Många aspergare verkar ha en rätt liberal syn på det här med diagnoser, medan andra är mer konservativa. Med detta menar jag alltså att det finns allt ifrån dem som kan se drag av asperger i de flesta människor, till de som tycker att diagnoser skall vara förbehållna dem med stora problem i vardagen.
Om den senare gruppen fick välja hade jag nog snabbt rensats bort och placerats i neurotypfacket utan pardon. Jag har inga specialintressen, det sociala funkar i stort bra och mitt hushåll har inte fullkomligt brakat ihop, än. Dessutom okänslig för intryck och saknar förmåga till synestesi :'(

Att det delas ut diagnoser till höger och vänster nu för tiden är en vanlig uppfattning, kanske främst bland neurotyper men även bland "aspelitister".

Vad tänker ni andra?
Är det alldeles för många som lättvindigt får diagnoser på svaga grunder idag?
Var tycker ni man ska dra gränsen för vem som är riktig aspergare och vem som inte är det?
Om det var lite strängare med diagnoserna: skulle ni då få vara kvar bland "freaksen", eller skulle ni tvättas rena från "stämplar" och skickas ut bland normisarna i samhället?

Jag tycker det är bra att fler och fler får diagnosen och att man som aspergare hör om fler än barn med problem i skolan.
Idag finns det fler positiva förebilder och en större variation människor med Asperger. När jag fick diagnos syntes bara Gunilla Gerland och de som uttalade sig om AS var oroliga föräldrar & psykologer. Något aspergercommunity fanns inte på kartan.

locomotiv skrev:Många aspergare verkar ha en rätt liberal syn på det här med diagnoser, medan andra är mer konservativa. Med detta menar jag alltså att det finns allt ifrån dem som kan se drag av asperger i de flesta människor, till de som tycker att diagnoser skall vara förbehållna dem med stora problem i vardagen.

Men det är väl inget motsatsförhållande? Jag kan se drag av "x" hos de flesta människor, men jag tycker att diagnosen "x" skall vara förbehållen dem med stora problem i vardagen.

Diagnoser handlar inte så mycket om faktisk sjukdom/funktionshinder, utan huruvida samhället anser att man är såpass dålig att man behöver hjälp för tillståndet.

edit, tillägg:

KrigarSjäl skrev:Jag tycker det är bra att fler och fler får diagnosen och att man som aspergare hör om fler än barn med problem i skolan.

Det kan ju också ses som ett tecken på ett hårdnande samhälle, att det ställs högre och högre krav på vad människor skall prestera. En parallell med ADHD är att man inte längre kan göra som skoltrötte gammelfarfar och gå till sjöss när man fyller 14. På 2000-talet är det diganos och skolinsatser som gäller.

Visst står diagnoserna i förhållande till samhället, det är fullt möjligt att andra samhällen, tider, epoker varit mer gynnsamma för NPF:are.
Dagens arbetsklimat med rekryteringsfirmor, bemanningsföretag och personaluthyrning och krav på social kompetens & flexibilitet slår ut oss. Absolut.
Men det innebär inte att de inte existerar eller att de skulle vara påhittade, som vissa sociologer hävdar.

KrigarSjäl skrev:Men det innebär inte att [diagnoserna] inte existerar eller att de skulle vara påhittade, som vissa sociologer hävdar.

Och de aspergare som lägger skulden för allt det dåliga på samhället.

Det är ju roligt för dem som inte har värre handikapp än så, och kanske för dem som kan intala sig att de inte har det, så länge de kan. Säkert får även de som hävdar att asperger måste vara ett handikapp i alla väder, annars borde man inte ha diagnosen, ut något av sin inställning.

Men jag efterlyser överlag större ödmjukhet mot andras erfarenheter än ens egna och deras man väljer att liera sig med bara för att få sin egen version av verkligheten bekräftad på bekostnad av alla andras. Det råkar ju faktiskt vara så att de andra människorna både finns och har samma rättigheter som man själv, vare sig man vill erkänna det eller vägrar. Genom att vägra förlorar man bara sin egen verklighetskontakt, och med den också en del av sitt inflytande på verkligheten.

Sedan kan man börja diskutera.

