Hela mitt liv har jag letat efter människor, lika vuxna som jag. Alltsedan fem års ålder. Här tarvas en definition av vuxenhet, känner jag.

Vuxen är den som inte vänder sig till andra för godkännande. Samtidigt bedömer den vuxne all kritik som riktas mot den på ett visst sätt: Kritiken bedöms mot vad som rimligen kan krävas av andra, lika talangfulla som den aktuelle vuxne själv. Begripligt uttryckt? Medhåll?

Vårt samhälle kryllar av de vuxenhetsdefinitioner som utgår från godkännande från samhällets topp. För att trots denna barnsliga relation känna sig vuxen så föredrar man att jämföra sin vuxenhet med andra, som också söker godkännande från toppen. Folk som hakat upp sig på att hacka på denna situation, som jag, betraktas som naiva. Vi förstår eller kan ju inte uppfylla majoritetens vuxendefinition, tycker folk i sin barnslighet. Jag är ... irriterad, på det här.

Inte är någon vuxen när den är fem år. Först när man blir av med sin ilska mot majoritetens barnslighet blir man vuxen. Tror jag. Ilska handlar om att man vill känna bekräftelse på att man har rätt och att andra har fel. Det spelar ingen roll att man teoretiskt sett skulle bli tillfredsställd som ensam segrare på slagfältet - segerkänslan är besläktad med trösten när föräldrarna stoppade om en när man var liten. Nåväl. Mig lyckades det till slut avv växa ikapp mina insikter. Tror jag.

Så, hur får man de få vuxna man hittar att se en självsäkerhetsknäckt, f.d. ilsken och på sätt och vis extremt vuxen gammal vuxenhetsfilosof som minst lika intressant som alla intressanta (erkännes) ickevuxna? De vuxna som inte gått min krokiga väg är förfärligt, förfärligt fördomsfria när det gäller vuxenhet - bortsett från gentemot mig, då.

Någon som känner igen sig? Någon som har goda råd att ge?

Det är kanske ett av vuxenhetens "problem": Att vara trygg i sig själv och som en följd därav av inte behöva hävda sig (gentemot de mindre vuxna) och därför bli betraktad som till exempel mindre vetande eller mindre intressant.

En del av vuxenheten kan också vara att aldrig glömma hur man var själv när man var "ung och dum". Det går inte att vara vuxen utan att också vara barn.

Tror jag tappade tråden.
Men en vuxen person i mina ögon skall kunna göra kompetenta bedömningar/åtgärder i oförutsetta situationer.

En luddig definition men ett exempel:
En barnvakt skall ha mognat så pass mycket att h*n kan avgöra om och ombesörja att barnet kommer till sjukhuset om någon olycka händer.

Tror inte att någon "vuxen" är vuxen i alla situationer, utan bara ibland.

underjord skrev:Det är kanske ett av vuxenhetens "problem": Att vara trygg i sig själv och som en följd därav av inte behöva hävda sig (gentemot de mindre vuxna) och därför bli betraktad som till exempel mindre vetande eller mindre intressant.

Du uttrycker det mycket koncisare. Exakt det dilemmat är den stora stötestenen, tack underjord!

Sen blir det som sagt luddigare - kanske ett exempel på vad du skriver, att man kanske inte alltid är vuxen. Det luddiga i den gissningen är att vissa trots detta blir betraktade som vuxna och andra inte; finns det gränser här, för hur ofta man måste vara vuxen? För på vilka sätt...? Är de skarpa? Min observation är som sagt att de brukar vara relativa; oftast jämför sig de flesta med andras vuxenhet. Mysteriet kvarstår dock: Hur hamnar en sån som jag (som du? Som fler av er?) i den skara som behandlas som jämlikar av de väldigt få som inte jämför sig med andras vuxenhet?

ufo skrev
... en vuxen person i mina ögon skall kunna göra kompetenta bedömningar/åtgärder i oförutsetta situationer.

