svar till rapchic

Jag förstår hur du menar.

Ibland blir jag lite sur också för jag vill inte bli "insorterad i ett fack" med andra människor eftersom jag anser mig vara helt och hållet annorlunda än allt och alla. Men tydligen var det bara ännu ett tecken på AS

Det känns faktiskt skönt att veta att man inte är helt ensam om sina tankar, varför vet jag inte.

svar till treeman

Förut brukade jag skrika det högsta jag kunde: "KLIV INTE PÅ MIN SVANS!!!" och börja gråta hysteriskt och skrika. Då gick folk undan må du tro! Men mamma blir ännu mera arg på det beteendet än att jag kliver på hennes fötter- tyvärr.

Jag vill gärna ta upp det, men så fort jag nämner något om problem (med AS, eller vad som helst) blir hon jättekonstig och sticker eller svarar "mm/aa" tills jag blir arg och går själv.
Men jag ska ta upp det med övriga människor jag umgås med så fort jag fått/inte fått diagnos.

Ulfur skrev:svar till treeman

Förut brukade jag skrika det högsta jag kunde: "KLIV INTE PÅ MIN SVANS!!!" och börja gråta hysteriskt och skrika. Då gick folk undan må du tro! Men mamma blir ännu mera arg på det beteendet än att jag kliver på hennes fötter- tyvärr.

Jag vill gärna ta upp det, men så fort jag nämner något om problem (med AS, eller vad som helst) blir hon jättekonstig och sticker eller svarar "mm/aa" tills jag blir arg och går själv.
Men jag ska ta upp det med övriga människor jag umgås med så fort jag fått/inte fått diagnos.

när jag ska gå förbi folk (tex folk som ställer sig för att prata i en affärsgång) brukar jag le och säga "tut tut", folk fattar vad man menar och tycker det är lite kul (på ett posetivt sätt för mig dom verkar främst tycka jag är söt)
kanske nått som skulle kunna funka i köer också,
man kan ju låta "beep beep" som en lastbil gör då dom backar också men det tror jag folk tycker är lite mer löjligt det brukar jag bara låta då jag backar med min man i "släptåg"

kanske funkar bättre än annat då man känner sig lite trängd

(ja det finns säkert folk som vägrar göra detta men jag är inte feg och jag gillar att göra dagen lite bättre för andra )

Gör utredningen inget farligt tycker jag. Synd att du har en förälder som inte är intresserad av din utredning men du kan många förklaringar på varför för bakåt i tiden. Det har hjälpt mig.

Ulfur skrev:Förut brukade jag skrika det högsta jag kunde: "KLIV INTE PÅ MIN SVANS!!!"

Intressant taktik. Kanske snor den av dej.

rapchic skrev:man kan ju låta "beep beep" som en lastbil gör då dom backar också men det tror jag folk tycker är lite mer löjligt det brukar jag bara låta då jag backar med min man i "släptåg"

Ifall man inte har något emot att skämta om sig själv(oavsett storlek) kan man ju dra till med "Akta/Ur vägen! Bred last på väg" efter att man kört beep beep-grejen. Det tror jag folk kan ha lite roligare åt.

Jag vet inte hur jag citerar när jag skriver från mobilen, men jag svarar utifrån det första inlägget i tråden.

Jag har fått en AS-diagnos under hösten och känner igen mig väldigt mycket i det du skriver! Genom hela utredningen pendlade jag mellan att tro att jag överdrev allt jag sa och att det faktiskt stämde. Det var jag också väldigt öppen med inför utredaren och hon sa iaf att det var bra att jag var så öppen med all min ambivalens (hon kanske blev tokless på mig egentligen )

Mina föräldrar trodde inte heller att jag kunde ha AS, men de har inte hävdat att diagnosen är felaktig och verkar acceptera den.

Vad har du för problem som gör dig funktionsnedsatt i vardagen?

Om något verkar du ha ett problem med en förälder som inte lyssnar eller bryr sig om sitt barn. Du förtjänar att ha någon som stöttar dig när du går igenom utredningen, för den kan vara väldigt mentalt påfrestande. Har du inga syskon? Vad säger de?

rapchic skrev:

Ulfur skrev:svar till treeman

Förut brukade jag skrika det högsta jag kunde: "KLIV INTE PÅ MIN SVANS!!!" och börja gråta hysteriskt och skrika. Då gick folk undan må du tro! Men mamma blir ännu mera arg på det beteendet än att jag kliver på hennes fötter- tyvärr.