Sedan får jag intrycket att TS har missförstått en detalj, åtminstone om jag går efter vad jag har sett av aspergare härinne och irl:

locomotiv skrev:Många aspergare verkar ha en rätt liberal syn på det här med diagnoser, medan andra är mer konservativa. Med detta menar jag alltså att det finns allt ifrån dem som kan se drag av asperger i de flesta människor, till de som tycker att diagnoser skall vara förbehållna dem med stora problem i vardagen.

Att man kan se aspergerdrag spridda här och där innebär inte att man vill att folk ska diagnosticeras i samma mån! Det behöver, till exempel, inte innebära mer än att man ser dem där de finns som en del av normalvariationen människor emellan, där en gräns till det patologiska (eller funktionshindrande) kan vara svår att dra, kanske för att en sådan gräns inte finns i "naturen".

Sedan kan man naturligtvis tycka "sprid diagnosen till alla som har drag" eller rentav "till alla som vill ha den" — men de inställningarna har åtminstone jag aldrig mött, vad jag kan påminna mig, annat än hos några som har kritiserat dem utan att ge ett enda belägg på att folk tycker så. Så tills någon kan ge sådana belägg tror jag de är halmgubbar. Kanske uppriktiga missförstånd, men det vore ju i så fall trevligt att få dem utredda.

Att tala om "diagnosliberalism" utifrån den myten lär alltså bara leda till att befästa den och hindra djupare eller nyanserad diskussion.

Zombie skrev:Att man kan se aspergerdrag spridda här och där innebär inte att man vill att folk ska diagnosticeras i samma mån! Det behöver, till exempel, inte innebära mer än att man ser dem där de finns som en del av normalvariationen människor emellan, där en gräns till det patologiska (eller funktionshindrande) kan vara svår att dra, kanske för att en sådan gräns inte finns i "naturen".

Det har således ingenting alls att göra med hur man ställer sig i diagnosfrågan: det kan kombineras med hur snäv inställning som helst i den ända till att diagnosen är en bluff "eftersom vi alla...".

Den spännvidd jag tycker mig se i diagnosfrågan ges väl mer av vilka problem man tycker är relevanta — utifrån olika strikt tolkning av diagnoskriterierna, olika kännedom om eller viktning av praktiska, kliniska eller personliga rön, utifrån sig själv (eller dem man själv har råkat jobba med) kombinerat med större eller bristande kännedom om andra (eller respekt för deras verklighet, som jag var inne på ovan); under det kan förstås spela in att man är rädd att diagnosen ska urvattnas så att de som (man själv inser!) har det "värst" blir utan, eller en passiv eller mer aktivistmässig inställning till samhällets "bristande resurser". Med mera.

Jag tycker inte graden av lidande skall vara avgörande för vem som skall få diagnos.
Det skall enligt mig avgöras av om man möter diagnoskritierna eller inte.
Sen får den hjälp man få naturligtvis anpassas efter hur stora behov man har av den.

Jag tycker inte på det stora hela att diagnoser delas ut lättvindigt. Naturligtvis finns det undantag från det som det finns med nästan allting.

Jag tror att mycket handlar om att man har börjat få en bättre insikt och kunskap om det och därför får fler människor diagnosen. Alltså inte för att fler har det än inte utan för att man blivit bättre på att känna igen det.

KrigarSjäl skrev:Visst står diagnoserna i förhållande till samhället, det är fullt möjligt att andra samhällen, tider, epoker varit mer gynnsamma för NPF:are.
Dagens arbetsklimat med rekryteringsfirmor, bemanningsföretag och personaluthyrning och krav på social kompetens & flexibilitet slår ut oss. Absolut.
Men det innebär inte att de inte existerar eller att de skulle vara påhittade, som vissa sociologer hävdar.

Klart att NPF existerar och inte är påhittade tillstånd. Men hey, vem hade dyslexi för 6000 år sedan?

VeganGeekGirl skrev:Jag tycker inte graden av lidande skall vara avgörande för vem som skall få diagnos.
Det skall enligt mig avgöras av om man möter diagnoskritierna eller inte.

Men det gäller väl alla psykiatriska diagnoser att ju fler kriterier man uppfyller desto större lidande, och uppfyller man tillräckligt många får man en diagnos?

