Ja, välkommen Cathy! Jag själv fick diagnos då jag var 35 år. Jag tror också att mitt liv blivit mycket bättre om jag fått diagnos tidigare.

Howdy.

Tjej, arton år, har Asperger och ADD.
Känner mig väldigt, väldigt ensam, hopplös, missförstådd, nonchalerad och trampad på utav min omvärld..

Registrerade mig här, då jag ville hitta någon eller några, som kanske kan förstå mig, för lite omväxlings skull..
Jag är totalt slut, jag gråter konstant.
Hela världen suger, ärligt talat.
Varför?
För att ingen vill lyssna, ingen förstår, och ingen kan hjälpa..
Jag känner mig som en alien..

Avskyr mig själv. Varenda dag önskar jag att jag vore normal, med normala problem, som massor av människor har haft, så att det finns massor med lösningar som blivit provade..
Samtidigt är jag stolt, över att inte vara en dussinvara, och att ha speciella förmågor..

Men oftast vill jag bara kliva ur mig själv och vara en normal människa..
För att alla bara tycker att man är konstig.. För att man inte klär sig som andra, för att man inte är rädd och ängslig som andra, och för att man har modet att våga vara snäll mot andra okända människor..
Jag hatar det.

Skolan är totalt i kaos. Tredje året på broman, tredje gången jag går ettan, och skolan vägrar hjälpa mig.
Snälla någon, kan någon finnas där för mig?
Jag har varit stark hela mitt liv, men just nu är det ganska slut.. Jag gråter konstant och orkar ingenting.. Jag vill inte kliva upp på morgnarna.. Sitter vaken hela natten för att jag inte vill gå till gymnasiet i morgon..

Denna alien behöver stöd..

Dark Solitude: Jag är i en helt annan livssituation än du, men känner mycket av det du beskriver. Det kanske inte är till någon tröst, för det innebär ju att det inte nödvändigtvis går över med åldern. Men jag ville i alla fall säga att du inte är ensam.

Dark_Solitude

Även jag vill skriva att du på inget sätt är ensam. Det finns nog väldigt många här på forumet som känner igen sig.

Vet inte riktigt vad jag ska skriva, mer än att jag förstår att du har en svår situation och jag skickar mycket cyberstöd till dig.



(Jättesöt avatar btw.)

Dark_Solitude: Jag känner igen mig i det du beskriver. Har känt så själv och gör kanske fortfarande emellanåt. Men, det betyder inte att det alltid kommer att kännas så. Så håll ut! Kram till dig!

Jag är ny på forumet, kul att se vilka andra som finns här! Här är jag:

37 år, kvinna, frånskild med 3 barn (4, 8 och 10 år).

Jag är ingenjör och har hankat mig fram, först under utbildningen och sen i arbetslivet, med avsevärda men svåridentifierbara svårigheter.

Har just genomgått ADHD-utredning som ledde fram till ett konstaterande att jag inte har ADHD utan att utredningen ska drivas vidare med ny inriktning mot Asperger. Även en av mina söner står i kö för Asperger-utredning.

Jag gillar träning, mat, böcker, människor - det mesta helt enkelt. Har beskrivits som "sjukligt positiv" och vet fortfarande inte om det är en komplimang eller en förolämpning.

Tjej, blir 24 i år
Bor i Stockholm
Har två katter
Sysslar med TV
Teaterfantast som älskar att stå på scen
Ekonomiskt impulsiv varelse som gillar shopping och god mat lite för mycket
Skriver poesi
Tycker om att göra roliga saker med vänner
Ser gärna en bra film
Misstänker AS och ADHD
Väntar på neuropsykiatrisk utredning som bör dra igång inom en månad

Tjej.
30.
Naturälskare.
Diagnos.
Grubblar.
Nyfiken.
Vill väl.
Studerar.
Kreativ.

Nao skrev:Tjej.
30.
Naturälskare.
Diagnos.
Grubblar.
Nyfiken.
Vill väl.
Studerar.
Kreativ.

Koncis.
Kärnfull.
Kortfattad.

Välkommen!

Tjej, 26, bor för tillfället utanför Sveriges gränser, har ingen diagnos, men misstänker starks att jag har AS, 20 + år av konstant oroa över att inte vara som alla andra har plötsligt förvandlats till att faktiskt förstå varför jag är som jag är och gör som jag gör.
Gillar att resa, måla, lyssna på musik och filosofera.