Jag vill gärna ta upp det, men så fort jag nämner något om problem (med AS, eller vad som helst) blir hon jättekonstig och sticker eller svarar "mm/aa" tills jag blir arg och går själv.
Men jag ska ta upp det med övriga människor jag umgås med så fort jag fått/inte fått diagnos.

när jag ska gå förbi folk (tex folk som ställer sig för att prata i en affärsgång) brukar jag le och säga "tut tut", folk fattar vad man menar och tycker det är lite kul (på ett posetivt sätt för mig dom verkar främst tycka jag är söt)
kanske nått som skulle kunna funka i köer också,
man kan ju låta "beep beep" som en lastbil gör då dom backar också men det tror jag folk tycker är lite mer löjligt det brukar jag bara låta då jag backar med min man i "släptåg"

kanske funkar bättre än annat då man känner sig lite trängd

(ja det finns säkert folk som vägrar göra detta men jag är inte feg och jag gillar att göra dagen lite bättre för andra )

Det låter jättesmart Jag har inget problem med att göra mig själv löjlig i andras ögon, det är så jag överlever. Alla tror att jag är en glad narr när jag egentligen är en hatisk och aggressiv person.
Jag ska niog prova att "tuta" på folk också

blasmurfens skrev:Gör utredningen inget farligt tycker jag. Synd att du har en förälder som inte är intresserad av din utredning men du kan många förklaringar på varför för bakåt i tiden. Det har hjälpt mig.

Jag förstår inte helt och fullt ut vad du menar, men jag förstår att du inge tycker min mors beteende är ok, jag ska ta upp det med min psykolog som gör utredningen tänkte jag.

treeman skrev:

Ulfur skrev:Förut brukade jag skrika det högsta jag kunde: "KLIV INTE PÅ MIN SVANS!!!"

Intressant taktik. Kanske snor den av dej.

Gör det gärna, det är en otrolig upplevelse att få se så många människor glo på dig och så kunna passera igenom trånga utrymmen och alla flyttar på sig.

Gryningsflickan skrev:Jag vet inte hur jag citerar när jag skriver från mobilen, men jag svarar utifrån det första inlägget i tråden.

Jag har fått en AS-diagnos under hösten och känner igen mig väldigt mycket i det du skriver! Genom hela utredningen pendlade jag mellan att tro att jag överdrev allt jag sa och att det faktiskt stämde. Det var jag också väldigt öppen med inför utredaren och hon sa iaf att det var bra att jag var så öppen med all min ambivalens (hon kanske blev tokless på mig egentligen )

Mina föräldrar trodde inte heller att jag kunde ha AS, men de har inte hävdat att diagnosen är felaktig och verkar acceptera den.

Jag har precis själv fattat hur man citerar så..

Okej, vad skönt att det inte är ovanligt då. Jag får ta och förklara det för min psykolog också.

Det är lite tråkigt för han har egentligen inte tid med mig så jag har en tid i månaden ungefär.

Min mamma är superarg och vägrar fylla i "fem-femton"-häftet korrekt och fyller i den som om jag vore överdrivet normal. (Hon sade att hon skulle göra det) Så jag tänker ta upp det också med psykologen.

adddd skrev:Vad har du för problem som gör dig funktionsnedsatt i vardagen?

Om något verkar du ha ett problem med en förälder som inte lyssnar eller bryr sig om sitt barn. Du förtjänar att ha någon som stöttar dig när du går igenom utredningen, för den kan vara väldigt mentalt påfrestande. Har du inga syskon? Vad säger de?

jag tycker själv att jag har jättesvårt att umgås. Jag får aldrig nya vänner och vågar inte umgås med de få jag råkar ha kvar av någon mystisk anledning. Alla relationer förstörs utan att jag förstår varför. Folk säger upp kontakten, slutar höra av sig.

Just nu lever jag bara för (och på grund av) mina hästar.

Jo, min mamma har alltid hatat att stötta och att lyssna på problem. Man pratar inte om svagheter enligt henne.
Pappa har jag inte jättebra kontakt med, han brukar inte svara när man pratar med honom om problem.
Jag har en bror som avskyr mig något fruktansvärt mycket. jag vet att alla syskon har osämja, men han hatar mig verkligen.

Ulfur skrev:

treeman skrev:

Ulfur skrev:Förut brukade jag skrika det högsta jag kunde: "KLIV INTE PÅ MIN SVANS!!!"

Intressant taktik. Kanske snor den av dej.

Gör det gärna, det är en otrolig upplevelse att få se så många människor glo på dig och så kunna passera igenom trånga utrymmen och alla flyttar på sig.

Det låter spännande och tilltalande fast på samma gång lite sådär äckligt!?! Typ.

treeman skrev:

Ulfur skrev:

treeman skrev:
Intressant taktik. Kanske snor den av dej.

Gör det gärna, det är en otrolig upplevelse att få se så många människor glo på dig och så kunna passera igenom trånga utrymmen och alla flyttar på sig.

Det låter spännande och tilltalande fast på samma gång lite sådär äckligt!?! Typ.

Hur menar du äckligt? Själv är det mest skönt, man kan lotsas som om man är helt ensam på en plats full av människor, för ingen kommer försöka prata med dig, röra dig eller något annat otrevligt.

