32 år, man. Trakterar gitarr och är gammal hårdrockare i grunden.Jag fick min diagnos för ett par år sedan.

Tjej, 24 år

Har precis gått ner i tid för jag klarar inte av att jobba heltid. Har diagnos AS sedan 2005, men fick reda på detta först i augusti 2014. Detta resulterade i en stor aha-upplevelse samt total identitetskris. Nu står jag i kö för att göra en ny utredning. Har stora problem med social fobi, så till den grad att jag har svårt att ens skriva på forum utan att det blir ångestladdat

Är definitivt inte neurotypisk men känner mig inte helt hemma med AS heller. Befinner mig nånstans i gränslandet mitt emellan känner jag

bluepineapple skrev:Är definitivt inte neurotypisk men känner mig inte helt hemma med AS heller. Befinner mig nånstans i gränslandet mitt emellan känner jag

Borderline? låter nästan lite som det, har det själv.

Förlåt, men varför fick du inte reda på din diagnos fören 10 år senare? Det måste ju varit hemskt för dig att ha socialfobi och inte förstå varför, för det skulle väl ändå underlättat om du vetat om din AS. Nå,välkommen hit och hoppas saker reder ut sig för dig...

antonius skrev:

bluepineapple skrev:Är definitivt inte neurotypisk men känner mig inte helt hemma med AS heller. Befinner mig nånstans i gränslandet mitt emellan känner jag

Förlåt, men varför fick du inte reda på din diagnos fören 10 år senare? Det måste ju varit hemskt för dig att ha socialfobi och inte förstå varför, för det skulle väl ändå underlättat om du vetat om din AS. Nå,välkommen hit och hoppas saker reder ut sig för dig...

Jag begärde ut gamla journaler och där stod allt om utredningen och att man bestämde sig för att inte berätta något om den, för att man trodde det skulle vara bättre för mig..

Och jag känner mig bara så ledsen nu i efterhand, för det hade möjligtvis besparat mig en massa ångest och depressiva episoder om jag bara hade vetat Nåväl, får se vad utredningen visar.

Kön: tjej
Bor: norge (lika ved alvsborg i sverige)
Ålder: 19
Singel: jo
Intresse: fiske, musik, tv spel, dator spel, djur, hundar och kattar, interior, vetenskap, haga, friluftsliv..

28 år, frivillig singel, har diagnosen atypisk autism. Jag stod i kö i tre månader, innan utredningen det måste vara någon slags rekord. Jag bor i en Stockholmsförort med två underbara katter.

bluepineapple skrev:Jag begärde ut gamla journaler och där stod allt om utredningen och att man bestämde sig för att inte berätta något om den, för att man trodde det skulle vara bättre för mig..

Låter som rena Stasimetoder, trodde att undanhålla viktig diagnos för en patient var straffbart, borde vara fog för en "Lex-Maria- någonting" anmälan, ett fett skadestånd borde varit på sin plats, men det gäller väl inte oss med "psykiska" åkommor...

Man, högfungerande autistisk (ungefär mittemellan autism och Aspergers syndrom), gillar äppelmust.

Av åsikten att diskussioner om Stasimetoder i journalhantering bör föras i en annan tråd än den här.

Lispington skrev:Av åsikten att diskussioner om Stasimetoder i journalhantering bör föras i en annan tråd än den här.

??

antonius skrev:

bluepineapple skrev:Jag begärde ut gamla journaler och där stod allt om utredningen och att man bestämde sig för att inte berätta något om den, för att man trodde det skulle vara bättre för mig..

Låter som rena Stasimetoder, trodde att undanhålla viktig diagnos för en patient var straffbart, borde vara fog för en "Lex-Maria- någonting" anmälan, ett fett skadestånd borde varit på sin plats, men det gäller väl inte oss med "psykiska" åkommor...

Tror inte det är någon ovanlig grej, har diagnos från 2000~ men fick inte reda på det förrän 2008 när jag hoppade av gymnasiet. Deras ursäkt var att de inte ansåg min mamma var tillräckligt mottaglig även om hon har jobbat inom psykvården hela sitt liv.

Jag vet inte om jag har skrivit här förut men jag gör det igen utifall att

Jag heter Josefine. Jag är 16 år och bor i Örebro-områdena. Jag har Asperger, ADD och depression. Mina specialintressen är serien Vänner och min stora förebild Meghan Trainor. Jag har alltid varit unik. På dagis märkte alla att jag var annorlunda och frånvarande. Jag fick Asperger-diagnosen i tvåan i grundskolan, så jag har lärt mig att leva med mina svårigheter.

Idag mår jag bra och har världens bästa familj. Jag har 5 syskonbarn som jag älskar mer än någonting annat i världen ♥

Jag är 33 år, bor i Finland. Har ingen diagnos men känner igen mig i så mycket som jag har läst i böcker och på internet. Har också gjort en del tester på nätet som alla tyder på att jag har Asperger. Men som sagt, ingen diagnos. Blir arbetslös igen om några dagar (jobbar i bibliotek, sista arbetsdagen är på onsdag nästa vecka). Bor med mamma, har en 14-årig katt. Singel, har aldrig haft pojkvän. Inga kompisar.