En luddig definition men ett exempel:
En barnvakt skall ha mognat så pass mycket att h*n kan avgöra om och ombesörja att barnet kommer till sjukhuset om någon olycka händer.

Förlåt men den bedömningsgrunden är barnslig. Den bygger på vad andra anser är omdömesgillt handlande.

I vårt Övrigt-forum diskuterades nyligen moraliska dilemman. Jag höll mig utanför tills jag upptäckte en spontan reaktion hos mig själv. I verkligheten skulle jag göra ingenting, ifall jag inte hittat någon spontan reaktion hos mig själv, eller också skulle jag barnsligt göra vad jag trodde ansågs omdömesgillt. Risken är att göra-ingenting skulle anses barnsligt och att handla spontant skulle anses icke omdömesgillt. "Sågade du av benet, jävla galning!!!".

Svaren till mitt frågekomplex ligger som alltid i att ställa rätt frågor s jag försöker: Hur i självaste skall man verka jämbördig för dem som inte jämför sig med andras vuxenhet, när ens egna vuxna beslut är så udda att de anses som naiva eller galna av alla ickevuxna som respekteras av dem som inte jämför sig med andras vuxenhet?

De inte som synes inte idealiska, dessa mina favoritmänniskor men de är enda alternativet c) till a)ensamhet och b)självförakt.

jonsch

Jag är inte riktigt med på vad du pratade om gällande frågekomplexet, men jag tycker det är en väldigt intressant sak att filosofera över, det här med vad som egentligen är vuxet, och underjord uttryckte det väldigt bra!

Jag tror dessutom att många kan försöka vara vuxna genom att befinna sej på en självutnämnd "topp". Nu tänker jag på alla de som med ord och/eller handling försöker trycka ner andra, klassa dem som dummare, mer opålitliga, mindre intelligenta, etc. Jag TROR att det en sån person är mest rädd för är det den misstänker andra för att vara, för att på något sätt befinna sej kvar på "sin" topp. Dvs är personen rädd för att uppfattas som omanlig, kan den lätt anklaga andra för att vara omanliga, så att personens uppfattning om sej själv relativt den andre stärks.

För en tid sedan fann jag en fantastisk seriestripp som jag tyckte var slående lik mitt eget försök till vuxenhet:
[img]http://imgs.xkcd.com/comics/grownups.png[/img]

Jag tolkar dig som så, weasley, att du fattat det vuxna beslutet att köra ditt eget race. Ifall seriestrippen verkigen är på pricken så fungerar det, enligt den sista rutan. Grattis till ditt världsläge, i så fall!

Som du anmärkte på så skrev jag en för lång mening nu igen. Det var en sammanfattning av vad jag skrivit förut men det hör till med tjat om man ska komma någonstans i en sådan här tråd. Förtydligande alltså:

Hur i självaste skall man verka jämbördig för dem som inte jämför sig med andras vuxenhet, när ens egna vuxna beslut är så udda att de anses som naiva eller galna av alla ickevuxna som respekteras av dem som inte jämför sig med andras vuxenhet?

betyder:

Jag respekterar högt människor av en typ som vi kan kalla Vuxna (fler här som gillar dem?). Vuxna karaktäriseras av att de känner sig trygga i sin vuxenhet utan att behöva jämföra sig med andra. Särskilt låter de bli att jämföra sig med en viss majoritet, som vi kan kalla De Barnsliga.

De Barnsliga sneglar alltid på en eller annan överhets definition av gott omdöme, realism coh andra klassiska, dumma idéer om vad vuxenhet innebär. Eftersom De Barnsliga sneglar på en eller annan överhet/föräldrasymbol, så känner de sig omedvetet litet barnsliga. Detta löser de genom att jämföra och bekräfta sin vuxenhet mot varandra. Vissa gör som weasley skrev, de ser ner på andra (litet som jag nu men värre (jo, jag lovar)). De flesta nöjer sig med en eller annan klyschig världsbild som de i sin egen grupp alla är sååå överens om.
"Ja, det är ju klokt!"" Jo! Eller hur?!""Jo!"*självgoda och samhörighetsbekräftande leenden*

