Vilket är ideallivet för er? (Partner och vänner)
22 inlägg
• Sida 1 av 1
Vilket är ideallivet för er? (Partner och vänner)
En del verkar vara rätt sociala, andra tvärtom. Så hur tycker ni det bästa livet är (oavsett hur ni verkligen lever just nu)?
Även om man varken har vänner el partner så har man väl oftast föräldrar och kanske syskon, men jag fick liksom inte plats för det så det bortser jag från nu.
Sen om man jobbar så har man oftast jobbkompisar, det kanske räcker istf vänner. Det gjorde det för mig, och när jag förlorade jobbet förlorade jag dem med.
Även om man varken har vänner el partner så har man väl oftast föräldrar och kanske syskon, men jag fick liksom inte plats för det så det bortser jag från nu.
Sen om man jobbar så har man oftast jobbkompisar, det kanske räcker istf vänner. Det gjorde det för mig, och när jag förlorade jobbet förlorade jag dem med.
Senast redigerad av Alien 2011-05-04 14:06:52, redigerad totalt 1 gång.
Min psykolog försöker hävda att min starka längtan, livsdröm, om att få en partner att leva med och bilda familj med är ett aspergiskt specialintresse för mig. Det känns som en sjukförklaring av en längtan efter närhet och mening som jag trodde tillhörde min normalaste sidor. Hur bör jag se på det här?
Senast redigerad av Tallerger 2011-05-04 14:06:52, redigerad totalt 1 gång.
Jag har nog alltid sett alt 1 som ideallivet. Men nu inser jag att det skulle jag aldrig orka med, så jag röstade som de flesta på alt 2.
Om man nu inte lever sitt idealliv, då är frågan vad som hindrar det och hur man ska få det. Ämne för ytterligare en tråd. Fast det finns kanske redan femtielva trådar om det.
Om man nu inte lever sitt idealliv, då är frågan vad som hindrar det och hur man ska få det. Ämne för ytterligare en tråd. Fast det finns kanske redan femtielva trådar om det.
Senast redigerad av Alien 2011-05-04 14:06:52, redigerad totalt 1 gång.
Jag röstar inte. Men när det gäller sociala behov kan ju dessa också uppfyllas till viss del av släktingar, grannar, arbetskamrater eller föreningskontakter. Och har man exempelvis ett gott förhållande till sina släktingar kanske man inte har fullt lika stort behov av vänner.
Senast redigerad av Bjäbbmonstret 2011-05-04 14:06:52, redigerad totalt 1 gång.
- Bjäbbmonstret
- Inlägg: 10578
- Anslöt: 2007-11-15
- Ort: Mälardalen
Tallerger skrev:Min psykolog försöker hävda att min starka längtan, livsdröm, om att få en partner att leva med och bilda familj med är ett aspergiskt specialintresse för mig. Det känns som en sjukförklaring av en längtan efter närhet och mening som jag trodde tillhörde min normalaste sidor. Hur bör jag se på det här?
Konstig psykolog. När vanliga människor längtar efter partner och familj ses det som helt normalt. Rentav önskvärt, annars skulle människosläktet dö ut. När aspergare längtar efter det så ses det som "specialintresse"?
Allt som en aspergare är mycket intresserad av kan då ses (och avfärdas?) som ett specialintresse. Jag tycker du ska fråga psykologen hur du bäst kan förverkliga din livsdröm, vad h*n än kallar det.
Eller menar h*n kanske att du bara tänker på det, så att blivit som ett specialintresse? Om man är för fixerad, så sätter man s a s krokben för sig själv.
Senast redigerad av Alien 2011-05-04 14:06:54, redigerad totalt 1 gång.
Konstig iaktagelse av din psykolog. Troligen menar h*n att du fixerar dig för mkt. vid det, så det blir som ett specialintresse - tar upp mkt av din vakna tid. Men, om så är fallet bör h*n vara tydligare med att det är så h*n menar.
Senast redigerad av sommar 2011-05-04 14:06:54, redigerad totalt 1 gång.
Leva omgiven av några få goda vänner o en partner
...sen om jag klarar av att stå ut med folk i den utsträckningen är ju en annan sak. I dagläget umgås jag sällan folk IRL.
...sen om jag klarar av att stå ut med folk i den utsträckningen är ju en annan sak. I dagläget umgås jag sällan folk IRL.
Senast redigerad av MsTibbs 2011-05-04 14:06:54, redigerad totalt 1 gång.
På vintern vill jag bara gå i ide, jobba med specialintressen och vara ifred. På sommaren skulle jag vilja ha fler goda vänner som grannar. Flera dels för att det ofta blir roligare att göra saker ihop när man är en grupp och dels för att då kan de andra umgås med varandra de dagar jag inte orkar vara social.
Senast redigerad av Inger 2011-05-04 14:06:54, redigerad totalt 1 gång.
Bjäbbmonstret skrev:Jag röstar inte. Men när det gäller sociala behov kan ju dessa också uppfyllas till viss del av släktingar, grannar, arbetskamrater eller föreningskontakter. Och har man exempelvis ett gott förhållande till sina släktingar kanske man inte har fullt lika stort behov av vänner.
Kanske inte fullt lika stort behov av vänner heller, då man deltar i föreningsliv eller har ett bra jobb med många, schyssta kollegor. När jag jobbade var jag så trött när jag kom hem att jag bara ville vara ifred. Jobbade på förskolor o. skolor & fritidshem med skrik o. stim hela dagarna.
Senast redigerad av sommar 2011-05-04 14:06:54, redigerad totalt 1 gång.
