Leviti skrev:Alltså, jag har aldrig riktigt fattat det där med "att säga saker rakt ut" eller "säga det som andra tänker". Det faktum att man inte kan hålla sig, utan man måste klistra fast ens åsikter på en människa som inte har bett om det. Man borde väl lära sig av misstagen, eller hur? Om man har blivit tillsagd flera gånger att man har betett sig okänsligt och att den andre personen har blivit sårad, gör man väl inte om samma sak? Eller är det helt omöjligt för Aspergare att lära sig av sina misstag? Försöker man på ett undermedvetet sätt att framställa sig själv i bättre dager om man går runt och talar om "sanningen"? Eller det kanske inte finns någon djupare mening till ett sådant hänsynslöst beteende? Aspies kanske helt enkelt mår bra av det?

Så.. det du säger är att du skulle uppskatta om personer istället konsekvent ljög för dig? Vilket de faktiskt gör. Mycket av det sociala spelet och de "regler" som ställts upp gör att människor måste avhålla sig från att säga vad de egentligen tycker och istället stryka alla runt sig medhårs för att "inte såra".
Personligen föredrar jag en människa som är brutalt ärlig rakt av direkt från start. Om alla människor var på det viset skulle jag inte behöva lägga en massa onödig energi på någon som sedan visar sig vara något helt annat än de utgett sig för att vara.
Hänger du med?

Har väldigt svårt att förstå hur man kan föredra att bli förd bakom ljuset. Vad är en komplimang värd om den inte är äkta? När en sådan person som du pratar om ger dig en komplimang av något slag behöver du aldrig fundera på huruvida han/hon bara var snäll eller faktiskt menade det. När andra ger dem så kan du aldrig vara säker på vilket som gäller.

En detalj: det finns ju också varianten att låta bli att säga något alls om någons rumpa man tycker är ful (för att nu ta Levitis exempel) men väl ge kritik när det finns vettig anledning, fast då kanske välja sina ord med den hänsyn man förmår, liksom ge beröm både med och utan "vettig" anledning. Sådant som kanske både enter och aspies kan behöva lära in.

* LÅNGSAM OCH NOGGRANN!
* Reserverad, tillbakadragen
* Bristande ögonkontakt
* För allvarlig, kan inte leka
* Ljudkänslig
* Säger sanning eller inget (ofta väljer jag det andra)
* "Gränslös" i olika sammanhang
* Ensamvarg

Zombie skrev:En detalj: det finns ju också varianten att låta bli att säga något alls om någons rumpa man tycker är ful (för att nu ta Levitis exempel) men väl ge kritik när det finns vettig anledning, fast då kanske välja sina ord med den hänsyn man förmår, liksom ge beröm både med och utan "vettig" anledning. Sådant som kanske både enter och aspies kan behöva lära in.

Jo absolut. Å andra sidan är jag fortfarande mer bekväm med att få veta vad personen faktiskt tycker och tänker än att den personen "mörkar" eller håller tillbaka. På så vis vet jag var jag har den personen.
Har dock full förståelse för att många har svårt att hantera det sättet att vara och vet att många kan bli sårade. Försökte ge ett perspektiv som kanske kan hjälpa de med lite tunnare hud att inte bli så illa berörda.

Det där med att säga sanningen även om det sårar tror jag inte så många gör utan att bli frågade först. Jag gör det när jag blir frågad eftersom att jag bryr mig men jag går inte fram till någon och säger "fan vad fet du är" det lärde man sig som barn att det var fel.

Får jag frågan "hur ser dessa jeansen ut" så säger jag som det är om man enbart säger det snälla så gör man folk en björntjänst. Jag vill gärna höra sanningen av andra och har turligt nog haft föräldrar som alltid sagt om något ser förjävligt ut.

Har vänner som sagt att dem verkligen uppskattar att jag säger som det är. Dem vänner jag tyckt bäst om är dem som inte sitter och är snälla hela tiden.

Zombie skrev:Den såg bra retorisk ut. Men okej – jag gav fortfarande flera andra sätt att tolka det.

Jag fattade vad du menade, vill man misstolka något så kan man alltid göra det.
Eller så kan man utgå ifrån att folk har rätt motiv, när man tolkar det och då slipper man tre sidors diskussion.
Och påtal om om Nt .
Jag jobbar med sådana hela dagarna. Suck!
Det finns schysta men det hör till undantagen.
Nt tror sig ha rätt att ha rätt att kritisera och kränka , prata skit, och sedan hävda att de har rätt. suck suck. Men vi tänker åtminstånde, jädrans nu hoppade en groda ur munnen.
" jag skulle vinna i grodhoppning"

Leviti skrev:Jag har inte dragit några förhastade slutsatser. Jag ställde enbart frågor som jag tycker kan vara tänkvärda och relevanta, då jag inte tror att "de bara funkar på det sättet"-teorin stämmer till 100 %.