De som träffat mig kan ha noterat att jag lätt trillar in i det beteendet själv. En gång i tiden gjorde jag inte det. Då nöjde jag mig med en i mitt tycke Vuxen variant, nämligen koll av att inga sårade känslor finns hos den andre. Sådant behövs inte oss sant vuxna emellan men gentemot De Barnsliga anser jag det OK att min sort och Vuxna beter sig så. Det är en förutsättning för att min sort och Vuxna ska kunna ha sådan relation,som jag frågar efter här, mitt i majoriteten av Barnsliga.

Jag (och fler med mig?) betraktas som naiv och/eller galen av De Barnsliga. Det kan jag ta med ett snett leende. Jag skulle nöja mig med att betraktas som jämbördig av Vuxna. Ömsesidig respekt utan behov av bekräftelse av varandras vuxenhet vore drömmen. Emellertid är alltså dock de Vuxna lika De Barnsliga på så sätt att de inte ser något barnsligt hos De Barnsliga men däremot ser något barnsligt hos mig och mina likar. Hur får man de Vuxna att ändra attityd mot mig och mina likar? De behandlar oss med den största respekt men utan särskilt intresse. Intresset reserverar de istället för intressanta individer bland De Barnsliga.

Vad göra? Fixa skeppsbrott ihop med var och en av de Vuxna man hittar och se till att den Vuxne brutit benet, så att den tvingas uppmärksamma vad man går för är en både dålig och svårgenomförd idé. Har någon några bättre?

Kom på en konkretisering av min fråga.

Vad göra? Fixa skeppsbrott ihop med var och en av de Vuxna man hittar och se till att den Vuxne brutit benet, så att den tvingas uppmärksamma vad man går för är en både dålig och svårgenomförd idé. Har någon några bättre?

Finns det något helt eller nästan bokstavligt sätt att tala om för Vuxna vad de missat beträffande en själv? Något sätt som får dem att anstränga sig till att verkligen pröva sin bedömning, varje gång något verkar bekräfta deras tidigare bild av en? Det ingår i dilemmat att dessa människor, som jag förstått det, är minimalistiska i sn bedömning av andra; de bildar inga förutfattade meningar men funderar heller inte mycket över de uppfattningar de har. Så kanske finns inget sätt att få dem att anstränga sig att tänka om. Eller, vad tros?
Finns praktiska alternativ?

Har jag rätt om jag gissar att den omgivning du vill få bekräftelse av betar av milstolpe efter milstolpe på den yttre, relativa och synliga vuxenhetens farleder (gifta sig, skaffa barn, köpa villa, åka på skidsemester, köpa båt på avbetalning, ordna ett grillparty, bli chef, klippa gräsmattan, få vykort från sina barn och slutligen spela bingo till döds).

Har jag rätt om jag säger att det du söker är den inre, absoluta och osynliga vuxenheten, den vuxenheten som betar av eller inte betar av milstolpar, men är vuxen ändå? Jag befarar att den typen av vuxenhet endast kan premieras retroaktivt, men jag hoppas att jag har fel.

Det enda jag kan göra är att formulera om din fråga:
Hur ska man kunna göra något synligt som endast fungerar när det är osynligt? Mätningen påverkar det som ska mätas..., men går det kanske att utföra mätningen indirekt?

weasley skrev:För en tid sedan fann jag en fantastisk seriestripp som jag tyckte var slående lik mitt eget försök till vuxenhet

Den seriestrippen är alldeles underbar.

jonsch skrev:Vad göra? Fixa skeppsbrott ihop med var och en av de Vuxna man hittar och se till att den Vuxne brutit benet, så att den tvingas uppmärksamma vad man går för är en både dålig och svårgenomförd idé. Har någon några bättre?

Hmmm...

