Hej!

För ett tag sedan fick jag veta att min sons träslöjdslärare anser att min son har motoriska problem och läraren undrade om sonen har utretts för det. Sonen är nio år.

Först blev jag lite stött men sedan började jag fundera över sonens motoriska utveckling från spädbarnsåldern. Han var sen med att gå, har lätt för att snubbla och tappa saker, sätter skorna på fel fot och byxorna omvänt etc.. Han har fått extra träning i dans och simning i skolan eftersom han verkar ha svårt att koordinera rörelser.

Hans största problem är dock att skriva för hand. Han har fått gå hos specialpedagogen för att träna extra och gör små framsteg men det är fortfarande en enorm ansträngning för honom och ingen förstår varför med tanke på att han presterar mycket bra i skolan i övrigt. (Att skriva på datorn går bra.)

Läraren har kommenterat att sonen ligger långt före sina jämnåriga intellektuellt. Han tänker på ett avancerat abstrakt sätt för sin ålder, älskar strategispel, matematik, teknik och naturvetenskap.

Jag sökte på barn och svårigheter med motorik och kom in på Asperger. Jag har haft de tankarna förut både om sonen och mig själv av flera skäl men nu beställde jag böckerna "The complete guide to Asperger's syndrome" och "Parenting a Child with Asperger syndrome".

De senaste dagarna har jag sträckläst och gråtit floder för det är som att läsa om sonens och mitt liv, både när det gäller hur våra hjärnor fungerar och hur vi är motoriskt, (i mitt fall även sensoriskt).

Jag har en kontakt inom psykiatrin som är inne på samma spår när det gäller mig och just nu pendlar jag mellan lättnad och panik. Jag är ensamstående på heltid och har ingen annan förälder att diskutera det här med. Jag känner inte heller någon som har diagnosen.

Det jag undrar är om ni känner igen min beskrivning av sonens motoriska problem. Jag vet att ingen kan ställa en diagnos här utan skulle bara uppskatta att läsa om era erfarenheter. Det är en sak att läsa sig till fakta om Asperger och en annan få inblick i hur det faktiskt är att leva med det.

Har ni motoriska problem och i så fall vilka? Minns nu hur de eventuella problemen påverkade er som barn under skoltiden?

Tack på förhand!

/Exoplanet

Nej jag tycker inte att jag har motoriska problem. Men jag var dålig i gymnastik i skolan. Särskilt bollsporter. Fotboll klarade jag inte alls av. Jag hade och har väldigt dålig kondition också. Om det är medfött eller berodde på ointresse för fysiska lekar vet jag inte.

Jag tyckte det var svårt lära sig skriva med skrivstil i skolan. Det gick långsamt och texten blev rätt klumpig och oregelbunden. Jag har som vuxen gradvis återgått till att texta i stället för att använda skrivstil.

Hmm jag vet inte om det jag känner är just motoriska problem (?).
Men jag har svårt med koordination tycker jag ... typ när någon visar upp en rörelse, som jag ska härma, så är det svårt. Och att typ göra saker med 2 delar av kroppen samtidigt - exempelvis att röra armarna och benen på två olika sätt, samtidigt. När jag ska göra sånt - typ dansa eller spela trummor, blir det att jag koncentrerar mig på EN del av kroppen, medan den andra inte hänger med alls. T.ex. gör ett bra jobb med armarna, medan benen fattar noll och inte hänger med.

Jag har motoriska problem, särskilt i underkroppen, tex fick jag hemläxa i att stutsa en boll i ettan eller tvåan eftersom jag inte kunde det, på barnkollen då man kollar ifall man kan hoppa på ett ben hade jag just lärt mig att hoppa med två (jag blev inte bra på det däremot förrens jag var 19). Jag kunde inte cykla förrens i femman och inte simma förrens i tvåan (tror jag).

Jag har också märkt av det nu när jag är äldre i perioder av deprission tex är det illa kan jag glömma bort hur man går och så blir man stående som ett fån tills man kommer på det

Nu är jag däremot mycket bättre, det är sen jag började karaten då jag var 17 (nu är jag 26) som jag gjort framsteg. Nu fångar jag automatiskt saker som folk kastar mot mig (tex nycklar etc förr stod jag bara där).

Så det är ett av många sätt som karaten räddat mig

Har en hel del olika motoriska problem/svårigheter/egenheter. Inget som är särskilt allvarligt egentligen, men tillräckligt för att det ska vara irriterande i många situationer.

