Karamell skrev:Jag tycker det är konstigt att vi sjukpensionärer ska va så fattiga. Man väljer väl inte att vara funktionshindrad eller. Blir avundsjuk på dom som åker utomlands t.ex.

En del har ”mer” än sjuk- eller aktivitetsersättning: En del yngre har föräldrar som kan bjuda på en resa. Andra kan ha en partner som bjuder på en resa.

BellaBelle skrev:

Karamell skrev:Jag tycker det är konstigt att vi sjukpensionärer ska va så fattiga. Man väljer väl inte att vara funktionshindrad eller. Blir avundsjuk på dom som åker utomlands t.ex.

En del har ”mer” än sjuk- eller aktivitetsersättning: En del yngre har föräldrar som kan bjuda på en resa. Andra kan ha en partner som bjuder på en resa.

Och?

Karamell skrev:

BellaBelle skrev:

Karamell skrev:Jag tycker det är konstigt att vi sjukpensionärer ska va så fattiga. Man väljer väl inte att vara funktionshindrad eller. Blir avundsjuk på dom som åker utomlands t.ex.

En del har ”mer” än sjuk- eller aktivitetsersättning: En del yngre har föräldrar som kan bjuda på en resa. Andra kan ha en partner som bjuder på en resa.

Och?

Eh, det var bara en kommentar. Men tänkte nog på att en del inte helt verkar inse själva att de har ”förmåner” av det slaget. ”Vi åker alltid till Grekland i augusti, det är en tradition vi har”, typ.

BellaBelle skrev:

Karamell skrev:

BellaBelle skrev:
En del har ”mer” än sjuk- eller aktivitetsersättning: En del yngre har föräldrar som kan bjuda på en resa. Andra kan ha en partner som bjuder på en resa.

Och?

Eh, det var bara en kommentar. Men tänkte nog på att en del inte helt verkar inse själva att de har ”förmåner” av det slaget. ”Vi åker alltid till Grekland i augusti, det är en tradition vi har”, typ.

Ok.

xty3457 skrev:

Heliora skrev:

Kahlokatt skrev:
Jag tycker det är jätteroligt att du har träffat en partner. Är glad för din skull.

Tack Kahlokatt, blev glad av ditt inlägg! Men jag tycker inte du skall ge upp heller. Ibland tar det bara väldigt väldigt lång tid innan man hittar nån. Och man behöver inte vara i gott skick psykiskt för att träffa någon (även om det underlättar), jag var i ett bedrövligt skick när jag träffade min sambo.

Angående drömyrken och liknande så finns det ju faktiskt flera
autister bland annat jag och Toblerone som faktiskt arbetat med människor och undervisning
under ganska många år.

Sen antar jag väl att det beror lite på vad man väljer för ämnen.
Personligen har jag mest undervisat i matematik och dataämnen som inte exempelvis
lika mycket fingertoppskänsla som att undervisa i dramaämne och där det är lätt att se om
eleven lyckas läsa uppgiften eller inte.

Sen får man inte glömma att vi autister kan utvecklas om man exempelvis tänker på Temple Grandine,
så har hon utvecklats oerhört mycket på ett socialt plan.

Personligen har jag de sista åren sökt mig att mer arbeta som resurslärare och mer mot att undervisa vuxna.

Träffa en partner är också nogåt jag fortfarande söker efter

Jag måste säga att jag inte alltid är så säker på att det var rätt val - att jobba med människor. Jag orkar då inte umgås mycket med folk efter jobbet, och egentligen orkar jag knappt med någon fritid. Man lever för att arbeta. Och så gör man det någorlunda, men ändå kan kollegor titta lite och tänka sig att man bara gör det nödvändigaste och att man säkert skulle kunna göra mer (de vet förstås inte om funktionshindret). Så jag balanserar hela tiden mellan att precis orka med jobbet, inte helt tappa kontakter med folk på fritiden och orka till pensionen.

Jag har gett upp drömmen om att få vänner.

Jag har också insett att jag aldrig kommer att kunna vara mig själv med mina föräldrar och syskon. Jag kommer aldrig att få den bekräftelse från dem som jag skulle behöva och inte heller få känna den samhörighet med dem som jag önskar.

Jag har även gett upp drömmen om en karriär. Alltid högpresterande i skolan, men trots det hade jag stora besvär att ens ta en kandidatexamen. Numera är jag tacksam att jag klarar av en halvtid på ett arbete som jag egentligen är överkvalificerad för.

