MyAspergerChild.Com skrev:Asperger's Subtypes: The "Actor" - The "Outcast" - The "Loner"
There are 3 basic subtypes in people with Asperger's and High-Functioning Autism:

The Actor: This individual desires inter-personal relationships with others and has learned enough social skills over time to pass as a "neurotypical" (i.e., he or she can "act" like someone who is not on the autism spectrum).

The Outcast: This individual desires inter-personal relationships with others, but has difficulty finding and maintaining friendships due to a lack of social skills. This person really wants to "fit-in," but usually gets ostracized from "the group" due to his or her "odd" behavior.

The Loner: This individual does NOT desire inter-personal relationships (except with a very safe/close family member or friend) and could care less about "fitting-in" with "the group."

Moderator Gripandekylig - lade en citatruta kring texten vilken kan ha kommit härifrån:
http://www.myaspergerschild.com/2013/02 ... loner.html

Svårt. Jag kan känna att det beror på dagsformen. Jag kan vara alla de där, men pendlar nog mest mellan 1 och 3. Efter några dagar med nr 1 så följer alltid någon vecka med nr 3.

Tror för allas skull att du bör översätta också så dom som inte kan engelska eller har svårt för det skriftliga kan läsa på svenska

tror jag skulle platsa som actor

Fri översättning:

Vilken typ av aspergare/högfungerande autist är du?

The actor/skådespelaren:
Denna person vill ha relationer med andra och har lärt sig de sociala koderna till den grad att man tror att de är "vanliga".

The outcast/den utstötte:
Vill också ha sociala relationer men har svårt att hitta folk att umgås med eller svårt att upprätthålla relationer. Är inte tillräckligt bra på det sociala. Vill passa in men blir ofta utfrusen eller liknande, på grund av att han/hon är udda.

The loner/ensamvargen:
Vill inte umgås förutom med väldig få som de är trygga/nära med. Obrydd om att passa in.

Jag är först och främst the loner. Jag är ovanlig aspergare så har jag upplevt mig eftersom de flesta jag mött har ett mkt större socialt behov. Jag har inte ett stort socialt behov och ibland blir människor helt ointressanta för mig. Jag bryr mig inte om vad folk tycker. Jag vill hellre vara jag.

Med familjen är jag the actor med drag av lite udda i lagom dos. Dvs jag gör tillräckligt för att de inte ska bli "oroliga" och säger mer normala saker jag gör, framhåller dessa, för att inte verka för konstig. Samtidigt så har jag mina principer så de kommer inte undan med allt om man så säger så, jag kan vara bestämd ibland. En balansgång.

Ibland blir jag utstött men eftersom jag är vuxen och kan välja itt umgänge och inte har ett jobb så blir det mest i nödvändig interaktion jag kan bli utstött. Detta gäller främst inom vården och likande. Jag har inte tillrckligt bra social intelligens där fast jag kan ha den i andra sammanhang.

Det finns en grupp till som inte nämns men som jag tycker jag tillhör, pajasen/fåntratten/glada knäppisen. Då jag känner för att vara social är jag ofta snäll och vänlig men eftersom jag egentligen inte vill anpassa mig och inte heller vara tyst så blir jag den som är lite "tokig". Det accepteras till större del än jag trodde det skulle göra. Så när jag vill vara social är det vanligaste inte skådespeleri eller utstötthet, det är en slags nisch. Ibland blir man den utstötta av det men inte ofta.

Det är utanför normen att det inte duger helt att kallas skådespelare, uppvisar inte tillräckligt NT-drag. Dessutom har det ensamvargsdrag iom att jag inte bryr mig om om jag gör bort mig. Att vara pajas är inte en skyddsmekanism utan något jag verkligen är, jag är så tramsig ibland, trots att jag också är allvarligt lagd skumt nog.

Så kanske 10 % skådis, 10 % utstött, 60 % varg och 20 % accepterad knäppis.

De flesta jag chattar med icke-här verkar höra till outcasts. De vill och försöker verkligen. När jag först lärde mig om AS trodde jag 90 % var loners och blev förvånad att de flesta verkade vara outcasts.

Men AS-forum ska alltid vara avigt!

Mestadels "loner" här, men emellanåt "actor" när man är tvungen

Jag har väldigt nyligen gått från Outcast till Loner. Jag har tröttnat på att försöka passa in och våga skaffa vänner, lyckas jag ändå skaffa vänner bränner jag till slut ut mig hela tiden i mina försök att verka NT att jag nog inte lyckas behålla dem vännerna ändå eftersom "jag bara försvinner jämt" när det mer handlar om att jag vilar upp mig i ensamhet, varför jag inte säger detta så dessa vänner kanske förstår är för att det precis det dem vänner jag haft aldrig gjort, och numera skäms jag så mycket över mig själv att jag aldrig bildar kontakter längre.

Jag har en killkompis och två tjejkompisar, dem vet dock allt om mig men ändå valt att vara ännu bättre vän med mig, vilket är jättekul. Utöver det vill jag nog inte träffa nya människor speciellt mycket längre. Jag orkar inte längre, och jag bryr mig inte längre.

Actor.

Tror jag passar in bäst på subtypen "The Loner".

Ni som säger Loner, menar ni då att ni inte känner behov av ökade sociala kontakter i era liv, ni är nöjda som det är?

