Hejsan

Jag går till en psykolog. Han misstänker att jag kanske har aspergers syndrom. Jag brydde mig inte just då (när han talade om sina misstankar)och frågade inte så mycket, jag visste nämligen inte ens vad as var då. Men nu (efter att ha läst massor på Internet) snurrar huvudet av frågor. Jag känner igen mig själv i mycket men inte allt. Jag får hela tiden för mig att jag nog bara vill vara annorlunda och få det på papper. Sedan tänker jag om att det kanske är så att jag är annorlunda. Och så far jag tillbaka till att klassa mig själv som uppmärksamhetssökande och allmänt dum i huvudet. Detta gör att jag motsäger mig själv hela tiden hos psykologen eftersom jag inte vet vad jag ska tänka om det här.
Min familj blev rasande och vill få mig att sluta gå till psykologen.

Är det vanligt att man tänker att man bara inbillar sig att man har aspergers syndrom?

Snälla, om någon har en stund över att skriva med mig om det här så blir jag jättejättemegatacksam.

Hur bra förstår du kroppsspråk? Och hur mycket sånt använder du själv?

Hur är det med ögonkontakt? Hur känns det för dej?

Hur är din mimik i ansiktet? Och hur bra tolkar du vad andras mimik betyder?

Förstår du vad folk menar intuitivt när du samtalar med någon eller känns det som om du måste tänka efter hårt för att hänga med?

svar till treeman

Jag har läst massvis med böcker om kroppspråk och det fascinerar mig. När jag var barn fattade jag inget men nu tror jag att jag har kunskap om hur man läser av andra människor.

Ibland får jag höra att jag ser tjurig och avig ut hela tiden. Även fast jag verkligen tycker att jag har haft ett leende på läpparna. Och på kort tagna i smyg ser jag frånvarande ut (enligt mig själv) även fast jag minns att jag var delaktig i situationen.

Jag gillar att studera folks ögon. Så länge de inte tittar på mig. Jag kan inte prata samtidigt som jag tittar någon i ögonen. (Den bästa konversationen jag någonsin haft så satt jag och stickade och tittade inte på personen jag pratade med en enda sekund.)

Det är svårt att beskriva hur det känns. Distraherande skulle man nog kunna säga. (Min bror älskar att stirra mig stint i ögonen och det brukar sluta med att jag antingen skriker i raseri, slår honom eller springer därifrån.)

Ulfur skrev:Jag har läst massvis med böcker om kroppspråk och det fascinerar mig. När jag var barn fattade jag inget men nu tror jag att jag har kunskap om hur man läser av andra människor.

Ibland får jag höra att jag ser tjurig och avig ut hela tiden. Även fast jag verkligen tycker att jag har haft ett leende på läpparna. Och på kort tagna i smyg ser jag frånvarande ut (enligt mig själv) även fast jag minns att jag var delaktig i situationen.

Många med Asperger blir bättre på kroppsspråk med åren. Man lär sig och memorerar vad olika saker betyder. Mekanisk memorering. Så har det fungerat för mig.

Du kanske eventuellt har lite stel mimik.

Ulfur skrev:Jag gillar att studera folks ögon. Så länge de inte tittar på mig. Jag kan inte prata samtidigt som jag tittar någon i ögonen. (Den bästa konversationen jag någonsin haft så satt jag och stickade och tittade inte på personen jag pratade med en enda sekund.)

Jo det gillar jag också. Som barn så glodde jag på folk ofta. Studerade dom kan man nog säga. Inte bara ögonen utan andra delar av folk också. Men jag tålde inte när någon tittade på mig eller det kändes väldigt obekvämt oftast. Som vuxen så har jag slutat glo eftersom jag nu vet att andra blir obekväma av det.

Ibland när jag pratar med någon och dom stirrar mig i ögonen intensivt så blir jag nästan yr eller nåt. Står inte ut. Måste titta bort. Jag tittar andra i ögonen och ser ögonen som detaljer mer än som kommunikationsobjekt.

Ulfur skrev:Det är svårt att beskriva hur det känns. Distraherande skulle man nog kunna säga. (Min bror älskar att stirra mig stint i ögonen och det brukar sluta med att jag antingen skriker i raseri, slår honom eller springer därifrån.)

Inte slåss. Okey det är skitkul men man ska inte göra så.


Jag fick Asperger diagnos för snart 4 år sedan och jag är väldigt annorlunda. Jag kan dock "spela med" ett tag i den sociala teatern men det tar massa energi. Jag blir trött som f-n av det.