Jag är dock lyckligt lottad som har sex fina barn och en fantastisk sambo sedan 17 år, som kompenserar för mina tillkortakommanden. Utan min egen familj hade jag inte stått ut med mitt liv, även om jag ibland undrar vad de ska med mig till.

Jag fick min diagnos sent i livet och hade nog inte haft vare sig barn eller utbildning om jag vetat om vad alla mina problem berodde på från början.

I princip det mesta.. Inget blev i närheten av vad jag hade föreställt mig.
Det enda roliga är att fantisera för verkligheten är en ständig besvikelse.
Trodde känslorna skulle hjälpa en hitta rätt väg i livet, jag hade fel..
Nu är det mer axelryckning och man kör på, whatever happens happens.
Det känns inte som man kan påverka sitt liv så mycket som jag trodde, man har liksom en viss personlighet och thats that. Men vad vet jag är knappt 40..

Men just det, jag lyckas alltid glömma bort att jag har barn! Det är väl för att jag träffar mitt barn så sällan.. Så familjedrömmen fick jag ge upp. Visst har jag fått barn, men har/hade inte en chans att orka med allt vad som krävdes att vara förälder. Pappan till barnet har samma problem. Riktigt aspig är han trots att hans utredning visade att han är NT...

Att ha barn och klara av att ha ett jobb.
Tack och lov har jag en underbar sambo, men som min familj tydligen hatar. Fick det svart på vitt nu i jul så nu känns allt fördj**ligt
Så nu får jag visst ge upp att se mina syskonbarn och ge upp tanken på att allt äntligen började se ljust ut

Det blev liksom nödvändigt att välja mellan att ha familj och att jobba. Visste att jag aldrig skulle klara båda. Och eftersom jag måste försörja mig valde jag jobbet. Vad hade jag varit annars? Hemmafru?
Hade ett socialt intensivt jobb med hög stressnivå i 10 år. Sen lessnade jag. Sa upp min chefstjänst.
Tog "ett vanligt jobb" som var fysiskt ganska slitsamt, och som jag var väldigt överkvalificerad för. På slutet gick jag ner på deltid för att orka fram till pensionen.
Fick diagnos när jag var 60+. Den förklarade varför jag alltid orkat mindre än mina jämnåriga.

Mammaspojke skrev:I princip det mesta.. Inget blev i närheten av vad jag hade föreställt mig.
Det enda roliga är att fantisera för verkligheten är en ständig besvikelse.
Trodde känslorna skulle hjälpa en hitta rätt väg i livet, jag hade fel..
Nu är det mer axelryckning och man kör på, whatever happens happens.
Det känns inte som man kan påverka sitt liv så mycket som jag trodde, man har liksom en viss personlighet och thats that. Men vad vet jag är knappt 40..

Känner precis likadant, kunde skrivit detta själv!

Jag har nästan gett upp idén om en häst. Men om jag får mer pengar och hyr på ett stall där det finns lejd ut- och insläpp med kollning, och utfodring och mockning, då skulle jag nog orka. Vill egentligen göra allt själv men skulle aldrig orka.

Ska vara en snel hest!

kiddie skrev:
Ska vara en snel hest!

Samt en snel handläggare på kommunen som ordnar med DV-verksamhet där man kan dyka upp enbart för att rida Antar att det inte är ngt alternativ för dig för då hade du nog gjort det.

Blir glad när jag läser om kommuner som erbjuder funktionsnedsatta ridning eller s k "ridterapi" "gratis".

Flinta skrev:

kiddie skrev:
Ska vara en snel hest!

Samt en snel handläggare på kommunen som ordnar med DV-verksamhet där man kan dyka upp enbart för att rida Antar att det inte är ngt alternativ för dig för då hade du nog gjort det.

Blir glad när jag läser om kommuner som erbjuder funktionsnedsatta ridning eller s k "ridterapi" "gratis".

DV är ju "jobbet" man ska gå till om man inte kan jobba. Dvs helst 7-8 timmar om dagen, 5 dagar i veckan. Det är inbyggt att det inte direkt ska vara roligt eftersom det ska ersätta ett kneg.

Hade det varit mer som arbetsterapi fast med andra saker hade jag varit glad. Det var typ "korgmålning" men faktiskt kul, vi hade inga korgar men MASSOR av materiel, man kunde göra typ allt i hantverksväg där. Tyvärr bara att våra ledare inte kunde visa oss för de kunde bara några av sakerna. En sådan grej fast med typ konstnärligt folk som leder det kunde vara kul. Men då skulle jag mer se det som snyltande på materiel och lokal. Vi betalade materielet men dyrt var det inte.