Jag förstår fortfarande inte riktigt vad det är du försöker åstadkomma. Att någon ska se dej som en person som inte behöver andras bekräftelse? Är det någon särskild person som ska se det isf? Annars tror jag att andra av de du kallar Vuxna nog märker att du också är en Vuxen, utan att det behöver förtydligas via brutna ben.

Jag skall öppet erkänna mig förvirrad i diskussionen. (inget direkt ovanligt, jag vet). Det lilla jag tänkte klämma in här var min syn på och min version av att vara just vuxen.

I ordet vuxen finns för mig en självsäkerhet. Där finns inte längre ett behov av konstant bekräftelse. Jag vet vem jag är, vad jag vill och varför. Och jag bryr mig inte om vad andra tycker om den saken såvida de inte har rätt i att något kan skada mig på vägen. Vuxen innebär också en herrans massa ansvar. Främst för sig själv. Att klara ansvaret i vardag såväl som i social samvaro som mellan vänner, famil som i jobb. Och, som även hos mig, som förälder.
Barn tror att vuxna vet allt. En vuxen vet att h*n aldrig någonsin kommer att kunna allt, och försöker fruktlöst förmedla den kunskapen till barnen.

Att vara vuxen innebär också att man är medveten om sina fel och briset och man gör något åt dem, i den mån det går. Man arberat på sådant man vet man har behov att förbättra, och man dämpar det man vet ligger på för högt.

Att vara vuxen suger på många sätt och vis. Men när jag kom till den trönskeln att jag inte längre lät andra människor påverka hur jag mår, så blev det rätt sköt att vara vuxen ändå.

Som en personlig reflektion känner jag mig tvingad att påpeka att jag känner oerhört få "äkta" vuxna människor, men vill samtidigt poängtera att jag själv är långt ifrån perfekt.

Fortfarande har ingen anmält ett dilemma som liknar mitt så jag fortsätter väl med egocentreringen tills vidare. och tackar för uppmärksamheten.

De som inte riktigt ser min poäng men verkar överens om den ideala vuxenhetsdefinitionen kanske själva är idealt vuxna? weasley vågade gissa att det är någon särskild jag tänker på. Jag undrar själv varför det är så få (två) jag tänker på, jag torde känna fler idealt vuxna. Ni, kanske, exempelvis? Försök gärna hitta er själva i bilden nedan, ni har nog fått den bilden att klarna för mig nu!

Jag måtte ha lagt ut ett mentalt bananskal åt dig, underjord, förlåt! Jag vill bli omtyckt och uppsökt men inte av dem som räknar vuxenpoäng (barn och bil och villa och hund), utan av dem som (till synes?) inte behöver vuxenpoäng för att känna sig vuxna. Själva umgås de som dissar vuxenpoäng okritiskt med dem som räknar poäng. Orsaken är förstås att de inte tänker på vuxenpoängsräknande alls, speciellt inte dess vara eller icke vara hos andra. Som du skriver ungefär.

Hur ska man kunna göra något synligt som endast fungerar när det är osynligt?

Jag har ”alltid” försökt mäta det osynliga, alltså dissande av vuxenpoängsräknande. Det mätandet är min besatthet. Jag vill bli omtyckt och uppsökt av dem hos vilka jag tycker mig ha funnit det osynliga, alltså dissandet. Dilemmat är alltså just att de inte tänker på vuxenpoängsräknande alls. Därför är min kvalité (om nu kritik mot vuxenpoängsräknande är en kvalité) inget som de någonsin noterar.

Lösning för mig: Bli till synes motsatsen till kritisk d.v.s. börja utstråla inte överseende utan en stark välvillighet mot alla-säger-alla mänskliga beteenden, i synnerhet räknande av vuxenpoäng. Bara så kan man sticka ut positivt i mängden inför dem som dissar vuxenpoängsräknande, såvitt jag förstår. Min sort varken vill eller kan bli en av dem men som sagt kan vi kanske bli något som i deras ögon positivt sticker ut .