Kvinna
Nyligen fyllda 26
Ensamstående mor till dotter född 05, pappan har henne varannan helg.
Har 2 katter, bor själv med dessa 3 individer. Singel för tillfället.
AS diagnos sen 07, har viss del konsentrationssvårigheter, höga adhd "poäng", men ingen diagnos. Failad skolgång.
Studerar på heltid, yrkesutb till kock.
Samlar på 50-70tals inredning, antika sockerskålar, samt väskor och prydnadsgrisar.
Svårigheter ligger kring vissa fixeringar, samvetskval, fobier och höga ljud.

Man på 23 år, bor ensam i en lägenhet med plats för en stor familj.
Har ingen officiell diagnos men väntar på utredning.
Min psykolog misstänker AS med ADD.
Känner mig ganska säker på att jag har AS Och ADD.
Har studerat mig själv och reflekterat över mitt handlande och beteende i olika situationer.

Har lärt mig att tyda många sociala beteenden, men kommer inte ifrån retoriska frågor och gömda meningar (hatar gömda meningar)
Varför kan inte alla bara vara rak på sak?

Tillbringar stor del av min tid hemma i ensamhet med mina böcker.

Man blir ju lite smått deprimerad, men har aldrig lidit av en större depression.
Ångest däremot har en stor plats i mitt liv (en kvävande känsla)?

Har blivit kallad kall, känslolös och psykopat (Har "annorlunda" empati och har svårt att visa den) Ibland undrar jag om man saknar empati, efter all klagande från folk. Men vet att jag inte saknar empati då jag känner för folk som lider (nära anhöriga), fast på mitt sätt.

Brukar dock inte bry mig så mycket om annat folk, jag har hamnat i det tankesättet att jag anser de flesta som idioter (NT folk), antar att det är ett sätt att skärma av sig från andra pga att inte förstå deras känslor.

Prövade mig på Aspie-quiz
AS poäng: 155/200
NT poäng 56/200

Välkommen! Gör hellre AQtestet, det är mer pålitligt.

Tack för välkomnandet atoms och hej ni andra nya!

Angelic Fruitcake skrev:Välkommen! Gör hellre AQtestet, det är mer pålitligt.

Fick 39 på engelska versionen.
När jag gjorde den för ett par dagar sen.

Tack o hej

tjej 23 år nu i februari

bor i Göteborg sedan ett halvår

aspergerdiagnos sommaren året då jag fyllde 20
hade tur och fick min utredning efter bara ett par månader max trots att dom sagt att att det skulle ta mycket längre tid.

intressen-massor tex film, design, miljö och globala utvecklings problem mm

bor i liten lägenhet med liten trädgård(längtar till sommaren)


hittade forumet ganska nyligen

öppen för nya vänner och bekantskaper så kontakta mig gärna på min profil om ni är nyfikna

Hej på er i forumet!

Här kommer min eländiga story om det svenska vårdhaveriet. Det är inte mer synd om mig än om någon annan men jag vill dela med mig av eländet för att vi som utsatts ska hitta varandra - psykvården är under all kritik och är för många direkt livsfarlig!

Jag är snart 42 år, gift och mamma till en pojke född -98 och en flicka född -99. Nyligen utflyttade från ekorrhjulet till jämtländska vildmarken. Här finns nästan inga grannar, inga släktkalas, inga stormarknader och inga "väninnor" och jag känner mig äntligen fri! Vården tycker att jag "isolerar" mig...

I 11 år har jag varit patient inom psykiatrin. Aldrig blivit utredd ordentligt utan bara slussats runt bland tillfälliga läkare. Sattes på el-behandlingar 2004 och tappade minnet, det var en lång väg tillbaka. De har laborerat med de flesta medicinerna på mig, bland annat litium och olika stämningsstabiliserare som alla har den effekten på mig att de GER mig ångest och gör mig dement. Det är en skrämmande upplevelse att vara senil vid 40 års ålder...