Är rejält klumpig och det händer ofta att jag tappar saker, går in i saker, snubblar, blir träffad av saker, har sönder saker osv. Dragkedjor är endast en tidsfråga innan jag drar av i jackor etc. Har lyckats slå mig rejält vid cykelolyckor (såpass att sjukhusbesök är rekommenderat) 3 ggr hittils, och har numera närapå mild fobi för att cykla/etc för fort.

Har även jag en del skrivsvårigheter. Inte så mycket att jag behövt extra hjälp med det eller så, och det är faktiskt först nu på senare tid ihop med diagnos och dylikt som jag ens insett det. Har alltid skrivit relativt långsamt jämfört med andra, och om jag försöker skriva fortare så blir det ganska snabbt närmast oläsligt till och med för mig själv. Mitt största problem är dock att jag inte kan skriva löst, dvs jag måste ta i ordentligt för att det ska fungera ordentligt med skrivandet. I och med detta har jag genom hela skoltiden regelbundet brutit av pennspetsar och blyertspennor, tagit hål på papper, fått värk i händer efter större skrivarbeten (fingertopparna har varit blåa efter skrivningar). Har även ganska usel handstil och kan inte skriva "fint" ens om jag försöker.

Har alltid varit urusel på sport och dylikt, och inte pga brist av försök. Speciellt sådana där man använder händerna. Minns en gång i högstadiet där jag lyckades med bedriften att förlora mot varenda person i hela klassen när vi hade badminton på idrotten. Lyckades efter 2 returmatcher vinna mot en av tjejerna iaf

Finns säkert mer men inget som kommer i åtanke just nu. Kan kanske också vara värt att nämna att jag var över ett och ett halvt år innan jag gick (vilket jag förstått är relativt sent).

åh jajustdet, jag är också klumpig (går in i saker, slår in tån i saker, snubblar, ramlar tappar saker) det är ingen bra kombo med att samla på ("dyra") tegrejer, jag har haft sönder många tekannor m.m.

Sen har jag alltid haft superdålig handstil men jag vet inte om det har med motoriken att göra.

Jag är så klumpig att på jobbet säger dom att jag är den enda som kan ha sönder ett järnspett

antonius skrev:Jag är så klumpig att på jobbet säger dom att jag är den enda som kan ha sönder ett järnspett

va kan inte alla göra det??? (min man har haft "sönder" ett då han har böjt ett.

Som barn var jag alltid den i gänget som ramlade och slog mig, det händer visserligen fortfarande men inte lika mycket längre. Nu skadar jag mig alltid på verktyg istället, skär mig på knivar, klämmer mig på tänger och sticker mig på skruvmejslar. Jag har även sågat mig med motorsåg flera gånger och kört ett stort jack i handen med vinkelslip. Men för övrigt har jag tillräcklig motorik för att vara en duktig hantverkare

rapchic skrev:va kan inte alla göra det??? (min man har haft "sönder" ett då han har böjt ett.

Är väl en NT metafor för det ''oförstörbara'' tror jag dom menar iaf, är så klumpig att en älg är ett under av precision i jmf

Jag har motoriska svårigheter och har utöver Asperger syndrom/Autismspektrumtillstånd och ADHD också fått diagnosen DCD (utvecklingsrelaterad koordinationsstörning). Hade sen förut en DAMP-diagnos som nu ersatts av dessa tre samt en dyslexidiagnos. Jag tycker motoriska svårigheter och perceptionssvårigheter/sensoriska svårigheter är det som är jobbigt i vardagen med mina funktionsnedsättningar. Motoriska saker gör man ju hela tiden från det man kliver upp på morgonen till man går och lägger sig på kvällen. En del av det sociala går ju att välja bort som att se till att vara mycket ensam om man behöver det. Själv har jag inte heller lidit över att nästan inte ha haft några vänner under uppväxten utan det är snarare omgivningen som bekymrat sig för det. Så egentligen är det först under utredningen under senaste året som jag reflekterat över mina sociala svårigheter och förstått vad de innebär för mig i vardagslivet.

När jag var barn var det mycket jobbigt med idrott. Jag blev alltid sist vald när vi skulle välja lag. Idag tror och hoppas jag man tänker på ett annat sätt och barn inte behöver utsättas för det. Värst var det med lagsporter där det också blev jobbigt när jag har svårt att bedöma hur långt bort de andra var på grund av perceptionsstörningarna och det blev helt kaos för mig.

Träslöjden och syslöjden var också jobbig. Tyckte det var både jobbigt att använda olika verktyg på träslöjden och tyckte att de olika maskinerna lätt för högt. På syslöjden var jag allmänt klumpig och rädd för att bränna mig på strykjärnet. Därför förhalade jag ofta uppgifterna för att slippa komma fram till att det blev färdigt och behövde strykas.

