Jeg har de siste årene havna mere og mere inne i det man kan kalle en "boble". Jeg vet ikke om dette er vanlig å føle for folk med asperger? Akkurat som derealisering, man føler at verden er uvirkelig, at det liksom er en "hinne" foran en som gjør at man ikke får ordentlig "tak" i virkeligheten?

Føler du at du noenganger (eller alltid) at du lever i en boble?

Ibland känns det så.
Eller om jag skulle bara släppa på att anstränga mig i princip alltid.
Mer sista tiden tycker jag.

Jag kände så helatiden när jag var liten, berättade för mamma, men hon fattade ej vad jag menade, ingen annan heller, de trodde jag menade metaforiskt typ..
Men det kändes verkligen som en fysisk bubbla :/

Menar man med "leva i en bubbla" att man upplever sig vara instängd i sig själv? Det låter som något väldig jobbigt att leva med.

Ja, ibland.

Nja, känner mig snarare som en åskådare som står utanför och ser allt. Då är det mer som en vägg av glas...

Kanske att man inte är så "inne" i sina sinnesorgan? Lite som "the red pill" i filmen Matrix.

En metod som kan fungera annars är väl att stanna upp och låta tankarna synkronisera sig med sinnesorganen?

jesusiscool skrev:metaforisk

Hehe, ja akkurat sånn.

Ja ofta. Världen är utanför

Två andra trådar om att känna sig leva i en bubbla:

leva-i-en-bubbla-lang-text-t19773.html

att-leva-i-en-bubbla-t29088.html

Och en tråd om derealisation:

overklighetskanslor-derealisation-depersonalisation-t7429.html

Ibland har det verkligen känts så. Och det är en fruktansvärt jobbig känsla. Nuförtiden har jag utvecklats så mycket socialt att jag inte direkt kan påstå att jag känner det så. Kanske har känslan berott på att jag haft svårt att knyta an socialt till människor i min omgivning. Jag vet inte.

asp123 skrev:føler at verden er uvirkelig, at det liksom er en "hinne" foran en som gjør at man ikke får ordentlig "tak" i virkeligheten?

Kanske det beror på att du inte behöver vara på jobb eller umgänge utan kan sitta i hemma och betrakta i stort sett allt även nyheter som det vore en film ..? Verkligheten tränger sig inte längre på förutom om man låter bli att äta.

Nja jag har känt att jag har en hinna som gör att jag är skyddad ifrån omvärlden, men det var när jag knarkade. Den hinnan fanns endast när jag befann mig i nuet.

Numera kan jag fortfarande känna "hinnan" av energi, men det är inte någon särskild tanke förknippad med den och den är mest häftig.

Känt så periodvis, sedan kommer jag ur det när jag tvingar mig själv... Men jobbigt att göra som så!

Jag skulle beskriva det som att sitta i sitt eget huvud och titta ut. Eller som att se på film.

Kan man nog säga, och mestadels trivs jag i min bubbla. Kan inte säga att jag behöver folk direkt. Mer än mina nära och kära, och klarar mig själv veckovis, på sommaren då familjen reser bort och jag är hemma kan jag gå och vara tyst flera dagar i sträck. Hur skönt som helst.

Däremot, det elände som ens rationella hjärna skapar kommer man inte ur, ingen tillgång där inne i bubblan direkt. För mej består det jobbiga ofta i tankar på död och evighet. Kan föreställa mig att NS inte fungerar så, utan mer är "ute i världen".

Instämer.

Ja det gör jag och jag försöker desperat att lämna den. Någon som lyckats och vet hur man gör?

När jag var liten var det så. Jag var i min egna lilla värld. Jag trodde att platser inte existerade om jag inte var där.

Min bubbla är livsnödvändig. Där tankar jag energi en stor del av dygnet.

...

aspiemason skrev:När jag var liten var det så. Jag var i min egna lilla värld. Jag trodde att platser inte existerade om jag inte var där.

Exakt så var det för mig också!!! ----- Numera är det mera som att leva bakom glasvägg.

aspiemason skrev:När jag var liten var det så. Jag var i min egna lilla värld. Jag trodde att platser inte existerade om jag inte var där.

Ljuder trädet när det faller om ingen är där för att lyssna?

Annars, om ni vill fördjupa er och må ännu sämre, så kan ni ju alltid studera Heidegger och "Varat och Tiden". Men visst slår det en stundtals att livet ibland känns som i en film.