2008 tänkte någon till och jag blev under 2010 utredd för add/adhd på psyk. Före jul fick jag diagnos om add. Det är ingen diagnos man bara utvecklar så där utan är något som ju funnits med i hela mitt liv - om någon tittat efter lite djupare under alla dessa år av sjukskrivning hade man sett tecknen, men ingen gjorde det och man hinner inte mycket på stressiga 45-minuters läkarbesök med ointresserade doktorer.

För mig är det 10 stulna år! Hur många fler därute är också bestulna för att vården inte bemödat sig att tänka till? Att medicinera/ECT-behandla utan utredning borde vara straffbart!

Man kunde tro att det blivit bättre med åren men så icke! Min psykiatriläkare som skulle sätta in centralstimulerande nu efter diagnosen sa att add är "nytt" för henne. När jag ställt frågor till min arbetsterapeut om add för att jag vill lära mig mer får jag svar att hon kan inte så mycket om det här men att jag är ju "duktig på internet" så jag kan ju "goggla" tyckte hon...

För mig är detta helt befängt! När jag nu efter 10 år fått svar ska jag då inte kunna få ha personal runt mig som vet MER än mig? Jag sökte därför runt och fick till sist reda på att om man är utredd kan man få bli överremitterad till Neuropsykiatrin...detta hade psyk ingen aning om men undersökte motvilligt det hela och i februari ska jag dit!

Jag känner igen mig i add men något stämmer ändå inte... Av en slump började jag runt nyår läsa om asperger vilket jag inte hade en aning om vad det var. Jag insåg att jag var lika fördomsfull som de flesta andra och förstod att jag skulle få många insikter ju mer jag läste...vad jag inte anade var hur väl jag skulle känna igen MIG SJÄLV i symptomen... Inne hos Klara Tovhult på www.kurvigheter.se formligen rasade insikten brutalt över mig och jag skrev följande till henne:

"Hittade hit på slump…började läsa…läste ännu mer…allt suddigare för tårarna som steg… Började höra ett märkligt dovt ljud, kom på till slut att det kom djupt inifrån stupen på mig. Ett uråldrigt ljud av förtvivlan, en instängd själs röst… Rösten från nåt som för länge sedan gett upp, nån som aldrig förstått världen och egentligen aldrig velat spela spelet. Igenkänningens tårar, chockens avgrundsljud…

Jag är över 40 nu. I 10 år har psykiatrin haft mig i sitt grepp. Elbehandlingar, litium, listan är lång… Till sist tänkte någon till…ADD blev resultatet nu före jul. Väntar på medicinering…men inom mig har det molat en tvivlan, inte på add/adhd – det är jag! Men nåt annat, nåt jag inte kan sätta fingret på. Nåt stämmer ändå inte… Man funderar själv vad det är som är så fel, varför klarar jag inte livet. Asperger/autism avskrev jag, jag är ingen "Rainman". Trodde jag visste så mycket…här inne hos dig inser jag nu brutalt att jag inte vetat något alls fram till nu…

Det du beskriver kunde varit jag… Igenkänningen är så brutal att jag flera gånger under läsningens gång mellan tårarna fått tänka till – är det rentav jag själv som skrivit detta och glömt det? Mitt andra jag i en parallellvärld? Man kan bli tokig för mindre! Skillnaden är att jag aldrig kunnat sätta ord på det som pågår därinne djupt i min själ så som du kan, istället har jag försökt vara ”normal”…det håller på att kväva mig helt, det är bara en intighet kvar…

Allt det du skriver vänder upp och ner på allt jag trott…kanske har fågeln därinne hittat en liten spricka i buren. Där skymtar Livet, en stråle av hopp, kan jag klämma mig igenom, ta mig ut och bli FRI?

Hur kan man veta? Hur kan nån verkligen sätta diagnos? Hur kan man särskilja det du beskriver från ”normala avvikelser”? Hur kan de veta att du har autism och inte bara är ovanligt bright? Alla människor har ju egenheter? Just det är mitt mantra jag upprepar för mig själv ständigt och jämt – ”ingen har det så jävla lätt, andra fixar det, vem fan är inte trött, gnäll inte, act normal, passa in, svälj!!!! ” Jag har ju trott som alla andra att autism är en Rainman. En stereotyp person, omöjlig att få kontakt med. Nån utan känslor och empati, nån som inte kan läsa ansiktsuttryck och koder. Det kan ju jag. Till fulländning. Som dig! Det fullkomligt väller över en, man läser av, vet instinktivt…och det blir för mycket, ibland kan empatin förgöra och dränera en…

Ledsen att jag skriver anonymt, återkommer när jag hittat vem jag är… I tacksamhet /Lost"

Efter jag skrev till Klara har jag gjort en del självtester. Jag fick 40 på Piepalace. AQ visade 160/200 aspie och 43/200 NT.