Som vuxen är det jobbigt att allt praktiskt som diska, städa m.m. tar så mycket energi. Har fortfarande jättesvårt att äta med kniv och gaffel och om jag någon gång försöker är jag helt slut efteråt. Har också svårt att prata och göra något praktiskt samtidigt. Ska jag exempelvis skära något går det enklare att sitta ner än stå för då behöver jag bara tänka på det jag ska göra och inte tänka på att stå också. Tappar ofta saker, spiller och går in i saker.

Att skriva fungerar ganska bra för mig nu både för hand och på dator. Men vet en del även vuxna som tycker det är jättejobbigt och de måste tänka på varje bokstav de skriver. Tror att det går ganska bra för jag tränat så mycket på att skriva efter alla år med studier. När jag var barn var det också väldigt jobbigt. Men jag har fortfarande svårt att bedöma kraften och en gång på en utbildning sa de andra i klassen jag gick i att de blev så stressade när vi hade prov för det hördes över hela klassrummet när jag skrev och jag skrev så mycket.

Jag ramlar ofta ute på vintern när det är halt. Jag vågar inte kliva upp på en stol. Så innan jag fick hemtjänst i augusti hade jag inte bytt gardiner på åtta år då jag inte vågade kliva upp på en stol för att ta ner dem. Men är glad jag sökt hjälp för detta. Ser på henne när hon gör praktiska saker hur enkelt allt går och tänker att så är det för andra människor. Försöker lära mig stryka men blir trött fort och hon får ta över.

Jag har fått motorisk träning av sjukgymnasten på Vuxenhabiliteringen och har blivit lite bättre. Som nu brukar jag ta på mig skorna stående. Tidigare satt jag alltid ner när jag tog på mig skorna.

Huggorm skrev:Som barn var jag alltid den i gänget som ramlade och slog mig, det händer visserligen fortfarande men inte lika mycket längre. Nu skadar jag mig alltid på verktyg istället, skär mig på knivar, klämmer mig på tänger och sticker mig på skruvmejslar. Jag har även sågat mig med motorsåg flera gånger och kört ett stort jack i handen med vinkelslip. Men för övrigt har jag tillräcklig motorik för att vara en duktig hantverkare

ah att göra illa mig på verktyg är en klassiker för mig, särskilt illa har det blivit på senaste tiden då jag pga en reumatologisk diagnos ibland inte har känsel i händer och/eller fötter (så jag kan tex skära mig utan att jag märker det förrens jag blodat ner nått eller bränna mig utan att jag märker det först)

Jag har ett mycket högfungerande syskon som är framgångsrik på alla områden. Han har lite aspergerdrag men är väldigt intelligent, så antingen har han mindre drag än jag eller kompenserar bättre.

Trots att det är jag som är det svarta fåret finns det saker jag är bättre på än han. Han har både taskig grov- och finmotorik. Han går "slarvigt" men han har tränat mycket med grovmotoriken så det märks typ inget nu. Större problem har han med finmotoriken. Han har jättesvårt med pilliga saker och får aldrig saker att bli jämnt, det blir slarvigt och asymmetriskt. Han kan inte ens försöka, det blir inte bättre. Är ett under att han kan knyta sina egna skor....

Själv har jag ingen bra grovmotorik även om jag sett värre. Jag drullar alltid på saker, trillar ner, om somrarna om man är ute mycket har jag alltid massa blåmärken. Finmotoriken har jag inga problem med. Trots att jag är aspigast.

Vi klarade oss i skolan trots detta. Vi hade ojämna begåvningar och tog igen på andra områden vi var bra på. Det var ingen som oroade sig. De kanske gnällde på oss ibland för vår klumpighet. Båda fann vi sporter som vi gillade och efter ett tag fann naturliga. Det hjälpte nog. Men det ska inte vara något påtvingat. Man ska hitta sin grej.

Jag känner igen mig i mycket av det ni skrivit! Jag har dålig grovmotorik vilket var tydligt redan när jag var liten. Dålig koordination och dålig balans. Har svårt att känna hur stor min kropp är och går också därför in i saker ofta, ofta med höften, armbågen eller axeln. Jag har alltid haft bra finmotorik, däremot var det problem när jag skulle lära mig skriva för hand, jag hade problem med pennfattningen och att bedöma kraften som behövdes. Nu i vuxen ålder har jag "bra" och "mindre bra" dagar vad gäller hur lätt jag kan röra mig och även min handstil påverkas, vissa dagar är det inte stor idé att skriva för hand om det ska bli läsbart för någon annan än mig själv och om jag ska tycka att det ser okej ut.