Ulfur skrev:Hejsan

Jag går till en psykolog. Han misstänker att jag kanske har aspergers syndrom. Jag brydde mig inte just då (när han talade om sina misstankar)och frågade inte så mycket, jag visste nämligen inte ens vad as var då. Men nu (efter att ha läst massor på Internet) snurrar huvudet av frågor. Jag känner igen mig själv i mycket men inte allt. Jag får hela tiden för mig att jag nog bara vill vara annorlunda och få det på papper. Sedan tänker jag om att det kanske är så att jag är annorlunda. Och så far jag tillbaka till att klassa mig själv som uppmärksamhetssökande och allmänt dum i huvudet. Detta gör att jag motsäger mig själv hela tiden hos psykologen eftersom jag inte vet vad jag ska tänka om det här.
Min familj blev rasande och vill få mig att sluta gå till psykologen.

Är det vanligt att man tänker att man bara inbillar sig att man har aspergers syndrom?

Snälla, om någon har en stund över att skriva med mig om det här så blir jag jättejättemegatacksam.

Hej och god kväll.

Det visar sig – detta med asperger, eller ej (vad du har).

Du nämner inte om det är aktuellt (klart) med en Aspergerutredning. Har du fått en tid för det?

Vad är din bild för övrigt av Aspergers syndrom och aspergerpersoner?

Svar till treeman


Mekanisk memorering. Det hade jag aldrig hört förut Men min psykolog säger att jag har anpassat mig väl och kan dölja mina problem oväntat bra.
Det kan alltså bero på att man lär sig saker helt enkelt?

För bara några år sedan kunde jag titta folk i ögonen lättare. Men det har blivit svårare med tiden. Numera klarar jag inte av att titta på personen jag pratar med.

Jag vet såklart att det inte är okej med våld (*rodnar lite*) Men helt ärligt så reagerar jag ganska ofta med våld, ilska och att jag skriker rakt ut och slår på saker. (Jag brukar inte slå människor och absolut inte djur. Men jag kan lappa till saker så jag har sönder dem och skadar mig själv.)

Jag känner mig som om jag är bra på att spela normal. Men ibland blir jag jättekonstig och bara flyr undan. Om jag inte kan bli fysiskt ensam så stänger jag av psykiskt. (det är oftast i sådana situationer jag kan bli våldsam. Tex om jag inte får vara ifred och folk tjatar på mig. Flera pratar samtidigt och så försöker jag öppna en burk men locket sitter fast. Då reagerar jag med att skrika högt och slänga iväg burken/slå den i något)

svar till AS messenger

God kväll

Det visar sig med utredningen menar du? Min rädsla där är att jag ska missuppfattas. Att min mamma (som ska vara del i utredningen) ska ljuga för att försöka undvika att jag får diagnos. Eller att psykologen bara letar efter fel och skapar fel där det inte finns några.

Jag tror att jag ska få en utredning. Jag har fyllt i ett par papper med frågor och fått hem ett stort häfte (fem-femton heter det) som min mamma ska fylla i.

Jag vet inte riktigt. Innan jag fick veta att jag själv kanske hade as och alltså inte läst på om det så trodde jag på det mamma sade till mig som barn när jag blev kär för första gången. Han jag blev kär i hade aspergers och mamma sade att de inte hade känslor, inte kunde känna något för andra människor och att de var galna. Det var det enda jag visste. Nu vet jag såklart att detta som hon sade inte stämmer. (Och nu är jag arg på henne för att hon fick mig att dissa den där pojken som jag kanske hade kunnat komma bra överens med.)

treeman skrev:Många med Asperger blir bättre på kroppsspråk med åren. Man lär sig och memorerar vad olika saker betyder. Mekanisk memorering. Så har det fungerat för mig.

Så är det nog för många. Jag kan känna igen mig i det på sätt och vis.

treeman skrev:Jo det gillar jag också. Som barn så glodde jag på folk ofta. Studerade dom kan man nog säga. Inte bara ögonen utan andra delar av folk också. Men jag tålde inte när någon tittade på mig eller det kändes väldigt obekvämt oftast. Som vuxen så har jag slutat glo eftersom jag nu vet att andra blir obekväma av det.

Detta med ögon-tittande är inte lätt – hur man ska göra med. Jag har växlat förhållningssätt, agerande och tänkande under årens lopp. Förr i tiden (lite förenklat) tycker jag det var värre. Även i början av tiden efter när jag fick min AS-diagnos. Nu har jag "accepterat" blickar och tittande och även kroppsspråk på lite äldre dagar, även om det fortfarande är svårt åtskilliga gånger.