Du är på ett ASPERGERFORUM, darling... Det sätt du ställer frågor på är ytterst oförskämt eftersom de snarare innehåller antaganden än öppna frågor. Att många av oss blir upprörda på det är inte så konstigt om man tar med i beräkningen att våra beteenden genererat mycket och hård kritik från omgivningen.

Leviti skrev:Okej, jag är med på det du säger. Men det finns ju vissa saker som aldrig är rätt i något sammanhang. I vilka situationer t.ex. är det okej att säga något nedvärderande rakt ut till en annan person? Det handlar om enkla principer, och är inget som anses vara till fördel i något sammanhang.

Träffar du ofta på aspergare som är genuint otrevliga mot andra människor helt utan anledning? Jag har nämligen aldrig gjort det, så jag har svårt att föreställa mig scenariot att jag själv, eller någon annan aspie, skulle ställa sig och säga exakt vad vi tänker om alla rakt ut.

Jag har träffat på väldigt många vuxna NT:s som tagit sig stora friheter att säga vad de anser om mig och min person - här har du några smakprov på vad "socialt kompetenta" och trevliga NT:s har sagt till mig:

"Ni aspergare har inga riktiga känslor, eller hur?"
"Varför kollar du inte på Sex and the city? Du är ju bög!"
"Du ser ut som en jävla lodis i de där kläderna."
"Vad duktig du är som kan arbeta fast du har aschberger."
"Varför går du så konstigt? Skärp dig!"

Och så sägs det att jag har dålig social kompetens...

Det som din psykolog sa stämmer verkligen. Det är därför jag aldrig talar om min diagnos för någon i onödan, för att det råder en sådan okunskap om diagnoser bland människor. Om du tycker att jag har behandlat någon illa genom att ställa frågor om ett visst beteende är du troligen överkänslig.

Vad har DU för diagnos, då? Uppenbarligen inte AS, iallafall.

Och återigen: det är SÄTTET du ställer dina frågor på som är stötande eftersom de är insinuanta, så vem är det egentligen som beter sig socialt klumpigt och oförskämt i den här tråden?

Känner igen väldigt mycket av det här... En väldigt bra bild av vad NT:s har sagt/ansett om mina symptom och diagnoser genom åren:

När det gäller det sociala så fixar jag att träffa folk irl. Jag får inte panikångest av att handla mat. Det enda jag märker av är att jag efter ha umgåtts med mycket folk blir sjukt trött mentalt av alla intrycken.

Det enda som jag har sjukt svåra problem med är egentligen det som borde hända i hemmet. Det är som någon spärr gör att dammråttorna inte får mig att plocka fram dammsugaren. Diskbänken kan stå full med gammal disk i veckor. Inte för att jag vill ha så utan jag får inget gjort. Det är därför jag nu har fått boendestöd. detta räckte för att den psykolog som utredde min ev. asperger skulle sätta den diagnosen på mig.Sen får väl andra tycka och tänka som dom vill.

Bra inlägg, det där före videon, Henkkalexi. Har tyvärr inte läst hela tråden, bara svarade på frågan.

Har förresten fått liknande, eller tja, snudd på identiska kommentarer om min person. Min uppfattning innan jag fick diagnos, var att ANDRA levde i en bubbla, att ANDRA var de som tog sig friheten att säga vad som helst till mig.

Det är oerhört svårt att ställa sig utanför sig själv och betrakta sig objektivt. Det gör det svårt att svara så exakt som möjligt på vad folk märker. Min ögonkontakt är mindre än andra människors.

Den respons jag ofta fått när jag har berättat om min diagnos är: Du som är så normal! Du måste ha en lightvariant! Jag känner mig inte tagen på allvar. De har ingen aning om vilken energi det kostar att ha tålamod med människor och deras ofta ointressanta samtalsämnen och alltför snabba och ogrundade slutsatser när mer komplicerade ämnen dyker upp i vardagssamtal. Att hela tiden reglera sig själv i sociala sammanhang kostar alltid mer än det ger framgång i förhållande till ansträngningen.

Jag smälter in eftersom jag är försiktig och hellre väntar in när jag är osäker på hur jag ska tolka en social situation eller kommunikation.

Ibland tänker jag för länge på något jag vill säga och hamnar helt ur fas med dem som samtalar. I sämsta fall har jag varken lyssnat bra eller fått något alls sagt. Det uppstod aldrig en lucka. Jag har ingen aning om vilka signaler de andra ger varandra så att de vet att det är deras tur. Särskilt när gränsen mellan att inflika något utan att avbryta är hårfin. Vet inte om folk märker det. Det är så subtilt. Tänker att de flesta människor lite till mans är så självupptagna att de inte är så närvarande och tar in andra människors signaler hela tiden.

