Med tanke på tråden borde jag förstå att min tjej vill ha med mig till sjukhuset. Vill du att någon följer med när du själv behöver göra något som du uppfattar som obehagligt på sjukhus, tandläkarmottagning, osv..?
Fick funderingar på om det var ett väldigt NT:igt behov, men jag tror inte det.

Jag brukar inte ha med mig någon. Har liksom inte kommit på tanken. Men det kanske beror på att jag brukar vara ensam hemma när det är aktuellt. Om jag bodde tillsammans med en livskrmrat och denne var hemma skulle jag nog förvänta mig sällskap ifall det var något akut som jag skulle kunna dö av.

Tintomara Ariadne skrev:Jag brukar inte ha med mig någon. Har liksom inte kommit på tanken. Men det kanske beror på att jag brukar vara ensam hemma när det är aktuellt. Om jag bodde tillsammans med en livskrmrat och denne var hemma skulle jag nog förvänta mig sällskap ifall det var något akut som jag skulle kunna dö av.

Själv tror jag att mitt ex hade blivit otroligt besviken om jag inte hade varit på förlossningen när min son föddes.

He he, jo då förstås!

Tintomara Ariadne skrev:He he, jo då förstås!

Dessutom skulle jag ha blivit besviken på mej själv.

Men annars är jag som du. Om det inte är något allvarligt så känns det onödigt. OK om jag ligger inlagd och familjen kommer på besök.

Sambon har bil och jag hatar att åka buss så om det går föredrar jag att åka med honom till sjukhuset. Jag behöver egentligen inte socialt stöd vid undersökning och ingrepp men jag är rätt dålig på att hitta och hatar att fråga främmlingar om hjälp så även på det viset uppskattar jag sällskap.

Ja, men det är för att jag inte är självständig som person.

Jag vill absolut inte att någon skulle följa med mig till sjukhus eller någon annanstans. Jag är översjälvständig, har varit det så länge jag kommer ihåg. Jag skulle ta det som kränkning faktiskt.

Skulle hata om någon skulle försöka hänga med och påtränga sig in i mitt privat sfär. Då skulle jag kriga mig ur sällskapet.

Är van vid att sköta mitt på egen hand.

Jag kommer ihåg när jag var barn ( tror 7-8 år ) så gav mamma sin bankbok till mig och jag skulle åka ensam till stan, gå till banken först och få ut pengar från mammas konto, sedan skulle jag till klädbutiken och köpa mig nya skolkläder. Ensam.

När jag kom hem med kassen full med kläder så var mamma riktigt imponerad över vad jag hade köpt. Hon sa mig att hon skulle inte kunnat välja lika bra själv och hon menade det.

Det var helt naturligt för oss men jag tror inte detta är vanligt. Jag var redan då en bestämt aspieflicka (utan vetskap om aspiedelen) som var mera mogen än de flesta jämnåriga, men det kanske berodde iaf delvis på att jag umgicks mest med äldre. Fast min aspiepappa har alltid varit/är likadan. Det finns få saker i livet vi två inte klarar av på egenhand.

Hur många i dag skulle släppa sin 7-årig i väg på samma sätt?

Fast min mamma litade på mig. Hon visste att jag fixar det mesta och det gjorde/gör jag också.

Ibland vill jag det men det beror helt på vad det gäller.

Ja om det är något speciellt speciellt som ska ske. Exempelvis om jag ska opereras. Eller om jag mår såpass dåligt att jag har svårt att tala för mig.

För mig kvittar det. Vill någon följa så är det ok men vill ingen följa så är det ok det med.

Nej, men ibland kan jag behöva en ledsagare för att hitta till ställen, sjukhuset är stort som fan. Och så kan jag behöva någon med mig på psyk om jag är psykotisk och inte kan bete mig, uttrycka mig etc, någon som för min talan.

Jag är aldrig orolig inför operationer eller undersökningar så jag behöver ingen som håller mig i handen för sådant.

Jag brukar inte vilja ha med mig nån men häromveckan när jag hamnade på akuten pga misstänkta hjärtproblem så kontaktade jag faktiskt en kompis. Kände mig ensam och rädd då...

Någon som bokstavligen för mig till rummet skulle uppskattas. Tappar bort mig varje gång. Den gången jag fick min diagnos gick jag till och med till fel hus. Sedan när jag blivit förd till rätt hus tappade jag ändå bort mig och fick fråga vartåt jag skulle flera gånger på vägen. Om det inte är något livshotande vill jag däremot inte ha med någon längre än till dörren.