KrigarSjäl skrev:Visst står diagnoserna i förhållande till samhället, det är fullt möjligt att andra samhällen, tider, epoker varit mer gynnsamma för NPF:are.
Dagens arbetsklimat med rekryteringsfirmor, bemanningsföretag och personaluthyrning och krav på social kompetens & flexibilitet slår ut oss. Absolut.
Men det innebär inte att de inte existerar eller att de skulle vara påhittade, som vissa sociologer hävdar.

Vilken koncis och kärnfull sammanfattning av det jag alltid brukar försöka säga till diagnosskeptiska kollegor! Jag önskar att jag vore lika bra på att säga saker rakt på sak.

Det moderna livet består av tre grundstenar: Jobb, Vänner, Partner/Barn. Har man asperger har man problem med ett eller flera av de momenten. Jag tror och tycker inte att någon som grejar alla tre delarna har asperger eller kan ses som funktionshindrad över huvud taget.

Klarar man två av tre är det tveksamt, det kan bero på extra gynnsamma förhållanden. Supertrevliga vänner, att man är rik eller extra snygg. Alla människor har nån gång problem som gör att de kan hamna i den här kategorin.

Bara ett av tre, då har man problem. Jag skulle säga att de flesta aspergare befinner sig i den kategorin. Många män som klarar av att jobba pga hög intelligens men inte mycket annat. Eller snygga kvinnor som överlever på sitt utseende.

Noll av tre är såklart jätteilla. Då är det antagligen aspeger samt social fobi, manier, svåra tvångssyndrom etc. Det är ingen som lever så som mår bra av det.

Självklart är definitionen av "klarar av" diffus. Man får räkna antalet sexpartners, andel av ens vuxna liv som man varit heltidsanställd, hur många barn man har och en massa andra faktorer.

Själv har jag inte någon diagnos, bara åsikter.

Jag gillar begreppet "situerad olikhet". Begreppet bygger på följande resonemang:

Alla människor är olika varandra på en massa sätt, samtidigt som det finns många likheter. Dessa likheter och olikheter finns. De finns på en massa olika ledder/dimensioner. Men vilka mönster av likheter och skillnader som kommer att lyftas fram i ett samhälle varierar.

I de flesta samhällen har vi t.ex. två olika kön, men inte i alla samhällen. Det är den vanligaste indelningen, och det beror antagligen på att tillräckligt många uppfattar tillräckligt många (i det historiska, sociala och kulturella sammanhanget) relevanta olikheter mellan just de två grupperna för att man ska finna det rimligt att utgå från en sådan kategorisering - så rimligt att många inte kan tänka sig att en annan indelning skulle kunna vara möjlig. I just det här exemplet är artens fortlevnad och hur den fungerar exempel på en sådan skillnad som tillräckligt många finner tillräckligt relevant - och det är kanske inte så konstigt.

På samma sätt tänker jag att det förhåller sig med diagnoser. Det finns en artikel om detta i relation till funktionshinder i en artikel av Karlsson, Hydén och Nilholm (osäker på ordningen) i något nummer av Socialvetenskaplig tidskrift, allra tidigast från 2001 men troligen lite senare. Tyvärr minns jag inte referensen närmare än så i huvudet.

Vildsvin skrev:Men det gäller väl alla psykiatriska diagnoser att ju fler kriterier man uppfyller desto större lidande, och uppfyller man tillräckligt många får man en diagnos?

Det handlar inte bara om antal kriterier, utan om grad också. Man kan uppfylla fler än dem som står och ha det rätt bra eller färre och ha kronisk eller överhängande katastrof. Och alla tänkbara mönster däremellan.

Samma sak med Björnes kriterier.

edit: Verkar stämma rätt bra med TA ovan. Tack för det begreppet!

Björne skrev:Det moderna livet består av tre grundstenar: Jobb, Vänner, Partner/Barn. Har man asperger har man problem med ett eller flera av de momenten. Jag tror och tycker inte att någon som grejar alla tre delarna har asperger eller kan ses som funktionshindrad över huvud taget.

Klarar man två av tre är det tveksamt, det kan bero på extra gynnsamma förhållanden. Supertrevliga vänner, att man är rik eller extra snygg. Alla människor har nån gång problem som gör att de kan hamna i den här kategorin.