Ju mer jag känner folk och ju mer spontan jag vågar vara desto tydligare blir det att jag missar ickeverbala instruktioner. Om folk mimar och viftar med händer/sin mimik istället för att säga: vill du ta den här och hålla åt mig, missar jag det ibland. Min familj märker ibland att jag bokstavstolkar. Mina vänner vågar jag fråga vad de menar.

kattkvinna skrev:Jag smälter in eftersom jag är försiktig och hellre väntar in när jag är osäker på hur jag ska tolka en social situation eller kommunikation.

Ibland tänker jag för länge på något jag vill säga och hamnar helt ur fas med dem som samtalar. I sämsta fall har jag varken lyssnat bra eller fått något alls sagt. Det uppstod aldrig en lucka.

Lika här, jag är överförsiktig i stället. Och vill jag ha någonting sagt, så får jag skriva. Annars missar jag luckan. Inte för att jag inte kan tolka signaler, utan för att det tar så lång tid för mig att tänka och för att jag är så känslig för störningar. Jag fattar inte hur man kan tänka och prata samtidigt, jag är inte "färdig" innan det är för sent.

Jag tror inte att enter är aktivt medvetna om signalerna, de bara finns där utan att de vet om det.

Jag känner igen problemet, jag missar massor av tillfällen att säga rätt sak vid rätt tidpunkt, det är skitjobbigt och psykiskt ansträngande.

Miche skrev:Jag känner igen problemet, jag missar massor av tillfällen att säga rätt sak vid rätt tidpunkt, det är skitjobbigt och psykiskt ansträngande.

+1

kattkvinna skrev:Vet inte om folk märker det. Det är så subtilt. Tänker att de flesta människor lite till mans är så självupptagna att de inte är så närvarande och tar in andra människors signaler hela tiden.

Det är väl det som är "automatiserad färdighet" antar jag: att kunna vara ouppmärksam och omedveten och ändå göra rätt. Kunna vara till och med en fullfjädrad svinpäls och komma undan med det. Medan man själv som yngre sträckte sig ur led för att göra allt rätt utan minsta baktanke och blev behandlad som en fullfjädrad svinpäls. Bland annat redan för att ens medvetna strävan i sig på samma oreflekterade och därför odiskutabla sätt uppfattades som en baktanke...

Känner igen mycket av det andra också. Och även av det Kattmamma och Henkka skriver om. Fast det senare tror jag är frukter av att aldrig ha tvingats ompröva och reflektera snarare än frukter av entiskhet. Det går att se sådant oreflekterat svineri hos aspergare också. Dessutom finns det ju ingen skarp gräns mellan "ent" och "asp" och det kan också tänkas att folk som klarar sig utmärkt utan diagnos är aspigare än en själv på vissa punkter, även där det kanske inte märks tydligt.

Joakoni skrev:Jag fattar inte hur man kan tänka och prata samtidigt, jag är inte "färdig" innan det är för sent.

Ja, precis! Det är en gåta hur folk klarar av det.

Miche skrev:Jag tror inte att enter är aktivt medvetna om signalerna, de bara finns där utan att de vet om det.

Tänk att kunna göra rätt utan att vara medveten. Det vore skönt.

Zombie skrev:Det är väl det som är "automatiserad färdighet" antar jag: att kunna vara ouppmärksam och omedveten och ändå göra rätt.

Så mycket energi det skulle spara. Fast å andra sidan skulle jag inte vilja vara någon annan. Inte nu längre. När jag var liten fantiserade jag alltid om hur det kändes att vara social och populär. Men det är intressant att tänka på hur det skulle kännas om det sociala vore automatiserat.

Zombie skrev:Dessutom finns det ju ingen skarp gräns mellan "ent" och "asp" och det kan också tänkas att folk som klarar sig utmärkt utan diagnos är aspigare än en själv på vissa punkter, även där det kanske inte märks tydligt.

Ja, jag har träffat några som klarat arbetslivet oändligt mycket bättre än mig men samtidigt behöver boendestöd och har svårt att organisera praktiska saker. Tycker också är intressant att det inte finns några skarpa gränser mellan NT och AS, det finns människor i hela gråzonen. Även hos mig finns NT drag. Alla sidor hos en och samma person med AS har inte samma grad av aspighet.