Red and green skrev:Jag vill absolut inte att någon skulle följa med mig till sjukhus eller någon annanstans. Jag är översjälvständig, har varit det så länge jag kommer ihåg. Jag skulle ta det som kränkning faktiskt.

Skulle hata om någon skulle försöka hänga med och påtränga sig in i mitt privat sfär. Då skulle jag kriga mig ur sällskapet.

Kunde inte sagt det bättre.
Stämmer på pricken med mej.

Mina boendestöd är oftast med vid psykiater-besök, men det beror inte på att jag känner mig obekväm ensam, utan vi (jag, psykiatern o boendestöden) att det är bra om de är med, då psykiatern får en bild hur jag uppfattas utåt av andra.

Men idag när jag bara skulle lämna blodprover så gick jag ensam.

Jag skulle gärna släpa med min man, så jag fick skjuts fram och tillbaka. Men jag får klara mig ensam. Behöver ju inte någon med för undersökningen.

Antar att jag skulle vilja ha sällskap om det gällde något allvarligt. Eller om jag hade stora smärtor och måste till akuten, då kan man behöva någon som orkar prata med personalen, fråga när man får hjälp, hämta vatten etc. Personalen brukar verka rätt upptagen.

Att gå till tandläkaren är visserligen läskigt, men jag tror inte jag skulle blivit lugnare av att ha någon med mig. Tvärtom ännu en person som jag inte vill avslöja min ynklighet inför. Litar mer på vb-tabletten jag tar.

Jag vill oftast gå ensam. Men om jag inte begett mig ut i den stora världen på ett tag så brukar jag tro att jag vill ha med någon som stöd, men det ändrar sig och jag går ensam iaf.

Jobbigaste är när man går fel, på de stora universitetssjukhusen och så. Det är en mardröm då mitt lokalsinne är ganska värdelöst.

Det är olika, men för mig beror det mer på VEM som kan följa med, än i vilket sammanhang.

Jag behöver ofta någon som kan "tolka" åt mig, alltså som läser av vad läkaren missförstår pga mitt kroppsspråk etc, och rättar hen. Det syns ju inte på mitt kroppsspråk om jag har ont, är trött etc, och det blir ofta missförstånd pga det. Jag behöver även att personen ibland kan ta initiativ att fråga de saker jag själv inte kan formulera, och att vara lite "jobbig" och pådrivande gentemot vårdpersonal (själv blir jag lätt bortglömd när jag mår dåligt pga gör inget väsen av mig). Och för detta krävs att personen känner mig extremt väl.

Jag har upplevt att detta har fungerat med några få personer. Övriga gånger då jag haft med mig folk har det mest varit till besvär, så nu går jag alltid ensam.

Beror väl på. Ska jag föda barn, genomgå stora operationer eller ligga isolerad längre tid så är det ju trevligt med sällskap. Blir så sorgligt och tråkigt annars. Annars behöver jag väl inte precis sällskap men det är ju alltid trevligt när någon prioriterar en.

Jag är verkligen inte bra på att be om hjälp eller att få folk att förstå att jag är rädd eller ledsen, vilket är tråkigt.

Nej, egentligen inte. Det skulle vara om jag behöver skjuts till sjukan.
Har faktiskt blivit av med all eventuell sjukhusfobi och har inga större problem med att ta in vad läkarn säger. Men så har jag ju viss rutin också.

Jag är nästan aldrig på sjukhus, men i våras fick jag åka till akuten för att jag kört en vinkelslip rakt i handen, och då borde jag nog ha haft med mig någon. För efter ett par timmar i väntrummet med massor av folk runt mig klarade jag inte mer och smet iväg hem istället och lät det läka ihop bäst det ville. Hade jag haft någon med mig hade jag bitit ihop och fortsatt vänta. Nu har jag ett stort, fult ärr mitt i handen som ibland gör det svårt för mig att använda tummen fullt ut när jag gör tunga saker

Ja, jag vill ha med mig mitt boendestöd till det mesta, inkl besök till psyk, möten etc.
Jag klarar inte av att gå till sådana ställen själv utan antingen har jag med mig någon jag litar på eller så struntar jag i att gå. Fast det gäller mkt, eller de flesta ställen som inte är hemma, biblioteket eller promenad.

Det beror på vad det gäller. När jag blev koniserad så var det väldigt skönt att få skjuts dit och hem.

När jag har mått väldigt dåligt tidigare i mitt liv så har jag ibland tagit med mig sambon till vårdcentral et.c., då jag har en tendens att inte kunna få fram hur dåligt jag mår (jag har ibland svårt att öppna mig för okända människor och vill vara den duktiga flickan). Sambon har då fått gå in och peka på att det faktiskt är allvarligare än vad jag kan få fram.