Heydrich ville informera de närvarande att han av riksmarskalk Hermann Göring i juli 1941 hade givits i uppdrag att leda och genomföra "den slutgiltiga lösningen av judefrågan". Heydrich ämnade därtill vinnlägga sig om de berörda ministeriernas och polisenheternas samtycke och samverkan i genomförandet av den fysiska utrotningen av den judiska befolkningen i Europa.

Spoiler: visa

Konferensens huvudsyfte var inte att fatta beslut om Förintelsen – detta beslut hade redan tagits, då massmordet i de av Nazityskland ockuperade områdena i öst redan påbörjats – utan att organisera och koordinera deportationen och förintandet av den judiska befolkningen. Heydrich presenterade en plan för fördrivning av den judiska befolkningen. De judar, som var i stånd att arbeta, skulle tvångsrekryteras till uppförandet av omfattande vägprojekt i öst. Heydrich räknade med att tvångsarbetarna med tiden skulle dö av utmattning. De judar som bedömdes som arbetsodugliga skulle dödas. Vid konferensen dryftade de närvarande hur man skulle definiera vem som var jude. Deltagarna diskuterade därvid personer av så kallad blandras samt blandäktenskap, det vill säga äktenskap mellan arier och judar. Bland de närvarande återfanns nio höga statstjänstemän från olika ministerier och sex höga företrädare för SS och Gestapo; åtta av deltagarna var promoverade jurister. Protokollförare var Adolf Eichmann, RSHA:s sakkunnige i judiska frågor.

DN Kultur skrev:Nazisterna hann förstöra många dokument i krigets slutskede. Framför allt undvek de att fästa avgörande beslut på pränt. Därför har det enda kvarvarande protokollet från Wannsee-konferensen tillmätts stor betydelse.

Spoiler: visa

Strax utanför Berlin ligger den dyiga sjön Wannsee och där står det stiliga huset dit Reinhard Heydrich kallade ett antal högt uppsatta tjänstemän till konferens den 20 januari 1942.

I Peter Longerichs bok, där själva mötesprotokollet är tryckt i faksimil, analyseras mötets betydelse utifrån det pågående kriget, de beslut som fattades om en fullständig utrotning av Europas judar och hur det hela skulle gå till.

Massmorden på judar skedde på olika sätt och under olika omständigheter. Heydrich ville få kontroll över dödsmaskineriet. Han ville också stärka sin makt gentemot Himmler. Båda drevs av ambitionen att uppfylla Hitlers återkommande profetia om ett ”judefritt” rike, men hade skilda strategier. Heydrich antog att kriget först skulle vinnas och därefter skulle förintandet av 11 miljoner judar (siffran nämns i Wannsee-protokollet) ta vid. Det krävde samordning och planering. Under tiden kunde judarna användas som gisslan för att få deras ”rasfränder” i USA att hindra USA från att gå med i kriget.

Himmler å sin sida ville använda kriget för att åstadkomma själva folkmordet. Judarna skulle användas som slavar tills de dog, de skulle avrättas och svältas, allt samtidigt. Dödandet av judarna var en del av kriget, det var ett raskrig. Himmlers nära relation till Hitler (samt Heydrichs plötsliga död några månader senare) gjorde att Himmlers strategi blev den rådande och Wannsee-konferensen blev den plats då den ”slutgiltiga lösningen” omdefinierades. Resultatet blev en eskalering av utrotningspolitiken. Alla judar inom tysk räckvidd skulle mördas undantagslöst på kortast möjliga tid, helst före krigets slut.