Potterhead skrev:

H2SO4 skrev:

Potterhead skrev:haha, nej, det tror jag inte att killar villxD då måste det vara nåt fel på dem

Står det så rätt till hos dig då? Alla är vi fucked up på något sätt.
Det finns någon för alla och kärleken är en slump. Ge det tid och var öppen bara.

Förkåt, men vad menar du?
det enda är väl att jag har depression av och till och inte har nån slags självförtroende och möjligtvis aldrig haft nåt

Glöm det. Jag skämtar bara lite om att ingen människa är speciellt normal och försöker få dig att inse att det inte är kört .

Nej, Jag har sambo men inga barn, har vare sig jag eller min sambo har några som helst tankar/planer på att skaffa barn. Fullt upp med att ta hand om oss själva bitvis, skulle aldrig orka med att ha barn.

Räcker så gott med syskonbarnen.

Alyana skrev:Jag har barn.
Men ett för mycket brukar jag säga.
Fick barn före diagnos.
Jag hade inte skaffat flera om jag vetat.
Det är tufft. Men det är så härligt också.
Men svårare för oss än för de flesta antagligen.

Kan man ångra ett kärleksbarn? Hmm.
Nej jag förstår att det är tufft. Aspergerproblematik är ibland bara det en heltidstjänst. Sedan skall man ha ett arbete själv och ta hand om barn på heltid.
Jag hade hamnat på psyket ganska snabbt.

H2SO4 skrev:

rapchic skrev:Diagnos utesluter inte på något sätt lycka och avsaknad av diagnos utesluter inte olycka.
Vi kan inte veta vad livet ger oss utan bara göra det bästa av det. Att vara bra förebilder och ge stora mängder kärlek är viktigare än om man har diagnos eller inte.

Nej visst är det så men denna funktionsnedsättning medför i regel alltid någon form av definitivt lidande. Antingen socialt lidande, ångest, depressioner eller sömnproblem.
Jag fick hur mycket kärlek och förståelse som helst av min familj men led igenom min uppväxt ändå och lider än idag mycket av svårigheterna.

Men det finns många som är lyckliga, ett lev helt utan svårigheter kan jag inte se att man kan bli helt lycklig av.

Sen så finns det många NT:are som är olyckliga och dessutom massa andra problem som kan komma till av helt andra orsaker och mängder av andra ärftliga sjukdomar och funktionshinder.

Lycka beror på mer än diagnos.

H2SO4 skrev:

Alyana skrev:Jag har barn.
Men ett för mycket brukar jag säga.
Fick barn före diagnos.
Jag hade inte skaffat flera om jag vetat.
Det är tufft. Men det är så härligt också.
Men svårare för oss än för de flesta antagligen.

Kan man ångra ett kärleksbarn? Hmm.
Nej jag förstår att det är tufft. Aspergerproblematik är ibland bara det en heltidstjänst. Sedan skall man ha ett arbete själv och ta hand om barn på heltid.
Jag hade hamnat på psyket ganska snabbt.

Jo.
Tyvärr är arbete den svåraste biten.
Jag ångrar inte barnet i sig, men det var inte planerat och hade inte valt att få ett då om jag hade kunnat undvika.
Men jag älskar barnet såklart!
Det som är tuffast är att inte få slappna av tillräckligt ofta. Man får hitta andra sätt.
Men det blir lättare ju äldre de blir tycker jag.
Psyket vill jag inte hamna på när jag har barn att ta hand om.

När jag var barn, var det ibland ordnat så att barn som kanske var lite bråkiga eller bara oense med sin familj, kunde få bo hos någon faster eller moster på landet, oftast någon som var lantbrukare och hade plats. Tyvärr existerar väl det inte numer, när det inte finns några bönder kvar. Tror det hindrade ganska många från att hamna i kriminalitet och missbruksproblem, så det är lite synd, faktiskt, lite OT, men tänkte bara nämna det...

Familj? Ja! Barn? Vet inte om jag är mogen den pressen...

Kan med glädje öva på att göra barn men så länge jag inte ser det som sannolikt att jag kommer att orka med dem i 20 år så får det nog vara, dessutom spelar det ju en väldig roll vem man skaffar dem med, det är ju en förutsättning att båda vill och räknar med att klara av det hela under en massa år frammåt.

Jag har svårt att ta hand om mig själv p g a olika anledningar så barn känns inte aktuellt. Lite tråkigt känns det att inte få uppleva en graviditet och att inte få föda sitt eget barn dock men det är inget jag går och tänker på. Snarare att jag känner mig mkt tillfreds med beslutet. (Och nej, jag vill inte föda någon annans barn eller adoptera bort).