Jag skulle kunna tänka mig vilken hästterapi som helst nästan. Någon dag kanske man sticker ut i skogen, någon dag kanske hästen får sig en ordentlig genomborstning, någon dag kör man lite trickträning, och någon dag kör man häst eller hänger med en som kör.

Det stallet jag var DV på hade jag enbart ryktat om de tyckt det var OK. Men de hade skitkonstiga rutiner. Hästarna gick ute en stund varje morgon vilket var bra, men de blev skitiga. De togs in, sedan kratsade personen som skulle ge mig arbete hästarnas hovar. Jag sa att jag kan oxo fixa med det men fick inte det. Iofs skulle jag göra det mycket långsammare för hon kratsade varje häst klar på 15 sek, men då skulle jag iallafall hunnit med några. Och det hade inte invaderat på hästarnas ät-tid men det skulle ändå ta längre tid om jag hjälpte till... ??????

Var det riktigt lerigt tog de de värsta till spolboxen och spolade benen. Sedan lämnades ryktningen till de som skulle rida. På min tid kom man ca 45 minuter innan ridtiden, här kommer de kanske 10 minuter innan, sveper snabbt av hästen och sadlar. Medan hästarna inte åt och bara stod hade jag kunnat borsta dem för så skitiga hästar har jag aldrig sett. Men det var tydligen viktigt att de skulle ha så mycket tid utan människor som möjligt pga att de ändå blir hanterade av flera om dagen. Meeeen, rykta, det ska man tusan inte bara strunta i.

Så ridskole-DV är inget för mig.

kiddie skrev:

Flinta skrev:

kiddie skrev:
Ska vara en snel hest!

Samt en snel handläggare på kommunen som ordnar med DV-verksamhet där man kan dyka upp enbart för att rida Antar att det inte är ngt alternativ för dig för då hade du nog gjort det.

Blir glad när jag läser om kommuner som erbjuder funktionsnedsatta ridning eller s k "ridterapi" "gratis".

DV är ju "jobbet" man ska gå till om man inte kan jobba. Dvs helst 7-8 timmar om dagen, 5 dagar i veckan. Det är inbyggt att det inte direkt ska vara roligt eftersom det ska ersätta ett kneg.

Hade det varit mer som arbetsterapi fast med andra saker hade jag varit glad. Det var typ "korgmålning" men faktiskt kul, vi hade inga korgar men MASSOR av materiel, man kunde göra typ allt i hantverksväg där. Tyvärr bara att våra ledare inte kunde visa oss för de kunde bara några av sakerna. En sådan grej fast med typ konstnärligt folk som leder det kunde vara kul. Men då skulle jag mer se det som snyltande på materiel och lokal. Vi betalade materielet men dyrt var det inte.

Jag skulle kunna tänka mig vilken hästterapi som helst nästan. Någon dag kanske man sticker ut i skogen, någon dag kanske hästen får sig en ordentlig genomborstning, någon dag kör man lite trickträning, och någon dag kör man häst eller hänger med en som kör.

Det stallet jag var DV på hade jag enbart ryktat om de tyckt det var OK. Men de hade skitkonstiga rutiner. Hästarna gick ute en stund varje morgon vilket var bra, men de blev skitiga. De togs in, sedan kratsade personen som skulle ge mig arbete hästarnas hovar. Jag sa att jag kan oxo fixa med det men fick inte det. Iofs skulle jag göra det mycket långsammare för hon kratsade varje häst klar på 15 sek, men då skulle jag iallafall hunnit med några. Och det hade inte invaderat på hästarnas ät-tid men det skulle ändå ta längre tid om jag hjälpte till... ??????

Var det riktigt lerigt tog de de värsta till spolboxen och spolade benen. Sedan lämnades ryktningen till de som skulle rida. På min tid kom man ca 45 minuter innan ridtiden, här kommer de kanske 10 minuter innan, sveper snabbt av hästen och sadlar. Medan hästarna inte åt och bara stod hade jag kunnat borsta dem för så skitiga hästar har jag aldrig sett. Men det var tydligen viktigt att de skulle ha så mycket tid utan människor som möjligt pga att de ändå blir hanterade av flera om dagen. Meeeen, rykta, det ska man tusan inte bara strunta i.

Så ridskole-DV är inget för mig.

Synd att du inte kan få ridningen anpassad genom DV. Vissa DV kan ha pauser för motion och rekreation i det dagliga schemat och där kan ridning ingå om man har tur. Har man en väldig tur kan socialpsykiatrin erbjuda ridning.

