jag in i mina intressen. Gissar att det är någon form av verklighetsflykt.

Jag har blivit mycket mer beroende sedan jag började jobba "på riktigt". Just nu jobbar jag på akutmottagning som medicinsk sekreterare vilket kan vara stressigt ibland. Tycker mycket om min arbetsplats och dagarna går fort men rädslan för att folk inte ska tycka om mig finns alltid där. Kan aldrig riktigt slappna av mentalt då jag är rädd att säga något olämpligt då.

Fler som känner som jag?

Jag skulle inte orka leva utan mina djur.

Det är väldigt viktigt för mig. Utan något specialintresse så börjar allt kännas meningslöst och tankarna går åt det mörkare hållet.

De Aspisar jag har runt mig tycks fungera som du. De mår onekligen bättre när de hittar ett specialintresse och min äldsta dotter letar intensivt efter ett intresse under de perioder när hon inte har något. Blir de på något vis förhindrade från att pyssla med sitt specialintresse så blir det väldigt tydligt att de mår dåligt.

För mig har specialintressen utvecklats till något negativt. Det känns inte bra utan mer som ett beroende som stressar och stjäl en massa tid från sådant jag egentligen hellre vill pyssla med. Det blir dessutom så intensivt att det fjärmar mig från verkligheten och även den känslan är rent ut obehaglig. Fastnar jag i ett intresse försöker jag således köra slut på det/köra det i botten så fort det bara går så jag kan få återvända till mitt liv igen.

Var mer beroende av mitt specialintresse datorer som yngre, förvisso jobbar
jag mycket med datorer men har på senare tid även skaffat mig fler intressen som involverar
att inte bara sitta inne vid en dator. Ibland har jag dock ett behov att sitta
vid datorn och jobba med något visst projekt dock.

Jag drogade mig med mina specialintressen under uppväxten. Ägnade tid åt dom som jag delvis hade behövt lägga på andra saker, tex samtalsterapi. Specialintressena gjorde iallafall att jag överlevde

@Flinta, Kanske ingen förlust då samtalsterapi kan var otillgängligt? och många inte fattar asperger.

Om jag av någon anledning inte får/har möjlighet att, för en så kort period som en vecka, syssla med mina favoritintressen (geocaching och modellbygge/dioramabygge) så mår jag jätte-jättedåligt.

JCSweden skrev:så fort jag hade blivit väldigt intresserad av Fantomen på operan mådde jag genast bättre.

Vafan, är det JAG som har skrivit det här?

Vid perioder av hög belastning är jag extremt beroende av dem. Såpass att varje uppgift som ska utföras oundvikligen integreras i något av mina specialintressen. Genom detta blir småuppgifter enorma projekt, vilket leder till att svåra uppgifter blir mer krävande men samtidigt lättare att genomföra, eftersom de blir mer intressanta och givande.

Vid extrem stress, då någon uppgift känns ohanterbar, så min typiska reaktion att snabbt som sjutton hitta ett nytt specialintresse och försvinna in i det. Som häromdagen, då jag verkligen behövde göra en viss uppgift som var tidskrävande och behövde inledas tidigt på dagen, då jag plötsligt kom på mig själv med att istället ha lärt mig chosŏn'gŭl/hangul och lite grundläggande koreanska. Jag börjar ofta med just något nytt språk, eller fokuserar på något av de jag redan pysslar med, under stor stress. Vid normal till hög belastning så håller jag mig till mina vanliga specialintressen.

geocache skrev:Om jag av någon anledning inte får/har möjlighet att, för en så kort period som en vecka, syssla med mina favoritintressen (geocaching och modellbygge/dioramabygge) så mår jag jätte-jättedåligt.

Samma här bortsett från att det är andra intressen.

Hur det är att vara utan specialintresse vet jag inte, eftersom jag haft sådana hela tiden. Men jag skulle nog uppleva tillvaron som fruktansvärt meningslös och nästan klättra på väggarna av desperation efter något intressant att göra.

Efter lite vidare analys - Jag är lite tvärs om, mina "vanliga" intressen är beroende av att jag mår bra. Specialintressen i kategorin "blir närmast besatt av" dyker bara upp när jag mår dåligt och ställer oftast till så jag bara stänger av (vilket lär vara poängen med det hela misstänker jag).
Resultatet blir att jag fullkomligt avskyr att snöa in på något.