Bara ett av tre, då har man problem. Jag skulle säga att de flesta aspergare befinner sig i den kategorin. Många män som klarar av att jobba pga hög intelligens men inte mycket annat. Eller snygga kvinnor som överlever på sitt utseende.

Noll av tre är såklart jätteilla. Då är det antagligen aspeger samt social fobi, manier, svåra tvångssyndrom etc. Det är ingen som lever så som mår bra av det.

Självklart är definitionen av "klarar av" diffus. Man får räkna antalet sexpartners, andel av ens vuxna liv som man varit heltidsanställd, hur många barn man har och en massa andra faktorer.

Själv har jag inte någon diagnos, bara åsikter.

Vad sägs om "att sköta hemmet"? Tids- och rumsuppfattning? Att få till en fungerande struktur på sitt varande? Jag kan tänka mig en massa olika områden man kan ha svårigheter på, och hur många olika sätt att kategorisera dem på som helst. I diagnoskriterierna har man försökt att täcka in det centrala och nå konsensus (även om det finns olika uppsättningar av kriterier).

EDIT: Såg just att Zombie verkar vara inne på samma tankegång. Tack själv!

En diagnos borde vara ett objektivt konstaterande av att vissa egenskaper föreligger - huruvida dessa egenskaper ställer till problem för personen eller inte borde inte vara relevant över huvud taget.

Har man de problemen brukar man även ha något av de tre problem som jag skrev. Maslows berömda behovstrappa beskriver ju vilka problem som är viktigast. Att inte kunna sköta hemmet, eller ens att sitta i rullstol är inte så jobbigt tycker jag så länge man har både vänner, jobb och kärlek.

nallen skrev:En diagnos borde vara ett objektivt konstaterande av att vissa egenskaper föreligger - huruvida dessa egenskaper ställer till problem för personen eller inte borde inte vara relevant över huvud taget.

Bra sagt!

Asperger är ju inget man kan bli "botad" från - aspie är man hela livet. Hur mycket problem man har kan ju däremot variera betänkligt under livets gång.

Vad jag har förstått så ska problemen vara så stora så att de orsakar kliniskt signifikant funktionsnedsättning i arbete, socialt eller i andra viktiga avseenden för att man ska få en AS diagnos.

Sant, diagnoskriterierna är idag formulerade med utgångspunkt i problemen, och det finns stora poänger med det. Ändå blir det väldigt luddigt i och med att problemen kan skifta (både i grad, beroende på måendet i övrigt, och i vilka uttryck de tar sig) medan egenskaperna är mer konstanta. Å andra sidan är flera av egenskaperna så väldigt intimt förknippade med olika slags problem att det knappast torde göra någon större skillnad för hur många som får diagnos, tänker jag. Min tanke var väl mer att det skulle kunna ge en mer exakt bild. Fast återigen - kanske inte.

Ingen har nämnt en sak som jag tycker är ytterst relevant.
Det är väl inte de problem man har i livet som gör att man har aspergers utan tvärt om. Det är aspergers (eller vad det nu är om det så är ett brutet ben och man har fått den diagnosen) som gör att man får problem.
Det finns väl inget som säger att man måste ha (uppleva att man har) vissa specifika svårigheter för att ha en speciell åkomma.
Sen att exempelvis svårigheter med att gå tyder på problem med foten eller benet är ju en annan sak men det är inget som säger att man måste ha brutit benet bara för att man har likadana problem som någon som har brutit benet.

Motsatsen fungerar utmärkt även den. Känner man inte smärta kan man säkert gå hyfsat trots att man vid en undersökning hittar tydliga skador om nu läkaren inte stirrar sig blind på vilka symptom man har utan tar en röntgenbild istället.
"Har du inte ont kan du inte ha skadat dig då det är ett av våra kriterier för att ställa diagnosen skadad"
Nu är ju det iofs ännu inte görligt i fallet aspergers.

Åter igen. Är det problemen man får av en åkomma som definierar åkomman eller får man problem av sin åkomma?

Håller med i Tintomaras nyanseringar. Det är en subtil balans mellan hur man är skapt och vad som för tillfället råkar vara manifesta problem. Bland mycket annat måste man också vara påläst långt utöver själva diagnoskriterierna, som alltid kommer att vara grova, stelbenta och föråldrade, och ta hänsyn till hur saker kan utveckla sig i framtiden. Det är inte enkelt om man ska vara en bra diagnostiker; det vore nästan förvånande om det inte funnes så många dåliga, i synnerhet med vansinnet att det är den vanliga psykvården som ska bedöma sådant här. Men, tyvärr, det hjälper inte en enda av dem som drabbas.