Ibland när jag pratar med någon och dom stirrar mig i ögonen intensivt så blir jag nästan yr eller nåt. Står inte ut. Måste titta bort. Jag tittar andra i ögonen och ser ögonen som detaljer mer än som kommunikationsobjekt.

Känner igen detta också nästan fullt ut.

Ulfur skrev:Mekanisk memorering. Det hade jag aldrig hört förut Men min psykolog säger att jag har anpassat mig väl och kan dölja mina problem oväntat bra.
Det kan alltså bero på att man lär sig saker helt enkelt?

Du ser jag är skita annorlunda... aja.

Jo de flesta som har Asperger blir bättre på saker de suger på från födseln. Man brukar såklart inte bli lika bra som andra på kroppsspråk men bättre kan man bli. Själv gör jag "fuck you" tecknet med mellanfingret rätt ofta. Det lärde jag mig i yngre tonåren nog.

Me like that!

Ulfur skrev:För bara några år sedan kunde jag titta folk i ögonen lättare. Men det har blivit svårare med tiden. Numera klarar jag inte av att titta på personen jag pratar med.

Jo jag tror det kan variera lite. För mig varierar det varje dag.

Ulfur skrev:Jag vet såklart att det inte är okej med våld (*rodnar lite*) Men helt ärligt så reagerar jag ganska ofta med våld, ilska och att jag skriker rakt ut och slår på saker. (Jag brukar inte slå människor och absolut inte djur. Men jag kan lappa till saker så jag har sönder dem och skadar mig själv.)

Ulfur skrev:Jag känner mig som om jag är bra på att spela normal. Men ibland blir jag jättekonstig och bara flyr undan. Om jag inte kan bli fysiskt ensam så stänger jag av psykiskt. (det är oftast i sådana situationer jag kan bli våldsam. Tex om jag inte får vara ifred och folk tjatar på mig. Flera pratar samtidigt och så försöker jag öppna en burk men locket sitter fast. Då reagerar jag med att skrika högt och slänga iväg burken/slå den i något)

Det skulle kunna bero på Asperger. Du har blivit utmattad.

Ulfur skrev:svar till AS messenger

God kväll

Det visar sig med utredningen menar du?

Jo, så. Jag tänker just att det kommer visa sig (resultatet) vad det blir.

Min rädsla där är att jag ska missuppfattas. Att min mamma (som ska vara del i utredningen) ska ljuga för att försöka undvika att jag får diagnos. Eller att psykologen bara letar efter fel och skapar fel där det inte finns några.

Du kan vara lugn (även om det är lättare sagt än gjort). En professionell utredning/utredare går inte efter vad din mor säger, i alla fall inte primärt för beslutet.

Jag tror att jag ska få en utredning. Jag har fyllt i ett par papper med frågor och fått hem ett stort häfte (fem-femton heter det) som min mamma ska fylla i.

Bra.

]Jag vet inte riktigt. Innan jag fick veta att jag själv kanske hade as och alltså inte läst på om det så trodde jag på det mamma sade till mig som barn när jag blev kär för första gången. Han jag blev kär i hade aspergers och mamma sade att de inte hade känslor, inte kunde känna något för andra människor och att de var galna. Det var det enda jag visste. Nu vet jag såklart att detta som hon sade inte stämmer. (Och nu är jag arg på henne för att hon fick mig att dissa den där pojken som jag kanske hade kunnat komma bra överens med.)

Mycket okunskap och fördomar har funnits om Aspergers syndrom under åren. Jag tror det håller på att bli bättre vad gäller kunskapen generellt bland människor.

AS messenger skrev:Detta med ögon-tittande är inte lätt – hur man ska göra med. Jag har växlat förhållningssätt, agerande och tänkande under årens lopp. Förr i tiden (lite förenklat) tycker jag det var värre. Även i början av tiden efter när jag fick min AS-diagnos. Nu har jag "accepterat" blickar och tittande och även kroppsspråk på lite äldre dagar, även om det fortfarande är svårt åtskilliga gånger.

Jag tittar i någons ögon 3-6 sekunder sen tittar jag bredvid dom 3-6 sekunder. Sen switchar jag så fram och tillbaka. Hehe. Räknar inte sekunder. men antar att intervallet är 3-6 sekunder.

Jag vet ju att människor ser sig som viktiga om man ser dom i ögonen när de pratar och tvärtom. Jag gör dom helst inte förolämpade genom att inte titta dom i ögonen alls eftersom jag inte vill förolämpa dom.

Det var intressanta frågor.
Jag kan inte avgöra att ifall troligen har AS utifrån det du skriver. Kanske dina svårigheter bäst förklaras utifrån annat. Det kan även vara så att du har mycket åt asperger-hållet, men inte tillräckligt för en diagnos.

