Vet inte om titlen är rätt, för jag är inte helt säker på vilket ord jag söker egentligen.

Men jag har jäkligt svårt å ens bry mig / visa hänsyn? Till främlingar, dem är liksom ingeting för mig... De är inte så att jag vill göra dem illa elr något, bara att dem känns helt onödiga i mitt liv. Lite "Varför finns dem ens?" Ungefär som knot.

De är precis som att mitt svåra sociala är de som förstör de, ska snart ta mckort... Och då har jag jäääkligt svårt å sitta i samma rum som andra personer, inte för att jag har svårt å koncentrera mig. Men för jag tycker de är jobbigt när folk ser mig och möjligen kommer vara ivägen om jag behöver hjälp elr gå någonstans...

Är jag helt ensam om detta?

Vet inte var denna tråden ska bli av egentligen, känns bara som jag vill skriva av mig lite...

Tjah.. Om man ser någon som verkar ha problem så brukar jag alltid hjälpa till men annars så brukar jag nog "sålla bort" människor och fokusera på det man ska göra.

Så knott-liknelsen stämmer väl inte på mig då utan "dem" är kanske snarare som växter, vissa kan vara intressanta att kolla på medans andra bara står där och inte direkt drar till sig mitt intresse. Har snarare problem med att koncentrera mig på grund av ljuden och rörelserna om man ska sitta i samma rum som många andra.

Jag tycker att jag är duktig som orkar, oftast spela det sociala spelet med omgivningen. Jag har lärt mig hur man "uppför sig" och jag försöker alltid bemöta personer som jag själv vill bli bemött.
Men ofta har de inte så mycket intressant att säga och då tröttnar jag och går.
Jag finner oftare udda(ovanliga) personer/personligheter mer intressanta.

Ibland kan jag känna mig obekväm med andra människor och känna mig störd av dem. Men oftast försvinner den där olustkänslan när man hälsat eller liknande. Om jag kommer in i en lokal så hälsar jag oftast på dem som råkar vara där, så är det liksom klart sen och jag kan lugnt ignorera dem.

Annars försöker jag tänka att "jag är en tant, tanter kan göra vad som helst, ingen bryr sig ändå". Just den varianten funkar antagligen bäst om man är kvinna och 40+, men det finns förmodligen liknande lugnande tankegångar som funkar oavsett kön och ålder.

Önskar att jag hade mer av den där förmågan att zona ut folk, lämna dem i periferin. Istället är jag den där personen som står i kassakön längst eftersom jag konsekvent släpper fram de som dyker upp bakom mig med färre varor, den som plockar upp allt folk råkar tappa och jagar dem med det om det skulle behövas. Jag är även den där personen som hela tiden ser till att inte stå ivägen och som insisterar på att "det är lugnt, jag kan vänta" samt "vad som än blir lättast för dig, det kör vi på".
Brukar mumla något om "förbannade mes" till mig själv med jämna mellanrum men kommer inte ifrån att jag omöjligt kan vara otrevlig, avvisande eller helt sonika ignorera människor som inte gjort mig något ont.