Spleling skrev:Det är väl inte de problem man har i livet som gör att man har aspergers

Kanske ingen har nämnt det för att det är självklart? Folk poängterar rätt ofta att asperger är något man föds och dör med.

Spleling skrev: utan tvärt om. Det är aspergers (eller vad det nu är om det så är ett brutet ben och man har fått den diagnosen) som gör att man får problem.

Där finns väl däremot olika falanger, om jag har sett rätt: de som hänför problemen till asperger, de som hänför dem till samhället samt alla grader och blandningar däremellan.

Differentialdiagnostik (att ta reda på om ett problem eller symptom kan bero på något annat som kan ge samma) har talats om i andra trådar, så det finns folk som är medvetna om dem också.

Men jag håller inte med om att "motsatsen fungerar utmärkt även den". Har man inte ont av ett brutet ben kan det fortfarande ställa till problem senare, och det kan överföras direkt på asperger. Det förstör folks liv att inte mer fackfolk vet det och är tränade att se tecknen och är tragiskt att det tydligen ska vara så svårt att förstå, när ändå inte heller diagnosen i sig är mer än en symptomdiagnos.

[edit] Eller så håller jag kanske med dig, ser jag. Är inte riktigt säker på hur du menar. [/edit]

Spleling skrev:Åter igen. Är det problemen man får av en åkomma som definierar åkomman eller får man problem av sin åkomma?

I aspergers fall är det väl tyvärr litet av en logisk cirkel så länge man inte har några säkra spår av vad den har för fysiologiska grunder. Den är en symptomdiagnos på ett tillstånd som har visat sig både enhetligt och ställa till problem nog för att behöva definieras, men som ännu inte har kunnat ringas in annat än rent deskriptivt. Ungefär iallafall.

Björne skrev:Självklart är definitionen av "klarar av" diffus. Man får räkna antalet sexpartners,(---) och en massa andra faktorer.

Här undrar jag hur du tänkte?
Om man har en god förmåga att bygga en stark och långsiktig relation så torde antalet sexpartners vara lågt.
Vissa med problem, såväl killar som tjejer, hanterar sin osäkerhet genom ett promiskuöst beteende.
Annars tycker jag det var ett bra inlägg!

Zombie skrev:Det förstör folks liv att inte mer fackfolk vet det och är tränade att se tecknen och är tragiskt att det tydligen ska vara så svårt att förstå, när ändå inte heller diagnosen i sig är mer än en symptomdiagnos.

Det var det jag försökte belysa. Det är inte symptomen på ett problem som är problemet utan som i exemplet med att ha ett brutet ben är det att benet är trasigt som är ett problem oavsett om man uppvisar de förväntade symptomen eller ej.

Jag tycker mig hela tiden se folk som säger att om inte problemen finns där så finns inte heller någon åkomma. Ibland får jag intrycket (att många säger) att asperger skulle vara ett samlingsnamn på en speciell problembild och inte något som gör att många har dessa problem.

Zombie skrev:Där finns väl däremot olika falanger, om jag har sett rätt: de som hänför problemen till asperger, de som hänför dem till samhället samt alla grader och blandningar däremellan.

Samhället ligger bakom mycket ont men knappast problem med att leva i samhället. Det tror jag måste tillskrivas något annat, exempelvis fri vilja (eller asperger för all del)..

Zombie skrev:Den är en symptomdiagnos på ett tillstånd som har visat sig både enhetligt och ställa till problem nog för att behöva definieras, men som ännu inte har kunnat ringas in annat än rent deskriptivt.

Graviditet var också en symptomdiagnos med en verklig orsak en gång i tiden.. Om omständigheterna är de rätta verkar dock aspergers (bara?) vara långt ifrån ett problem för alla de storslagna människor som sägs ha haft eller ha det. Detta trots att de inte uppfyller problembilden som verkar vara ett obligatorium för att en diagnos ens ska komma på tal (Spekulation dock.. Jag vet inte hur de haft det privat).