Ulfur skrev:

treeman skrev:

Ulfur skrev:

Gör det gärna, det är en otrolig upplevelse att få se så många människor glo på dig och så kunna passera igenom trånga utrymmen och alla flyttar på sig.

Det låter spännande och tilltalande fast på samma gång lite sådär äckligt!?! Typ.

Hur menar du äckligt? Själv är det mest skönt, man kan lotsas som om man är helt ensam på en plats full av människor, för ingen kommer försöka prata med dig, röra dig eller något annat otrevligt.

Syftade på:
"få se så många människor glo på dig"

treeman skrev:

Ulfur skrev:

treeman skrev:
Det låter spännande och tilltalande fast på samma gång lite sådär äckligt!?! Typ.

Hur menar du äckligt? Själv är det mest skönt, man kan lotsas som om man är helt ensam på en plats full av människor, för ingen kommer försöka prata med dig, röra dig eller något annat otrevligt.

Syftade på:
"få se så många människor glo på dig"

Du menade så, ja, jag har inte problem med att folk tittar på mig, inte längre i varje fall. (Råkade ut för olycklig skolgång och fick en skada i ansiktet så är van vid att folk glor numera.)

Lite tråkigt det där med mor dins attityd.

efter du har fått din diagnos så kan du välja om du vill ha diagnosen på papper eller inte. Om det nu skulle kännas bättre? Det viktigaste för mig när jag fick min diagnos var att jag fick en förklaring på allt och att det fanns andra som mig, inte själva diagnosen

Vanheden skrev:Lite tråkigt det där med mor dins attityd.

efter du har fått din diagnos så kan du välja om du vill ha diagnosen på papper eller inte. Om det nu skulle kännas bättre? Det viktigaste för mig när jag fick min diagnos var att jag fick en förklaring på allt och att det fanns andra som mig, inte själva diagnosen

Jag tycker med det är tråkigt Hon har börjat skrika på mig mycket och skälla ut mig överallt för allting jag gör och säger.

Jag gillar verkligen inte när hon skriker.

Jag vet inte riktigt om jag kommer må bättre av att få diagnosen, jag är ju jag oavsett vad för fack folk vill placera mig i.

Att få diagnosen känns bara som ett problem just nu. Alla skyller allt jag gör på att "Hon har ju autism/as så hon är ju konstig, skit i henne bara!" Som att jag var en liten barnunge som vore jättekorkad och inte kan ta ansvar för sina egna handlingar.

Ulfur skrev:Jag vet inte riktigt om jag kommer må bättre av att få diagnosen, jag är ju jag oavsett vad för fack folk vill placera mig i.

Varför utreds du då?

Vanheden skrev:

Ulfur skrev:Jag vet inte riktigt om jag kommer må bättre av att få diagnosen, jag är ju jag oavsett vad för fack folk vill placera mig i.

Varför utreds du då?

Psykologen ville hålla kontakt med mig på grund av en annan sak som jag inte vill prata med honom om och då upptäckte han det här (as) och jag tror det är därför han kör en utredning på mig, för att hålla mig kvar lite så att han kan se ifall jag vill börja prata.

Jag vet inte mycket, men kan man få hjälpt? Som terapi eller något? Jag vet som sagt inte, om man kan få det så skulle jag nog tacka ja.

inte direkt terapi. Men du kan få en massa hjälp. som till exempel en arbetsterepeut som kan hjälpa en med dagliga rutiner osv...

Jag har hemhjälp som kommer hem till mig varje dag och säger till mig och laga middag. Jag har även ett kedjetäcke.
Du kan få ganska mycket hjälp beroende på vad du behöver för hjälp!

Vanheden skrev:inte direkt terapi. Men du kan få en massa hjälp. som till exempel en arbetsterepeut som kan hjälpa en med dagliga rutiner osv...

Jag har hemhjälp som kommer hem till mig varje dag och säger till mig och laga middag. Jag har även ett kedjetäcke.
Du kan få ganska mycket hjälp beroende på vad du behöver för hjälp!

Laga mat och så gör jag per automatik, jag har en rutin jag följer som inte följer klockan utan min egen klocka. Så allt görs på rätt tid utifrån när jag går upp. Och jag sover bra.

Men jag borde verkligen verkligen verkligen vara mera social Bara det att jag blir osams med alla och jag blir lite våldsam då. Jag har aldrig gjort någon illa som inte slagit först men det är lite läskigt faktiskt när man blir så arg som jag kan bli. Tänkte mig att man kanske kan få hjälp med det. Vet inte hur bara, men det är ju upp till min psykolog. Han är jättesnäll så jag tror jag får bra hjälp.

får jag inte den hjälpen så inser jag att jag är hungrig när jag ska gå och lägga mig och då äter jag och får en massa överskotts energi så för mig är hjälpen väldigt uppskattad!

Våldsam som i att slå sönder saker eller blir väldigt arg?