Så, hur ska man bli en sådan lysande stjärna, förutsatt att man har inom sig vad som behövs? Någon mer som vill bygga upp sådan lyskraft? Någon som redan har den (ingen falsk blygsamhet nu!)? Någon som tror jag är på helt eller delvis fel spår och har ett bättre uppslag eller bara kritik?

En grej som måste följa med att bli en lysande stjärna av beskriven typ är att skölja bort sin egocentrering. Härmed är egocentrering en officiell sjuka att diskutera, för den som vill.

Hehe, jo, jag halkar omkring här på diverse mentala skal.

Jag låter det vara osagt om jag är vuxen eller inte, men jag känner igen känslan av att människorna drar förhastade slutsatser utifrån min ovilja att hela tiden varudeklarera mig själv, mina kvaliteter och färdigheter, som en sorts vandrande reklampelare. Eftersom jag inte hela tiden visar vad jag går för antar människorna att det inte finns något att visa.

"Tomma tunnor skramlar mest."

Har funderat lite på vad du säger, jonsch, och undrar varför du "anti-räknar" VuxenPoäng.

Fast iofs, jag förstår inte mycket i den här världen. Därför gör jag som flickan (?) som fyllde sin lgh med bollar: jag gör det jag känner för och definierar vuxenhet utifrån det. ;-D
Ibland inser jag med förfärande klarsyn hur olika man kan se på att vara Vuxen. De flesta har en så tråkig bild av hur man Måste Vara. Man måste ha tråkiga kläder, gilla tråkig TV, prata om tråkiga saker och handla på sitt ICA-kort. Jag tycker att eftersom jag lever bara en gång så gör jag det för min egen skull och JAG vill då rakt inte ha tråkigt.

Haha, ett exempel på min barnslighet; jag kan visst äta godis innan maten! Förstår inte varför det finns regler kring godisätande och mat. Men som sagt; det är mycket jag inte förstår....

Denna diskussion påminner mig om en sak jag länge tänkt på, och som jag nyligen fick chansen att diskutera med en AS-kunnig psykolog. Det gäller relationer i allmänhet. (Jag avstår från att använda ordet vuxen då jag känner mig så långt ifrån vuxen man kan komma... )

Jag har aldrig förstått hur man bär sig åt för att bli accepterad som en jämlik vän; jag har alltid haft den felaktiga uppfattningen att personer som är mycket duktigare än mig, på det som råkar vara vårt gemensamma intresse, står långt över mig i hierarkien - och därför i bästa fall kan tänkas fungera som en välvillig lärare... (Dvs att jag för alltid kommer att vara underlägsen den personen... ) Jag har alltid sett det som en självklarhet, när jag möter nån som kan mer än mig, att visa min okunnighet och passa på att fråga för att ta chansen att få lära mig mer... Men detta är tydligen inte det normala sättet enligt "NT-spelet", utan tvärtom ett beteende som förvirrar NT nåt enormt...

Det normala spelet, enligt den här psykologen, går istället ut på att man låtsas kunna mer/"vara bättre" än man är - för att därigenom bli accepterad... "Alla" vet att det är ett spel, och "alla" spelar med, så därför fungerar det...

Men detta är nånting som verkar fullständigt omöjligt för mig! Jag varken vill eller kan låtsas vara bättre på nånting än jag är. Så det är fortfarande en gåta för mig hur jag ska bära mig åt för att bli accepterad på lika villkor... Förmodligen missar jag att uppmärksamma om någon faktiskt inbjuder till vänskap, och den andra personen tolkar då min bristande respons som ointresse...

(Vuxen lär jag nog aldrig bli. Jag kan träffa folk som är 10 år yngre än mig, och känna att de är betydligt vuxnare/mognare än mig... )

Är det säkert, Ensamflickan, att du ser de skickligare utövarna som högre i hierarkin? Själv behandlar jag skickligare utövare som högre i hierarkin, som en artighetsgrej - men det brukar missuppfattas.