Beror det på ni klarar er som det är - ni svälter inte, ni har inget behov, ni tycker era liv är ok som det är - eller på att ni skulle bli så uttröttade av fler sociala kontakter att ni skulle må sämre av det?

Jag är Loner när jag mår dåligt vilket är rätt ofta. När jag mår bättre ligger jag mellan Actor och Outcast - jag lyckas ibland passa in, ibland inte.

Jag ser det som att samhället har fått ett funktionshinder de senaste 30-40 åren, inte att jag har något fel som borde kallas funktionshinder (men det gör det). Jag tror jag hade klarat mig om jag kunde teleportera mig 50 år tillbaka.

Valde outcast, men kanske borde ha valt loner

Var mer av actor tidigare i livet (innan diagnos).

Nu när jag märker att folk påbörjar sitt testar- / utfrysnings-beteende så går jag bara därifrån. Nånstans emellan dessa två varianter så försökte jag få folk att förstå, men man gör sig bara en otjänst med att försöka få någon att förstå som har uppfattningen att de redan förstår utmärkt.

Krillo skrev:Valde outcast, men kanske borde ha valt loner

Var mer av actor tidigare i livet (innan diagnos).

Nu när jag märker att folk påbörjar sitt testar- / utfrysnings-beteende så går jag bara därifrån. Nånstans emellan dessa två varianter så försökte jag få folk att förstå, men man gör sig bara en otjänst med att försöka få någon att förstå som har uppfattningen att de redan förstår utmärkt.

Såg på din profil att du förvärvsarbetar. Får man fråga vad du jobbar med, utan detaljer självklart?

Min diagnos gav inte mig svar på alla mina frågor. Tvärtom blev jag än mer förvirrad och sämre på att förklara. Helt nyligen har jag börjat fått lite rätsida. Annars kan jag aldrig få nån annans förståelse.

kiddie skrev:De flesta jag chattar med icke-här verkar höra till outcasts. De vill och försöker verkligen. När jag först lärde mig om AS trodde jag 90 % var loners och blev förvånad att de flesta verkade vara outcasts.

Men AS-forum ska alltid vara avigt!

Tror knappast att forumet är helt representativt för alla med Asperger, de som är alltför autistiska söker sig knappast hit och många som ändå sökt sig hit är inte aktiva eller kanske inte ens röstar (trots allt är tråden ny och det tar tid innan de flesta har läst den, den har ju inte många visningar än, även om räknaren inte visar rätt så ger den ändå en hint...)

Det varierar, men jag känner mig mest som Outcast.

barracuber skrev:Får man fråga vad du jobbar med, utan detaljer självklart?

Ja

Men för att svara på den underförstådda frågan - Tekniker.

Resultatet så här långt FWIW visar förvånansvärt många loners. Trodde som Miche att de flesta här skulle vara actors eller outcasts. Men tråden är ny...

Vad tror ni? Är loner något man ÄR, som stöpt i sten ej påverkbart? Jag tror själv att den gruppen finns.

Eller hur vanligt är det att man väljer att vara loner, som markering ? Tänker ifall man har svårt att förhålla sin till sin diagnos (vilket jag haft), eller är starkt sliten av ett missförstått liv. Med sitt intellekt skulle man kunna markera emot samhället.

Diagnosen ger ju en förklaring, visserligen prototypaktigt, men ändå något som ger vissa en befrielse - det bästa som hänt dom, äntligen förstod dom. Även om diagnossättande bygger på ett symtombaserat bedömande, snarare än tillräckligt djupa diskussioner mellan läkare och patient om ens unika livserfarenheter.. Som saknades i min utredning, jag kände ingen befrielse, bara förvirring.

En diagnos man sällan hör om nuförtiden är schizoid, var vanligare på '70-talet. Har hört att aspergerdiagnosen tagit över den och liknande diagnoser. Just på detta forum tycker jag dock 2007- sällan funnits medlemmar som skrivit att de har det.

barracuber skrev:Ni som säger loner, menar ni då att ni inte känner behov av ökade sociala kontakter i era liv, ni är nöjda som det är?

Jag är loner. Jag känner inte behov av sociala kontakter, de är meningslösa. Jag är inte nöjd. Livet är meningslöst.

Tidigare trådar om subtyper:

subtyper-av-aspergers-syndrom-t5738.html

vilken-social-stil-har-du-lorna-wings-grupper-omrostning-t1788.html

vilken-av-de-fyra-huvudtyperna-ar-du-omrostning-t22541.html

Jag kunde inte riktigt bestämma mig för om Actor eller Outcast passar bäst, men valde till slut Actor, även om jag har dragit ner på agerandet de senaste åren.

Även om jag känner mig udda och allmänt kufisk är det tydligen inte så jag framstår för andra, enligt vad jag har hört. Kanske inte så konstigt i och för sig, med tanke på att jag under större delen av livet har försökt passa in, observerat andras beteenden för att förstå vad jag gör för "fel". Och visst har jag snappat upp en del sociala skills genom åren, även om jag inte alltid kommer ihåg att tillämpa dem i praktiken.

Ensamvargen. Trivs att vara ensam, är trygg med sambon och sonen.

En blandning av actor och loner. Har inga problem att röra mig bland nt i arbetssamanhang, då är jag actor, och en bra sådan.

Privat är jag skitkass på relationer.

Mycket outcast om jag tvingas, men är nog en loner, i guess

"Actor"