Så frågan som inte lämnar mig fri nu är - inbillar jag mig Asperger? Är jag så desperat efter svar att jag inbillar mig igenkänning i autistiska drag?

För man kan väl inte leva över 40 år utan att någon förstår?

Jag ska nog också presentera mig.

Jag är 30+ och har i dagsläget ingen AS-diagnos, jag har Tourette's syndrom + ADHD. Jag reggade mig här efter att en läkare frågat mig om jag har asperger. Jag tyckte den frågan var otroligt korkad, då han som läkare, i mina ögon, ska berätta för MIG om jag har det eller inte. Jag befinner mig just nu i en psykotisk episod av något slag och läkarna är inte riktigt säkra på diagnos. Det har pratats om allt från asperger till missbruksskador och schizofreniform. Men det skadar inte att vara förberedd om de kommer med aspergerfrågor igen. Jag tycker det är bra att vidga sina vyer och lära känna det trevliga folket som finns på denna sajt.

Kvinna på 43 år med två utflyttade gossar och en tredje hemma.. full av AD/HD och testosteron.

Har en "open minded" sambo, en hund och tre katter.

Fick diagnos ADD+AS 2009 och blev inte ett dugg förvånad.

@NeuroLogiskt

Känner med dig, men vill lägga in en liten varning, bara för att det är många som missat det här:

Aspie Quiz är inte skapat av psykiatriker eller psykologer eller ens vetenskapsmän. Det är ett hobbyprojekt av en Aspergare som letar efter länkar bl. a mellan autism och neandertalare. Så det är ur diagnossynpunkt helt värdelös.

AQ däremot brukar användas under utredningen.

Jag känner igen mig i hur du känner nu när du upptäckt AS. För mig var det en långsammare process, men det är lite som att hitta hem när man äntligen vet vad som är fel. Men sorgen och ilskan finns också där.

hejsan.
jag är jag.
"tjej/kvinna/hona" som fyller 28 år i maj, bor i Motala.
tycker egentligen kön, ålder och geografisk placering är ganska oväsentligt.

jag fick min diagnos idag.
asperger syndrom.
det är omtumlande. jag är inte obekant med asperger, men jag är obekant med att JAG skulle ha asperger.

(skrev först jättelångt, för att jag inte såg de så kallade "restriktionerna", sen såg jag dem och ändrade)

Denna tråd verkar fungera som en presentationstråd, hittade ingen officiell sådan men kände ett behov av att presentera mig och fråga diverse saker.

Hej, jag är ny här. Jag vet inte riktigt hur jag ska presentera mig eller vad som är väsentligt att säga egentligen, jag har bara postat på internetforum några fåtal gånger tidigare, och då väldigt ytligt och kortfattat. Om jag skulle beskriva vem jag är och vad jag gör så skulle det nog bli väldigt långt och jag vet heller inte riktigt vad ni vill veta. Men jag ska försöka få ihop lite lämplig information.

Jag är 19 år, snubbe och bor I Stockholm. Jag är inte diagnostiserad med asperger, men med ADHD sen ca. ett jordsnurr tillbaka och är medicinerad med metamina vilket hjälper mig mycket. Men jag har fortfarande en del problem. Jag har förut varit väldigt deprimerad i flera år. Som värst när jag var 12-15 år. Jag har alltid haft få vänner och varit mycket för mig själv. Nu är jag inte deprimerad längre, och har några stycken vänner som jag tycker väldigt mycket om. Har inte gått gymnasiet och tänker aldrig göra. Vägrar leva upp till vad samhället definierar vad "lära sig" eller att "lyckas" är för någonting. Jag har haft ganska rörigt i mitt liv med mycket svåra, krävande och tråkiga. Med t.ex mycket av alla slags droger, speciellt amfetamin och i vissa perioder hemlöshet och relations och kärleksproblem. Innan det var rörigt så var det bara ensamt, deprimerande och totalt innehållslöst. Från mina högstadie år kommer jag inte ihåg någonting, för att det inte hände någonting alls dem åren. En flera år lång minneslucka.