Mitt resonemang är att jag måste visa att jag vet att jag stör - aspig som jag är så är jag inte säker på att folk ska förstå det om jag inte är övertydlig. Tyvärr händer det då att folk tror att jag allmänt ser mig som lägre i rang och vissa försöker då ge mig råg i ryggen genom att behandla mig extra vänligt. Då kan jag ju inte gärna avbryta charaden utan att de känner sig dumma. Andra ser mitt beteende mot de extra vänliga och drar samma typ av falska slutsatser. Snart är jag alltid rädd att det finns någon i närheten som skulle känna sig lurad och dum ifall jag visade mitt rätta ansikte. En ond cirkel har påbörjats.

Jag har snart sagt brutit min onda cirkel nu, efter knappt 20 år. Är du säker på att du inte är kvar i något liknande men mildare, mindre förtvivlat?

/ J

weasley skrev:Har funderat lite på vad du säger, jonsch, och undrar varför du "anti-räknar" VuxenPoäng.

Om du med vuxenpoäng menar frigörelse från föräldrarna så är jag nästan med dig, w! Nästan; kalla det inte "poäng" då!

Poäng är något man använder för att jämföra saker, i detta fall för att jämföra sin vuxenhet med andras. Ungdomar som är säkra på sin mognad behöver inte göra det. Vuxna människor som är säkra på sin vuxenhet behöver inte bekräfta den genom att räkna efter hur mycket de har av barn och bil och villa och hund. Så länge de betalar sina räkningar och sköter sin hälsa utan inblandning från föräldrar eller föräldrasubstitut så har de rätt att känna sig vuxna, hur tusan de än lever.

Jag tackar gudarna för att jag inte är så funktionshindrad att behöver läkarteam bakom ryggen för att ta mig fram i tillvaron. Det vore knepigare att hitta en sund vuxenidentitet då.

Är vi överens?

jonsch skrev:Poäng är något man använder för att jämföra saker, i detta fall för att jämföra sin vuxenhet med andras. Ungdomar som är säkra på sin mognad behöver inte göra det. Vuxna människor som är säkra på sin vuxenhet behöver inte bekräfta den genom att räkna efter hur mycket de har av barn och bil och villa och hund. Så länge de betalar sina räkningar och sköter sin hälsa utan inblandning från föräldrar eller föräldrasubstitut så har de rätt att känna sig vuxna, hur tusan de än lever.

Det var därför jag använde ordet "poäng". Eftersom de kan bockas av på en lista så man kan känna sej trygg i förvissningen om att man har och gör allt som man anser att en vuxen person ska göra.
Att de är helt värdelösa mått på om man är vuxen eller inte verkar undgå de flesta som räknar dem.

När jag skrev att du "anti-räknar" så menade jag att det verkar som om du går in för att INTE ha något på listan. Men jag förstår av det som kommer här nedan att jag nog hade fel.

jonsch skrev:Jag tackar gudarna för att jag inte är så funktionshindrad att behöver läkarteam bakom ryggen för att ta mig fram i tillvaron. Det vore knepigare att hitta en sund vuxenidentitet då.

Är vi överens?

Jeppjepp.

jonsch skrev:Är det säkert, Ensamflickan, att du ser de skickligare utövarna som högre i hierarkin? Själv behandlar jag skickligare utövare som högre i hierarkin, som en artighetsgrej - men det brukar missuppfattas.

Yep! Jag spelar inga falskspel, det skulle aldrig falla mig in...

weasley skrev:När jag skrev att du "anti-räknar" så menade jag att det verkar som om du går in för att INTE ha något på listan.

Ah, du tänkte zåå. Nej, jag har faktiskt en del vuxenpoängslistegrejer på min önskelista. Jeppjepp, överens är vi.

Med risk att det blir ett vinkelbyte på tråden skas jag ta upp en särskild punkt på listan: Barn



Det går att le snett åt folk som känner sig vuxnare därför att de har materiella grejer. Det är inte riktigt vuxet att le snett men det är socialt accepterat, av dem som själva tror att de bara räknar lagom mycket vuxenpoäng. Däremot är det mindre socialt accepterat att le snett åt folk som känner sig vuxnare därför att de har barn. Bara antisociala element och extremister av olika slag (jag hör till skaran) är skeptiska till att koppla ihop föräldraskap och vuxenhet.