Flinta skrev:Synd att du inte kan få ridningen anpassad genom DV. Vissa DV kan ha pauser för motion och rekreation i det dagliga schemat och där kan ridning ingå om man har tur. Har man en väldig tur kan socialpsykiatrin erbjuda ridning.

Vet inte ens vad socialpsykiatrin är.

Jag börjar bli äldre verkar det som för så fort jag börjar önska något, alltså drömma om något, så blir jag helt trött bara på tanken att ta mig samman inför det. Åka till Asien tex - har fina minnen därifrån men nu tänker jag bara på hur jobbig resan är och alla spindlar och skorpioner man måste passa sig för. Blir alldeles tom i huvudet när jag tänker på att drömma om saker. Men när jag var liten ville jag bli undervattensforskare.

Ja, om jag drömmer om något, så om det blir för nära, börjar jag uppleva som om jag skulle göra det på riktigt, och blir trött. Det är synd att man kan bli utmattad av roliga saker.

Så helst drömmer jag som saker som är lite utanför vad som är möjligt.

Hos mig handlar det inte om det negativa med det roliga, utan alltid om att inte orka. Men det är ändå ngt som stoppar en från att göra roliga saker.

Inte för att jag har råd med det mesta.

Sedan går tiden så fort, kan t o m sitta på våren och tänka att snart är det dax att sätta potatis och när den tiden kommer så försvinner den förbi och jag inser att nu blir det höstpotatis eller ingen och sedan blir det ingen, och sedan så är det snart vinter.

Jag inser att jag borde hinna med en massa men säg att man ska göra ngt om 2 veckor så kommer de o 3 dagar. BLÄ.

Jag blir aldrig för gammal för ett äventyr. Jag gillar att bli stimulerad av nytt om det berikar min förståelse för det okända.
Därför håller jag hårt om barnasinnet och fantasin för de gör det möjligt att färdas obegränsat oberoende av andra. Vilken förlust om man förlorar det!

kiddie skrev:Jag har nästan gett upp idén om en häst. Men om jag får mer pengar och hyr på ett stall där det finns lejd ut- och insläpp med kollning, och utfodring och mockning, då skulle jag nog orka. Vill egentligen göra allt själv men skulle aldrig orka.

Ska vara en snel hest!

Jag skulle kunna sköta en häst för det har varit mitt intresse sedan jag var sju år, kanske viss hjälp då man jobbar men jag ser det som kvalitetstid som faktiskt Ger en massa utan att bara ta.

sussi83 skrev:Jag skulle kunna sköta en häst för det har varit mitt intresse sedan jag var sju år, kanske viss hjälp då man jobbar men jag ser det som kvalitetstid som faktiskt Ger en massa utan att bara ta.

Har varit medryttare och då ingick så mycket pyssel som man ville ge hästarna. Ägarna var bara glada om hästen blev ordentligt rengjord gratis.

Men har ingen som kan skjutsa mig nu och jag bor i stan och närmaste hästgårdarna är 2-3 mil bort.

kiddie skrev:

sussi83 skrev:Jag skulle kunna sköta en häst för det har varit mitt intresse sedan jag var sju år, kanske viss hjälp då man jobbar men jag ser det som kvalitetstid som faktiskt Ger en massa utan att bara ta.

Har varit medryttare och då ingick så mycket pyssel som man ville ge hästarna. Ägarna var bara glada om hästen blev ordentligt rengjord gratis.

Men har ingen som kan skjutsa mig nu och jag bor i stan och närmaste hästgårdarna är 2-3 mil bort.

Rid fram och tillbaka till hästgården och parkera hästen i cykelskjulet under natten, det klarar den

Huggorm skrev:

kiddie skrev:

sussi83 skrev:Jag skulle kunna sköta en häst för det har varit mitt intresse sedan jag var sju år, kanske viss hjälp då man jobbar men jag ser det som kvalitetstid som faktiskt Ger en massa utan att bara ta.

Har varit medryttare och då ingick så mycket pyssel som man ville ge hästarna. Ägarna var bara glada om hästen blev ordentligt rengjord gratis.

Men har ingen som kan skjutsa mig nu och jag bor i stan och närmaste hästgårdarna är 2-3 mil bort.

Rid fram och tillbaka till hästgården och parkera hästen i cykelskjulet under natten, det klarar den

Gottlandsrus eller islandshästar är väll mer eller mindre halvvilda och klarar sig galant utan mänsklig inblandning.

Men då hamnar ju hästen hos mig. Hur ska jag komma tillbaka när hästen är tillbakalämnad? Då kan den likagärna bo hemma hos mig i förrådet.