Jag har inget specialintresse. Jag har så svårt att komma på saker att göra. Vissa dagar är det dock lättare än andra.

Extremt viktigt, det e som meditationform för mig och viktig energikälla. Jag får energi medan jag sysslar med elektronik eller mekanik och just i långa sessioner (10..16 timmar e helt utmärkt). Som jobbet klarade inte jag av pga massor av uppkommande avbrytningar, men om jag e helt privat då e jag i första himlen.

Hej ! Jag är mycket beroende av mina specialintressen för att må bra...




Mvh
chrilleb

Helt underbart att se att det finns fler som verkligen måste hålla på med sina special intressen för att få Vardagen att fungera alls. Jag spelar otroligt mycket data och tv spel, och jag kan instämma med många andra. Om man inte får spendera tid med sitt special intresse så kommer mörkret snabbare änn man kan ana. Sedan tar det otroligt länge innan man kan kämpa sig genom mörkret för att åter skåda de ljusa i livet. Har precis kommit ur en mörk period, Jag kan tacka mina katter och mina tv/data spel för att jag kan le vissa dagar.

Känner att jag håller på att växla intressen just nu, så tja... inte alls längre?

Jo jag är nog rätt beroende av mina specialnintressen, fast de är rätt enkelspåriga, elektronik och maskiner, allt i den vägen ungefär.

Får jag inte göra något som jag tycker är konstruktivt och nyttigt när jag ser att det behöver göras så mår jag inte särskilt bra, då slösas liksom tiden bort.
Mår himla bra i att konstruera maskiner, sitta blev en massa mätinstrument och kontrollera att sakerna fungerar som det är tänkt, oftast är det en eller flera saker som inte fungerar som det är tänkt.
Behöver den här känsla att "jag kan jag också, precis som alla andra"

Specialintressena är det enda jag har, skulle nog inte påstå att jag var beroende av dom. Det är mer ett tidsfördriv.

Men jag mår nog bra av att syssla med dom.

Kan någon komma ihåg hur tidigt special-intressena började? I vilken ålder? Vad kunde ett intresse vara då?

Extremt beroende. Just nu skulle jag knappast klara vardagen om jag inte fick hålla på.

Elize skrev:Kan någon komma ihåg hur tidigt special-intressena började? I vilken ålder? Vad kunde ett intresse vara då?

Jag har haft något så länge jag kan minnas. Först var det hundar. Efter det har det varit lejon, pokemon, drakar, andra världskriget.

De är oerhört viktiga men med åren har jag grenat ut i att kunna hålla fler intressen samtidigt än förut. När något är nytt ges det givetvis extra tid och lust men senare går det bättre att växla mellan dem än det gjorde förr. Ibland kan jag tänka att det beror på att inget av de intressen jag håller på med nu är riktigt intressant.

Mitt första specialintresse tror jag var tv-spel vid 3-4 års ålder. Jag minns att jag blev som frälst.

Elize skrev:Kan någon komma ihåg hur tidigt special-intressena började? I vilken ålder? Vad kunde ett intresse vara då?

För egen del minns jag inte men min äldsta tjej började redan strax innan 2 års ålder. Tom och Jerry (eller kissen och musen som hon sa) var hennes första specialintresse.

Väldigt viktigt. Jag märker att jag lätt blir nedstämd om jag inte ägnar mycket tid åt mitt specialintresse. Tyvärr är mitt nuvarande specialintresse väldigt säsongsbetonat, vilket innebär att jag får hitta andra saker att fly in i under sommarperioderna.

Det första specialintresse jag kan minnas (och som jag fortfarande har men mer som ett vanligt intresse nu) började i 3-4 årsåldern (troligen började det tidigare eftersom jag fått höra att jag i princip lärde mig säga "mamma", "pappa" och sen "häst"). Det var hästar. Jag pratade nästan uteslutande om hästar under hela min uppväxt. Nu har jag inte råd att rida eller så längre så då får jag ut det intresset i ett spel på nätet istället.

Men det här med specialintressen är lite dubbelt. Jag mår otroligt bra medan jag ägnar mig åt dem men sen kan jag numera få dåligt samvete över allt jag inte hinner med då jag fastnat i dem. För i de perioder då jag låter specialintresset rinna iväg så blir i princip allt annat lidande.