Jag är på väg att engagera mig i ungdomsverksamhet. Kruxet är att mitt beteende, som styrs av resonemang jag redogjort för i den här tråden, inte betraktas som vuxet varken av föräldrar eller ungdomar. Just nu tänker jag alltså på det här med att verka vuxen att ta ansvar för barn och ungdomar, inför föräldrar som bygger mycket egen vuxenhetskänsla just på ansvaret som förälder (oavsett hur väl de axlar det ansvaret).

Det finns resonemang som föräldrar anser att man måste hålla med om för att själv vara mogen att ta ansvar för barn och ungdom. Mycket tror jag kommer av småbarnsföräldrars glädjeblandade desillusionering men jag ska nog låta bli att spekulera. De tycker hur som helst att exempelvis jag saknar de rätta kommentarerna i ord och kroppsspråk.

Har någon tips om hur man (lögnaktigt?) blir tagen för en ansvarsfull människotyp? Några mantra som man kan träna för att få in uppträdanden som associeras till ansvarsfullhet?

...ska kanske tillägga att det bör vara mantran som endast funkar på folk som jag, som egentligen vet vad de kan respektive inte kan ta ansvar för. Min fråga blev plötligt väldigt svårbesvarad men så kanske den kan väcka diskussion, å andra sidan.

/ J

Ensamflickan skrev:

jonsch skrev:Är det säkert, Ensamflickan, att du ser de skickligare utövarna som högre i hierarkin? Själv behandlar jag skickligare utövare som högre i hierarkin, som en artighetsgrej - men det brukar missuppfattas.

Yep! Jag spelar inga falskspel, det skulle aldrig falla mig in...

Nehej. Nåja, då finns det nog andra resonemang som kan hjälpa dig. Vi får hoppas att vi jobbar på det.

Bara för att man kan klämma ut en bebis betyder inte det att man på något sätt behöver vara vuxen.

Menar du att det finns folk som sätter likamedtecken där? Bebis = vuxen?

weasley skrev:Bara för att man kan klämma ut en bebis betyder inte det att man på något sätt behöver vara vuxen.

Menar du att det finns folk som sätter likamedtecken där? Bebis = vuxen?

Nja, bebisinnehav = vuxen menade jag ...

Min syn på frågan kanske är väl egocentrerad. Jo, det visas en opropertioonellt stor respekt för folk, i samhällsdebatten, om de är föräldrar, det tycker jag allt mig ha observerat. Den mest självklara förklaringen är att folk får vuxenpoäng inom denna klubb för inbördes, överdriven respekt. För mig är den teorin så självklar så att den rentav ger belägg för min observation... jag vet inte vad någon med din vetenskapsfilosofi gillar det resonemanget.

Kanske är detta dock inte något svårt destruktivt gruppbeteende, även om min observation är korrekt. Ur min själviska synvinkel däremot så är föräldrar ett kotteri som det är besvärligt för mig att känna mig utefrusen ifrån. har jag riktig tur är utefrysningskänslan bara dålig självsäkerhet från min sida men jag tänkte pröva andra angreppsviklar just nu.

Brukar du känna dig betrodd att ta ansvar för andras barn/ungdomar? Utan att du lyckas hänga med i föräldrajargongen i ord eller kroppsspråk?

/ J

Jag tycker inte om barn. Detta märks så tydligt att jag aldrig blivit ombedd att sitta barnvakt åt någon.

Åas känner jag inte så många i den här stan som har barn... de flesta jag känner har samma inställning till barn som jag har.

I en annan tråd skrev jag om byfånerinnor. Typiska varelser som inte alls är vuxna bara för att de har barn.

Jag vill åter hänvisa till seriestrippen. :-D