Aldrig att jag skulle skaffa barn! Orkar inte ens med en flickvän ibland. Dels tror jag pappa-livet för min del skulle vara dåligt. Sen vill jag inte sätta barn till denna värld.

nano skrev:---klipp--- dessutom spelar det ju en väldig roll vem man skaffar dem med, det är ju en förutsättning att båda vill och räknar med att klara av det hela under en massa år frammåt.

Det stämmer nog. Innan jag träffade min man så skulle jag aldrig skaffa barn trodde jag. Nog för att jag var 17 då jag träffade honom men många vet ju att dom nån gång ska skaffa barn även då dom är tonåringar även om dom inte vill skaffa det just då.

Kunde väl gå under vissa omständigheter att ha familj och barn.
Inte helt taggad på att föra fler aspergare till världen, men man kan alltid adoptera.
Sen vore det alltid kul att vara frisk, må bra, ha en säker inkomst och en stabil parrelation innan dess.
Lär inte hända. Den cynismen skar lite... Men inte nu någon gång snart, i alla fall.
Snart postar man väl i kontakttråden om en 10 år till.

Ja om du hade samma diagnos som mig varför inte.

Ekonomin sätter också in, men så tänker inte en del att det kostar att skaffa barn.

Man ska träffa den rätta först för då stämmer kemin överens med motparten.

barn aldrig i livet men jag skulle vilja ha en hund en sådan hära.

För drygt 1,5 år sedan skrev jag:

Kristofer skrev:Nej.

Jag har nog med att klara mig själv så barn betraktar jag mig som direkt olämplig för.

Och det stämmer nog fortfarande. Men...

Med en utdöende släkt så måste jag erkänna att jag nu i juletid och kring familjebaserade högtider rent generellt får panik. Panik inför det faktum att släkten dör ut och risken kan bli att jag kommer att vara väldigt ensam om max 20 år. Jag har fyra släktingar i livet totalt. Ingen är under 30 år och totalt är två stycken av oss i släkten under 70 år. Jag vill inte sluta som någon som har legat död i hemmet i månader innan det upptäcks. Mest av allt för att det innebär att livet innan i så fall har varit i ensamhet och elände.

Jag vet att jag tjatar om det här i tid och otid på forumet just nu men jag har ingen annanstans att uttrycka det här. Dessutom kommer det gå över när vardagen tar över från jul och andra högtider som är baserade på familjen.

Med så många ensamstående nu så kommer livet som gammal se annorlunda ut än det gör idag. Allt kommer inte vara familjebaserat. Det kommer vara mer anpassat för ensamstående och mer nätverk för folk som inte är släkt kommer finnas.

Eller så blir det ett nackskott, för individer som inte passar in och behövs...

Det finns en gräns hur mycket man kan snäva in begreppet normalt. Tror vi är vid smärtgränsen nu eller iaf nästan.

Pendeln kommer slå tillbaka. Under tiden gäller det att vara stark i sig själv. Din individ ska inte stå och falla med vad "folk" tycker, för det finns ALLTID de som tycker annorlunda. Det är inget fel med att vara en outsider. Man är inte sämre människa för det.

Det är förbannat viktigt att hålla isär förväntningar (från andra) från egna önskningar. Önskningarna kan man jobba på. Förväntningarna kan dra åt helvete helt enkelt.

Är subklinisk ASS, har familj och barn. Min fru är NT, faktiskt extremt social. Skall inte påstå att det är någon dans på rosor, hon lider av min ovilja att resa och träffa människor. Men jag skulle inte vilja leva utan min familj, har två barn på väg ur tonåren, som är lite mittemellan mej och hustrun på en social skala. Det är mina bästa kompisar i livet, skulle nog vara rätt ensam utan dem. Det var även för en som är subklinisk som mej en jävla utmaning med ungar som växte upp, men har ändå för mej utan tvekan varit värt det. Och som person med aspiedrag har man många fördelar för sin familj. Man är snäll och trogen, man är en familjepojk, jag åtminstone.

Jag är en väldigt ung autist. Bara 21 år men när jag blir äldre och har fått hjälp med min ångest skulle jag kunna tänka mig att skaffa barn. Dock ingen partner. Huhu, nej det får jag svårt för. Tycker inte om när folk blir förälskade (det låter konstigt men jag blir rädd då). Barn, däremot skulle jag gärna vilja ha när jag blir äldre.

Vuxen son och barnbarn.