Att ha läst mycket böcker om kroppsspråk m.m. är klart vanligare bland begåvade aspergare än bland begåvade "normaler" (kort sagt), enligt min erfarenhet.

Tråkigt att din mamma har så negativ inställning till asperger, och sorgligt om hon skall medverka i utredningen medan hon fortfarande har det. Asperger är bra. Dåliga värderingar är problemet.

Jag rekommenderar att du tar del av vad (andra) aspergare skrivit, och ser om du får AHA-upplevelser av igenkänning från detaljer i deras upplevelser.
Du kommer inte känna igen dig i allt hos alla som har fått diagnos AS. Du måste sålla.
Här på AspergerForum kan du hitta en del sådana detaljer, om du söker. Om du vill läsa böcker så gillar jag min vita grundbok (http://www.andet.se/bocker.htm) och (åtminstone) de sista ca 100 sidorna i Gerland, En riktig människa.

TORatANDET skrev:Det var intressanta frågor.

Spoiler: visa

Jag kan inte avgöra att ifall troligen har AS utifrån det du skriver. Kanske dina svårigheter bäst förklaras utifrån annat. Det kan även vara så att du har mycket åt asperger-hållet, men inte tillräckligt för en diagnos.

Att ha läst mycket böcker om kroppsspråk m.m. är klart vanligare bland begåvade aspergare än bland begåvade "normaler" (kort sagt), enligt min erfarenhet.

Tråkigt att din mamma har så negativ inställning till asperger, och sorgligt om hon skall medverka i utredningen medan hon fortfarande har det. Asperger är bra. Dåliga värderingar är problemet.

Jag rekommenderar att du tar del av vad (andra) aspergare skrivit, och ser om du får AHA-upplevelser av igenkänning från detaljer i deras upplevelser.
Du kommer inte känna igen dig i allt hos alla som har fått diagnos AS. Du måste sålla.
Här på AspergerForum kan du hitta en del sådana detaljer, om du söker. Om du vill läsa böcker så gillar jag min vita grundbok (http://www.andet.se/bocker.htm) och (åtminstone) de sista ca 100 sidorna i Gerland, En riktig människa.

Det är egentligen svårt, som jag ser det som, att just ge råd till någon som ska diagnostiseras och är inför en aspergerutredning. Vad kan/bör man som utomstående säga?

Som du också är inne på är det vanskligt att avgöra om Ulfur här "har" AS.

Du nämner att du har skrivit en bok, som du rekommenderar, och då kan du säkert eller har någon form av erfarenhet av "aspergerämnen", vad jag förstår. Intressant.
Vad är Gerland för något, som du anger? Kan du förtydliga det? Är det i boken? Eller är det en författare (och en annan bok)?

Det här med att "sålla" som du säger det: Vill du berätta lite mer om detta? Hur bör man gå tillväga?

Gunilla Gerland har högfungerande autism och har bland annat skrivit självbiografin En riktig människa.

Schmetterling skrev:Gunilla Gerland har högfungerande autism och har bland annat skrivit självbiografin En riktig människa.

Då förstår jag. Tack. (Nu känner jag igen namnet.)

Har Gerland, vad du vet, skrivit om detta med diagnostisering etc.?

Svar till TORatANDET

Min psykolog sade också att det kanske var så att jag bara hade drag av as.

Jag fick intresset när jag läste om djurs kommunikation. Djur är lätta att förstå enligt mig och efter ett tag insåg jag att vi gör mycket som andra djur gör och då började jag läsa om människans etologi också.

Min mamma har negativ inställning till allt. Men jag tror hon även är rädd för att folk ska tro att hon har AS. För hon är nämligen väldigt lik mig i mycket.

Jag har fått riktigt många aha-upplevelser hittills och även en massa "Men är inte alla sådär?!"-upplevelser också.

Om jag får diagnosen tänker jag skaffa böcker. Som det är nu skulle min mamma antagligen bara bränna eller gömma dem för mig för att pappa inte ska få se dem.

Jag har åxå "veeelat" fram å tillbaka fram å tillbaka- Aspie eller inte? Jag har iallafall fått mycket att klarna genom att läsa Tony Attwood "Den kompletta guiden till Aspergers syndrom" och känner iaf att jag kommit till en punkt där JAG är nöjd, sen om det står si eller så i några papper spelar inte så stor roll i nuläget.

Svar till SgtArdbeg

Okej, tack. Jag ska försöka tänka så jag med. Att bara man själv är okej med den man är så spelar diagnosen inte så stor roll.