Jag förstår inte heller vad Tallergers psykolog menade. Patologisering som h*n aldrig skulle ha gjort av en "NT", eller förblindande fixering h*n tyckte sig se?
Röstade på 2.
Hur jag ska klara det, om någonsin, är en annan femma...
Nära vänner är livsviktigt för mig. Partner livskvalitetsviktig. Många kompisar, bekanta, vad man nu kallar dem, har jag väl egentligen heller inget emot, kan ge en bra meny av saker att göra. Allt förutsatt min egen rytm förstås.
Hoppas att det jag håller på med är att försöka skapa mig ett liv. Fast så här avancerade saker känns nästan som luftslott just nu.
(Vem är "jag"? Den som önskar sig eller den som finns?...)
Röstade på 2.
Hur jag ska klara det, om någonsin, är en annan femma...
Nära vänner är livsviktigt för mig. Partner livskvalitetsviktig. Många kompisar, bekanta, vad man nu kallar dem, har jag väl egentligen heller inget emot, kan ge en bra meny av saker att göra. Allt förutsatt min egen rytm förstås.
Hoppas att det jag håller på med är att försöka skapa mig ett liv. Fast så här avancerade saker känns nästan som luftslott just nu.
(Vem är "jag"? Den som önskar sig eller den som finns?...)
Senast redigerad av Zombie 2011-05-04 14:06:54, redigerad totalt 1 gång.
Jag röstade på nummer 2, men jag vet inte om jag vill ha en partner egentligen. Jag vill inte ha en 'traditionell' relation där man definierar sig av sin partner osv. Fungerar inte för mig.
Senast redigerad av Joosen 2011-05-04 14:06:54, redigerad totalt 1 gång.
Hm. Ett rikt, givande, stimulerande, omväxlande, nöjjessamt och socialt liv. Men inte vilket som hellst utan ett där man kan gå sin egen takt men där folk ger varandra lämplig feedback och goda råd. Hm, iof så kan man lägga på några nivåer av sociala beroenderelationer eller vad det heter, vänskap? Att kunna skapa, upprätthålla och vårda vänskap "på riktigt" e ett mål i mitt liv.
PLUR.
PLUR.
Senast redigerad av Isse 2011-05-04 14:06:54, redigerad totalt 1 gång.
Isse skrev:Hm. Ett rikt, givande, stimulerande, omväxlande, nöjjessamt och socialt liv. Men inte vilket som hellst utan ett där man kan gå sin egen takt men där folk ger varandra lämplig feedback och goda råd. Hm, iof så kan man lägga på några nivåer av sociala beroenderelationer eller vad det heter, vänskap? Att kunna skapa, upprätthålla och vårda vänskap "på riktigt" e ett mål i mitt liv.PLUR.
Ungefär så känner jag oxå.
De sistnämda ett litet ett mål härmed som kräver hårt jobb, men lite har jag lyckats.
Senast redigerad av sommar 2011-05-04 14:06:54, redigerad totalt 1 gång.
Jag röstade på nr 3 (Leva omgiven av vänner, vill inte ha någon partner). För jag vill/kan inte dela mitt liv med nån men jag kan inte klara mig utan vänner som hjälper mig med saker som jag upplever som svåra och som jag inte klarar av. Ett tag försökte jag att klara mig själv utan vänner och innsåg då hur handikappad jag är
Senast redigerad av mixpippi 2011-05-04 14:06:54, redigerad totalt 1 gång.
Alternativ nr.2 för mig... Partner har jag och vill gärna bli gammal med honom vid min sida...
Få goda vänner vet jag inte riktigt om jag har... beror på hur man definierar på saken...
i alla fall stor del av mina sociala behov tillgodoses genom kollegor, bekanta, personer på väg att bli vänner (kanske?)...
Få goda vänner vet jag inte riktigt om jag har... beror på hur man definierar på saken...
i alla fall stor del av mina sociala behov tillgodoses genom kollegor, bekanta, personer på väg att bli vänner (kanske?)...
Senast redigerad av TheBoxSaysNo 2011-05-04 14:06:54, redigerad totalt 1 gång.
- TheBoxSaysNo
- Inlägg: 2219
- Anslöt: 2008-05-16
Leva omgiven av några få goda vänner o en partner, alltså nr 2 för min del också.
Jag är både omgiven av några få rikigt goda och nära vänner och väldigt många andra mysiga vänner som inte riktigt står mig lika nära.
Det trivs jag med.
Att skaffa vänner har aldrig varit ett problem för mig. Eller, nu ljög jag väldigt mycket.
Om man jämför med mina jämåriga så ses jag nog som relativit osocial och har nog svårt att skaffa vänner om man jämför med dem.
Men för att ha AS så är jag social. På mitt eget sätt, på mina vilkor.
Accpetera mig som jag är, (en barnslig knäppskalle) eller stick!
Jag är både omgiven av några få rikigt goda och nära vänner och väldigt många andra mysiga vänner som inte riktigt står mig lika nära.
Det trivs jag med.
Att skaffa vänner har aldrig varit ett problem för mig. Eller, nu ljög jag väldigt mycket.
Om man jämför med mina jämåriga så ses jag nog som relativit osocial och har nog svårt att skaffa vänner om man jämför med dem.
Men för att ha AS så är jag social. På mitt eget sätt, på mina vilkor.
Accpetera mig som jag är, (en barnslig knäppskalle) eller stick!
- hysteriskt
- Inlägg: 796
- Anslöt: 2008-04-04
- Ort: Borås
Återgå till Övriga Aspergerfrågor