Bland Grand Danois verkar finnas en del dålig mentalitet. Och så blir det ju ofta när en ras blir populär och avlas mycket på.
Senaste jag träffade, hade helt normala ägare. Inte superkunniga, men inte heller gjorde de några grövre fel. De avlivade hunden efter att den bitit deras bebis i huvudet. När jag träffade hunden, var den märkbart nervös och rädd, trots socialisering och miljöträning på normalt sätt.

Vad gäller pudlar så visst behöver de mental stimulans och motion. Men det är ändå stor skillnad på en ras eller grupp inom en ras (tänker på de uppdelade röda settrarna eller dito bland golden m.fl.) som avlats länge på utseende och sällskap, jämfört med de som ännu, eller tills nyligen avlats på bruksegenskaper.

För settrar gäller att showlinjerna kräver både motion och aktivering i högre grad än vanliga sällskapshundar (mer än storpudel också) men det är ändå långt ifrån vad jaktlinjerna kräver. De senare kräver mer motion och kan inte nöja sig med lite vad som helst som aktivering. Det är ännu viktigare att det verkligen är jaktaktivering - och av det slag de är gjorda för (blodspår uppskattas ofta inte).
Och en liknande skillnad finns mellan storpudel och Portis där den senare avlats på bruksegenskaper mycket längre (vilket man nästan ser på utseendet - show- och sällskapsavlade raser brukar få ett sk förädlat utseende).

De som har pudel brukar tycka att de små kräver mer än storpudel. Och jag tror som sagt att det kan bero på att sådant som dvärgpinscher och små "ettriga" råtthundar ofta avlas in i diverse dvärgvarianter på större raser för att få ned storleken.

Själv har jag en setter av en gammal ras som inte är lika förädlad som övriga setterraser (tänker mest på showvarianterna). Min är dock av jaktlinjer (ser ut,och beter sig mycket ursprungligt som setter) vilket passade mig bättre förut. Strax efter jag fick honom, fick jag borrelia, och orkar egentligen inte med en formula 1-hund. En helröd showirländare hade nog funkat i nuläget, men pudel är ännu enklare, och fäller inte heller Alla storpudeltikar jag träffat hittills, har varit underbara, lite som min första, lugna, otroligt lättlärda röda showirländare (hon var lugnare än sådana brukar vara) .

tahlia skrev:

Tiblan skrev:. Någon pratade om öronproblem på springern och det är ju inte springerns fel utan ägarnas för man måste faktiskt göra rent öronen ungefär en gång i veckan på dom. Speciellt viktigt på raser med hängande öron. Samma öronproblem är vanligt på Golden också.

Ehm.. nej. Hundar med hängande öron har ofta oerhört rena öron till följd av deras utformning: Vidare, om du rengör en hunds öron en gång i veckan så kommer du att vara den som ställer till så att de får öronproblem.

Det du skriver fungerar inte enligt de veterinärer jag varit i kontakt med. Du kan även kolla med samtliga försäkringsbolag att hundraser med hängande öron är överrepresenterade vad det gäller öronproblem. Detta pga att det inte kommer in någon luft utan det blir väldigt lätt fuktigt mm och då frodas bakterierna rejält. Finns även många raser med trånga örongångar som inte gör saken bättre. Har sett hundar med hängande öron som man opererat "öppningar" på för att det ska komma in luft. Kroniska öronproblem är inte ovanligt pga hundägaren inte gjort det som behövs.

Tiblan skrev:

tahlia skrev:

Tiblan skrev:. Någon pratade om öronproblem på springern och det är ju inte springerns fel utan ägarnas för man måste faktiskt göra rent öronen ungefär en gång i veckan på dom. Speciellt viktigt på raser med hängande öron. Samma öronproblem är vanligt på Golden också.

Ehm.. nej. Hundar med hängande öron har ofta oerhört rena öron till följd av deras utformning: Vidare, om du rengör en hunds öron en gång i veckan så kommer du att vara den som ställer till så att de får öronproblem.

Det du skriver fungerar inte enligt de veterinärer jag varit i kontakt med. Du kan även kolla med samtliga försäkringsbolag att hundraser med hängande öron är överrepresenterade vad det gäller öronproblem. Detta pga att det inte kommer in någon luft utan det blir väldigt lätt fuktigt mm och då frodas bakterierna rejält. Finns även många raser med trånga örongångar som inte gör saken bättre. Har sett hundar med hängande öron som man opererat "öppningar" på för att det ska komma in luft. Kroniska öronproblem är inte ovanligt pga hundägaren inte gjort det som behövs.

Då kan du, på din ände, kanske kolla upp det faktum att rengöring av hundars öron med den omfattning som nämns leder till upprepade öroninflammationer hos hundar då man konsekvent torkar bort det skydd de naturligt har.
Det är en sak att torka ur örat och inte örongången i syfte att "hålla det torrt", det är en annan att rengöra örat och då även örongången. Inte ens vi människor ska rengöra våra öron på det viset - tops är en ren jävla styggelse t.ex.

För att göra det hela väldigt enkelt - om du ger din hund tillräckligt med motion och stimulans samt uppfostrar den på ett vettigt sätt så blir i princip alla hundraser som inte är osäkra från start och således lämpas sig bäst som ensamhundar (t.ex doberman och terverens) lämpliga.