Kidzi skrev:

Marjatta skrev:Det finns nog alla sorter. Jag tycker att jag numera kommunicerar mycket bättre med den läkare som skrev remissen till utredning (Stockholm godtar inte egenremiss). Förut var det som att - jag vet inte hur han uppfattade det men jag tyckte att han som en liten smula talade ner till mig. Nu kommunicerar vi sakligt.

Ja, min läkare som remitterade mig visste ju vad aspergers var. Men varför har du samma läkare fortfarande? Är det vanligt där du bor? När jag var inom regionens psykiatri hade jag såklart olika varje gång eftersom de inte har fasta doktorer. Jag har haft min VC-läkare ett halvår och det är superovanligt.

Ah. Jag trodde att alla, utom i de landsting som godtar egenremiss, fått remiss till utredning av läkare på sin vårdcentral. Men förstås, om man redan har kontakt med psykiatrin är det väl de som skriver remissen.

Det är ju inte jätteofta man lyckas få träffa samma person, eftersom det är boka samma dag och ta vad man kan få som gäller. För tid hos min fasta läkare på VC måste jag vänta typ en månad. Alltså hoppar man oftast runt hos olika. Idiotiskt system. Har dock haft tur att få komma till "min" läkare de sista gångerna (även om jag verkligen saknar de två jag hade före honom (en snart pensionerad gubbe som nu bara jobbar med hemsjukvård, och en supersmart kvinna som jag gissar kommer från forna Jugoslavien).

Så det är min s.k. husläkare som jag tycker är mycket lättare att kommunicera med nu, när han s.a.s. vet vilken "sort" jag är. Han har alltså åtm. lite koll.

Marjatta skrev:Ah. Jag trodde att alla, utom i de landsting som godtar egenremiss, fått remiss till utredning av läkare på sin vårdcentral. Men förstås, om man redan har kontakt med psykiatrin är det väl de som skriver remissen.

När jag hamnade inom psykiatrin så fanns det ingen psykiatri på VC alls. Alla psykpatienter, lätta som svåra kom till psyk. Det säger ju sig lite själv. Säg att man har lite men återkommande hjärtproblem, då blir man skickad på utredning. Inte bara de som hag jätteont får hjärtspecialist. Men så funkar psyk. De som lever ett helvete de kan så klart klara sig med VC. De som har det svåraste att förstå sig på, psyket, ska ha de minst pålästa läkarna.

Så det var helt självklart att jag skulle vara på psyk. I min region tror jag vi hade 13 läkare. Efter ett tag hade vi 7. Nu har vi noll. Man fick uppföljningar om det inte var för krisigt med jobb, bara för att se hur det gått. Samtalskontakt fick man i parti och minut. Inte terapi då, men ändå. Allt var inte bra, en del var dåligt utformat. Men tanken var att det skulle vara personaltätt.

Och att psykpatienter bara ska vara i somatisk vård om de typ fått en sådan sjukdom.

Men det blev för dyrt med psykiatri. Man räknade att den dyraste vården är den där läkaren måste prata med patienten. Så då drog man ner prat. Folk blev sämre. Då blev det dyrare och andra saker också gjorde att dels försvann det från psyk som bara kom att handla om piller.

Då tog man ett galet beteende. Psykiatern läggs på VC. En del får vara kvar på psyk som schizofrena och bipolära, men ser mer och mer hur VC behandlar även dessa grupper och svår depression. Det var inte meningen. Inte för hur jag fattar hur de räknar, har paniken slagit klorna i en så är det en lika plågsam sjukdom. Men de räknar självinsikt. Du bör inte vara på psyk med självinsikt. För du slutar att ha panik om du fattar att du har panik. EH NEJ!!!! Att ens säga att en depression är mild, tvivlar, de flesta går inte förrän de inte har ett val.

Så därför blev jag kvar sedan psyk hade hand om psykpatienter. Jag frågade ju om de kunde remittera mig tillbaka men VC sa att jag var ett svårt fall och de ville inte ha ansvar för om jag dog.

Då talade jag med psyk och sa är jag då fortfarande er patient? Men nej det var jag inte. Remissen godtogs inte men fick ändå inte vara kvar. Min sjuksköterskekompis frågade en som var bra på min VC om hon inte kunde ta hand om mig men man fick inte välja läkare.

Vi är jättevana vid att det inte finns psykiatri. Finns mer psykiatri i flera Afrikanska länder.

Ska vi ha så här uppsplittrad vård behöver vi det som finns i Storbritannien, en samordnare som bara är till för patienten så att allt funkar och man inte känner sig helt utanför och inte vet var man ska vända sig.

Det känns som min nuvarande KBT, skrapa på ytan och se framåt. Att jag har ett hål inom mig, en pågående smärta från hur jag blivit behandlad, det är bara grubbel och bör tänkas bort. Jag klarade mig i många år utan psykolog och om det här är det som erbjuds så var det heller ingen större poäng att söka hjälp. Andra faktorer har hjälpt mitt mående mer.

Inom Stockholm är det fritt vårdval så jag tycker att du ska byta mottagning. Psykiatri Södra har psykoterapi på Rosenlunds sjukhus och de har en Neuropsykiatrisk mottagning i Hagsätra centrum. Det är en och en halvtimmes resväg för mig men det är verkligen värt det.

Mottagningen du har nu får inte kasta ut dig för att du klagar men min erfarenhet är att det inte hjälper att klaga, har de inte resurserna så har de inte. En psykoterapeut kommer inte börja bara för att man klagar.

Nej, det där är en evig karusell. Man blir bollad fram och tillbaka i all evgihet. Det får bli vänner, arbetsterapeuter, boendestödjare osv.som får ta smällarna.