Jag jobbar inte, och har ingen större lust eller vilja till att göra det heller. Om jag ska jobba så måste det var på en plats utan där jag verkligen trivs och där jag gör något meningsfullt jag faktiskt vill. Jag sysselsätter mig och jobbar dock hårt med mina intressen vilket är bl.a att teckna och måla. Jag gillar också:

*All sorts musik vilket jag älskar. Samlar på skivor så gott det går
*Naturen. Den är underbar.
*Serier. Samlar på dem också så gott det går.
*Filosofi, psykologi och verkligheten i största allmänhet. Har en totalbesatt hatkärlek för tänka och analysera allt.
*Urban exploration. Jag har en extrem beundran för övergivna byggnader/platser. Helst industriområden och fabriker.
*Rave.
*Graffiti. Fast det är inte så mycket längre då jag inte pallar den jobbiga hierarkin och alla idioter som finns i den kulturen.
*Politik. Jag har många åsikter om allt som är fel och vi skulle kunna göra det så mycket bättre. Auktoritet, förtryck och orättvisa väcker starka känslor i mig. Jag är dock inte engagerad i något parti eller någon organisation, jag är inte politisk på det sättet.
*Mycket, mycket, mycket mer saker men jag känner att det skulle bli en väldigt lång lista så jag slutar här. Jag är intresserad av nästan allt.

Varför jag är här på forumet är därför att jag idag var på besök hos min psykiater. Med henne diskuterar jag ej det man brukar göra hos en psykolog, utan hur det går med mina mediciner. Och idag sade hon att jag aldrig tar ögonkontakt. Och frågade lite frågor om bl.a sociala svårigheter och sade att jag det skulle kunna vara så att jag har asperger. Detta var helt främmande för mig, för jag trodde att jag hade koll på asperger, vad det var och hur det yttrade sig och trodde ABSOLUT inte jag hade det och att jag var motsatsen till det, då jag är en väldigt kaotisk och rörig och vild människa. Men det visade sig att jag verkligen inte något koll på det alls, utan bara en massa fördomar och en väldigt ickeverklig konstig föreställning av det och trodde att alla med asperger var väldigt organiserade osv. När jag sedan läste om asperger så tycker jag att VÄLDIGT mycket stämmer in på mig. Något som inte stämmer in alls är däremot att jag läste att många med asperger är fixerade vid detaljer. Jag är totalt motsatsen av det, jag är istället väldigt sammanhang och "det stora hela."

Så nu är jag väldigt sugen på skriva en tråd där det står om mig för att få lite objektiva svar från människor som är diagnostiserade med asperger och vet mycket om det, oftast så skulle jag intensiv-läsa/se/höra allt jag kunde hitta om det i någon månads tid tills jag har en tillräckligt klar bild för att kunna veta om jag skulle kunna ha det eller inte. Men just nu vill jag inte det. Utan jag vill ha svar från folk utifrån något som handlar om MIG. Jag har läst forumreglerna och metatråden i den här forumsektionen och länkarna där med. Vad jag undrar är om det är okej att start en sån tråd, då jag antar att frågan blivit ställd många gånger tidigare och i vilken del av forumet jag ska posta om det är ok Är så rädd att bryta mot reglerna här och att göra något fel. Många forum jag kollat igenom verkar så strikta och folk brukar lacka när det är något återkommande. Men det är just för att jag vill ha ett svar utifrån just mig och min historia jag skulle välja att posta på ett forum. Det är ju det som är bra med dem..

Jag ber om ursäkt om jag bröt mot en regel, skrev för långt, eller om det blev organiserat och spårade ur i ostrukturerat dravel där jag missade poängen jag hade från början och glömde allt viktigt. Det händer väldigt lätt. Men jag försöker alltid göra så rätt som möjligt så bara säg till vad jag gör fel så ska jag försöka förbättra mig.

////Fred, kärlek och bra energier till alla från en dopaminjägare som lätt råkar snacka alldeles för mycket om något oförståeligt han för länge sedan glömt bort själv vad det var!!!