Tack så mycket för alla intressanta svar!

Jag har förstått att de kan finnas individuella variationer när det gäller motoriken vilket den här tråden visar.

Jag känner igen det där med att sonen inte kan bedöma hur mycket kraft han ska använda när han skriver. Det blir lätt för hårt och han blir trött i handen.
Samtidigt gillar han att vika origami och pyssla så det är framför allt grovmotoriken som krånglar i hans fall.

Jag var likadan när jag var yngre. Min syster brukade kalla mig "butterfingers" för att jag tappade saker och var allmänt klumpig. Jag avskydde alla lagsporter, särskilt bollsporter, precis som sonen gör nu.

Däremot passade det mig mycket bra att träna kampsport. Jag gillade att det fanns en progression och att rörelserna fyllde olika funktioner. Sonen gillar golf och tränade lite Aikido tidigare så jag ska försöka hitta en sport som passar honom för att träna motoriken, som en del av er nämner.

Tack igen för tipsen!

Nu har jag inte läst alla inlägg...men jag lärde mig simma i 5an, och var värdelös på bollsporter, och hatade redskapsgymnastik, brr, klarade inte det. Kom inte upp på pallplinten..Läraren gick fram och hjälpte, släpade upp mig på eländet.. Klätterväggar, nej. Jag är dålig på fysiska klättersporter. Snubblar och går in i saker, joo, det händer..

Just ja, kan skriva snyggt, men trycker alltid för hårt med pennan.. men ibland skriver jag fult...

Soyagumman skrev:trycker alltid för hårt med pennan

Samma här.
Dessutom är min handstil fast i åttaårsåldern.

Jag var sämre än i princip alla andra barn på finmotorik. Hade stora svårigheter med att klippa rakt, skriva, måla etcetera. Syslöjd och träslöjd var jag inte direkt någon stjärna i. Vet att jag rusade ut från klassrummet i ung ålder. Var dock inte på den nivån att jag fick någon specialpedagog och hade ingen kontakt med psykiatrin som barn. Hade en händig far som jag gissar försökte lära mig och undvika att jag skulle få tummen mitt i handen. Mina föräldrar har även sagt att de jobbade väldigt hårt för att jag skulle idrotta som barn på grund av att de upplevde att jag låg efter motoriskt, råkade däremot även ut för en olycka som barn som kan påverka grovmotoriken. Fick 31 eller något i den stilen benbrott när jag var 5-6 som mycket väl kan påverka den motoriska utvecklingen.

Började med idrotter väldigt tidigt. Hade dålig bollkänsla men jag gillade att springa. Det man inte har i huvudet får man ha i benen. Jag låg efter motoriskt men inte på den nivån att jag var föremål för särskilt stöd. Men jag är uppväxt på 80-talet man kanske uppmärksammar sådant mer nu.

Nu i vuxen ålder är jag nog medelmåttig. Men jag tror att jag försöker mer än andra.

Jag var värdelös på slöjd..

Azo85 skrev: Fick 31 eller något i den stilen benbrott när jag var 5-6 som mycket väl kan påverka den motoriska utvecklingen.

Wtf, 31 st benbrott, skojar du, är du ngt slags Forrest Gump eller?

Sjukt charmiga beskrivningar, men trist att höra om särbehandling.

Jag har bra motorik när det kommer till det mesta, troligtvis över medel. Trots det vägrade jag vara med på gymnastiken i skolan, misstänker att det beror på alla kraftmätningar/tävlingar. Något som jag däremot alltid varit dålig på är att härma andras rörelser, vilket vad jag förstått är vanligt vid AS. Jag vet inte om det är belagt att det har med motorneuron att göra? Det vore fint att göra en dansvideo med en grupp aspies där alla ska följa en instruktör, jag misstänker att alla skulle göra sin egen version.

antonius skrev:

Azo85 skrev: Fick 31 eller något i den stilen benbrott när jag var 5-6 som mycket väl kan påverka den motoriska utvecklingen.

Wtf, 31 st benbrott, skojar du, är du ngt slags Forrest Gump eller?

Fick ett träd av modell större över mig, slapp skenor men jag gick inte utan stöd på typ 10 månader eller däromkring skulle jag gissa.

Azo85 skrev:Fick ett träd av modell större över mig, slapp skenor men jag gick inte utan stöd på typ 10 månader eller däromkring skulle jag gissa.

Åh fasen, men du har inga men nu av det? Du kan springa?