Visst är det svårt att prata och tänka samtidigt. Om man ska säga något viktigt.
Eller känslosamt. Då är det mycket enklare att skriva ner det.
För när man pratar så är det så lätt att bli distraherad av ljud, och intryck.
Och då börjar man svamla. Så får man förklara 5 ggr till. Och ju mer man förklarar ju mer svamlar man.
Tillslut har man gjort det begripliga i samtalet obegripligt.

Att jag inte tittar i ögonen om jag inte anser det nödvändigt är väl det man kan se direkt antar jag...

Jag förstår inte hur man kan säga något vettigt samtidigt som man tänker, än värre blir det om man måste ta en paus för att tänka efter och blir avbruten (vilket hände jämt och ständigt med min ex). Så fort hon pratade bröts mina tankar och jag tvingades säga vad som helst (vilket oftast blev förolämpningar) för att få behålla ordet.

Igår pratade jag med en NT-kompis som själv säger att han pratar samtidigt som han tänker men har svårt att skriva ner sina tankar. Det är ganska roligt och spännande att se hur olika människor är... Och skönt när man respekterar varandra fast man är olika.

kattkvinna skrev:När jag var liten fantiserade jag alltid om hur det kändes att vara social och populär. Men det är intressant att tänka på hur det skulle kännas om det sociala vore automatiserat.

Jo. Vore det någon idé att kunna flyga som en fågel om det som ser så njutningsfullt ut för mig bara är vardagligt slit för dem – eller inte ens det utan bara ett ingenting som man gör till följd av annat? Typ, till exempel. (Och kan man någonsin uppskatta det man har som andra kan avundas?)

Zombie skrev:

kattkvinna skrev:När jag var liten fantiserade jag alltid om hur det kändes att vara social och populär. Men det är intressant att tänka på hur det skulle kännas om det sociala vore automatiserat.

Jo. Vore det någon idé att kunna flyga som en fågel om det som ser så njutningsfullt ut för mig bara är vardagligt slit för dem – eller inte ens det utan bara ett ingenting som man gör till följd av annat? Typ, till exempel. (Och kan man någonsin uppskatta det man har som andra kan avundas?)

Klokt sagt...

Faktiskt rätt få om jag inte berättar om det själv.
Medan jag jobbade så var det jobbigt med fester, aktiviteter, att umgås på ett sätt som jag inte ville.
Det mesta av det jag tycker är besvärligt har setts som egenheter, inte som ett resultat av Asperger. Men så fick jag inte min diagnos förrän några år efter det att jag hade fyllt trettio. Vad jag nu vet är en del av Asperger var också för egen del egenheter.

Det enklaste och bästa med en diagnos är att jag har fått en större förståelse för mig själv och kan tillåta mig de där egenheterna. Ibland ägnar jag mig åt vad jag kallar fobi-träning. Jag umgås trots att jag kanske inte har någon lust. Vanligtvis har jag väldigt trevligt när jag väl kommer iväg på något. Det har också förenklat kontakter med, främst, sjukvården. Jag har en kronisk sjukdom som går i skov. Periodvis innebär det mycket läkarkontakter och även sjukhusvistelser. Döm om min förvåning när en läkare som jag hade tyckt var helt och hållet odräglig började be om ursäkt om h*n var försenad och drog ner på ironin till ett absolut minimum.

tahlia skrev:Så.. det du säger är att du skulle uppskatta om personer istället konsekvent ljög för dig? Vilket de faktiskt gör. Mycket av det sociala spelet och de "regler" som ställts upp gör att människor måste avhålla sig från att säga vad de egentligen tycker och istället stryka alla runt sig medhårs för att "inte såra".
Personligen föredrar jag en människa som är brutalt ärlig rakt av direkt från start. Om alla människor var på det viset skulle jag inte behöva lägga en massa onödig energi på någon som sedan visar sig vara något helt annat än de utgett sig för att vara.
Hänger du med?

Har väldigt svårt att förstå hur man kan föredra att bli förd bakom ljuset. Vad är en komplimang värd om den inte är äkta? När en sådan person som du pratar om ger dig en komplimang av något slag behöver du aldrig fundera på huruvida han/hon bara var snäll eller faktiskt menade det. När andra ger dem så kan du aldrig vara säker på vilket som gäller.

Jag är inte speciellt orolig om folk ljuger för mig, då jag är väldigt bra på att genomskåda sånt.
Du har poäng i det du skriver - ärlighet varar ju längst. Men allt beror ju på vilket sätt man säger saker. T.ex. ser det ju väldigt dumt ut om man går fram till en fet kvinna på McDonalds och säger rakt ut till den personen: "Hörrudu, är du medveten om att du ser ut som en flodhäst?" Om man däremot är ärlig mot en annan person i ett uppriktigt syfte att hjälpa denne, blir det mer konstruktivt.