AS messenger skrev:Du nämner att du har skrivit en bok, som du rekommenderar, och då kan du säkert eller har någon form av erfarenhet av "aspergerämnen", vad jag förstår. Intressant.

Det mesta jag kan om asperger har jag lärt mig genom att träffa tusen aspergare sedan 1996. Sex-sju års universitetsstudier i psykologi kompletterar. Och såklart är jag själv aspergare och jätteintresserad av ämnet. Jag försöker försörja mig på det.

TORatANDET skrev:

AS messenger skrev:Du nämner att du har skrivit en bok, som du rekommenderar, och då kan du säkert eller har någon form av erfarenhet av "aspergerämnen", vad jag förstår. Intressant.

Det mesta jag kan om asperger har jag lärt mig genom att träffa tusen aspergare sedan 1996. Sex-sju års universitetsstudier i psykologi kompletterar. Och såklart är jag själv aspergare och jätteintresserad av ämnet. Jag försöker försörja mig på det.

Bra – att du kan förena det på det sättet! Jag är imponerad att du kan/kunnat hantera det så.

Själv har jag inte läst så mycket material vare sig skrivet av aspergare eller (av andra) om Aspergers syndrom/aspergerpersoner. Jag har i någon mening undvikit det under årens lopp. (Det var rätt länge sedan jag fick diagnosen för övrigt.) Kanske har jag förlorat en del på att inte ta del i skriven form av vad aspergare själva författar (avseendes i bokform)? Jag vet inte. Dock är det ju inte för sent att börja läsa nu – och jag tackar för ditt tips!

Att hunnit träffa tusen aspergare är verkligen en bedrift.
Jag kan tänka mig att du är rejält rik på erfarenheter av detta med asperger/aspergare över huvud taget. Det gäller förstås, som du säger, att man är "jätteintresserad" av saken.

Apropå diagnos/diagnostisering (mot bakgrund av en del av ämnet för tråden):
Kan du säga något vad du tänker om det senaste beträffande AS-diagnosen kontra/versus AST-diagnostisering (Autismspektrumstörning)? Hur blir övergången (om/i den mån vi nu kan tala om en sådan) framöver, tror du?

SgtArdbeg skrev:Jag har åxå "veeelat" fram å tillbaka fram å tillbaka- Aspie eller inte?

+1


Ja.. Nej men ärligt nej. Eller jo... nej. Ja.... suck nej. Ja.

idag kom en tant i affären plötsligt upp bakom mig och stod alldeles för nära tyckte jag. Jag stod inklämd mellan henne, hyllor och min mor. Valet var självklart och jag satte händerna på mamma för att putta bort henne och råkade kliva henne på fötterna. Hon blev arg.

När jag senare försökte förklara för henne varför jag gjorde sådär så snäste hon åt mig och gick sin väg medan jag fortfarande pratade.

När jag tänker efter så händer det ofta, folk går när jag försöker förklara VARFÖR jag reagerar eller VAD jag menar.

Finns det något bra sätt att få folk att förstå och lyssna så de kan acceptera den man är och att man har problem?

(har inte läst hela tråden)

ag tror ibland att det är "inbillning" att jag har AS men sen blr jag överbevisad.
Ofta är det för att jag inte fattat tex ett diagnoskriterium (eller för att jag intetycker att jag är som "alla andra" med AS) och annars är det för att jag brukar försöka förminska mina problem så mkt som möjligt.

så visar det sig att du har AS och du tvivlar så är du iallafall inte ensam

Ulfur skrev:idag kom en tant i affären plötsligt upp bakom mig och stod alldeles för nära tyckte jag. Jag stod inklämd mellan henne, hyllor och min mor. Valet var självklart och jag satte händerna på mamma för att putta bort henne och råkade kliva henne på fötterna. Hon blev arg.

När jag senare försökte förklara för henne varför jag gjorde sådär så snäste hon åt mig och gick sin väg medan jag fortfarande pratade.

När jag tänker efter så händer det ofta, folk går när jag försöker förklara VARFÖR jag reagerar eller VAD jag menar.

Finns det något bra sätt att få folk att förstå och lyssna så de kan acceptera den man är och att man har problem?

Jag brukar hitta lösningar på dylika problem. Om någon i en kö sniffar mig i arslet för nära så trycker jag bak dom, sen stirrar jag bak på dom. Säger "fuck off" med blicken och kollar hur de reagerar.

Hellre gör jag okända förargade än de jag står nära.


Du skulle kunna ta upp alla situationer du kan komma på när du blir obekväm etc. och inte står ut. Skriv ner dom. Ta upp dom med din morsa och andra sen när alla är lugna.