"yo".

jag är 21 år gammal och nydiagnostiserad och således förmodligen relativt "funktionell". jag har alltid vetat att jag inte är som alla andra och började själv misstänka att jag hade asperger när jag var runt 15-16. vet inte riktigt hur jag ska förhålla mig till det hela. det var minst sagt plågsamt med asperger under uppväxten men med tiden så har jag ju som de flesta aspergare lärt mig att interagera med NT's på ett neurotypiskt vis. passa in när det behövs. dock försvinner aldrig känslan av att man bedrar både sig själv och sin omgivning. ständig kognitiv dissonans. jag är väldigt intresserad av musik, psykologi och litteratur i allmänhet. mitt mål i livet är att slippa jobba.

20 åring av maskulint kön. Medlem sedan oktober i fjol, har inte vågat skriva alltför mycket på forumet eftersom jag läste någonstans att det är bättre att "hålla låg profil" i början. Bor i Ljungby sedan augusti, tidigare bosatt i Norberg. 3-årig gymnasieutbildning på fordon och transportprogrammet i Avesta. Diagnos lindrigt Aspergers syndrom sedan 2007. Har sedan början på högstadiet alltmer förlorat hoppet på mänskligheten.

Queerperson på 26 år
Bor i Jönköping
Har en partner
Diagnostiserad 2014
Intresserad av PLC, Minecraft och politisk teori
"Vänsterextremist"

Hej!

Man från Stockholm. Närmar mig 30. Levt isolerad som långvarig student och läst många olika ämnen, men mest exponerat mig för kognitionsvetenskap. Haft social ångest (m.m.!) så länge jag kan minnas och påbörjar nu utredning för autismspektrum då mina ångestrelaterade symtom blivit grava. Kan i nuläget bara fokusera några minuter i taget för att inte förvärra spänningar i ansiktet och skakningar i hjärnan.

Bortsett från sparsam träning och att bevara någon form av grundhälsa så känns mina intressen aldrig genuina längre utan jag engagerar mig maniskt i något en kort period, blir repetitiv i timtal, och släpper det sedan helt. Tar emot rejält att lägga krut på ett inlägg här och känslan av bortkastade energienheter kommer krypande. Ja, det mesta känns meningslöst och jag känner mig aldrig riktigt närvarande p.g.a. ångesten. Stressar igenom allt och vill bara få alla moment i vardagen överstökade. Har sovit 10-12 timmar om dagen senaste åren men jagar nu normala rutiner. Hoppas så småningom också kunna rehabiliteras socialt m.h.a. KBT och är framöver intresserad av att träffa likasinnade i närområdet, inte minst om jag diagnostiseras med en släng av autism (oavsett om symtomen är sekundära eller ej).

Väl mött!

Hej, jag är ny här.

Jag är man, 40 år gammal. Påbörjade en utredning för en massa år sedan, men avbröt. Anledningen: Jag kände att jag inte ville ha någon diagnos. Fel eller rätt, så kände jag då. Men i praktiken har jag Asperger. Jag kan acceptera det nu när jag är lite äldre.

Uppväxt i Stockholm men flyttade till en mycket mindre ort för snart tio år sedan. Höll på att gå sönder i Stockholm. För mycket folk, för mycket intryck, för mycket som hände. Allt här är mindre och mer överkomligt för sinnena.

Relationer är ett äventyr. Kvinnor jag träffat förstår sig inte på mina aspiga sidor. Jag har svårt för nära relationer, för intimitet och för känslouttryck (som jag fortfarande inte har en aning om hur jag ska hantera). Trots det tycks jag hamna i nya förhållanden hela tiden. Jag investerar rätt lite, hon rätt mycket och så är det igång på något oförklarligt sätt. Eftersom jag aldrig begripit mig på tvåsamhet blir det till slut alldeles för komplicerat. Kan någon förklara varför man måste hålla sig till en enda partner? Olika människor ger ju olika saker, oavsett vad man kallar förhållandet. Måste man gå upp helt i en och samma människa för att det ska vara okej?

På jobbet klär jag på mig en social roll, men väl hemma behöver jag krypa in i min "bubbla" och försöka hitta energin till nästa dag - annars blir det kaos i huvudet. Har i princip inga vänner eftersom jag helt saknar socialt driv, men anses nog vara väldigt social och utåtriktad på jobbet. Däremot har jag rätt kass känsla för vad man kan säga i givna situationer.

Hej Snorkeln! Jag gillar snorklar.

SGT Snorkel skrev:Kan någon förklara varför man måste hålla sig till en enda partner? Olika människor ger ju olika saker, oavsett vad man kallar förhållandet. Måste man gå upp helt i en och samma människa för att det ska vara okej?

Det måste man inte. Det finns många som känner att monogami inte passar dem. Flera av mina vänner är polyamorösa och har flera partners.

-91a man och fick diagnosen när jag var 18 men utredningen påbörjades några år tidigare. Studentexamen inom NV, arbetslös. Osannolikt att jag skulle palla vidarestudier, letar sysselsättning/jobb via kommunen/AF. Bor hemma eller i egen lgh när jag känner för det.

Inåtvänd person och uppfattas tydligen som kall/död utåt. Jag kan bara inte lära känna folk, det blir alltid så jävla ytligt. Jag kan snacka med folk utan problem men så fort det kommer till personliga grejer, känslor, så låser det sig. Till och med me folk jag umgåtts med i flera år. Men sånt e livet.

Mina intressen är fotboll(inte spela då), film(i synnerhet skräckfilm) och spel.

Jag fick min diagnos för ganska exakt ett år sen. Har haft svårt att smälta det eftersom jag inte trott jag haft asperger och fick diagnosen först vid vuxen ålder. Nu känns det ok. Tar några steg i taget.

Tjej, född på 80-talet. Bor i Skåne. Traumatisk uppväxt.
Har olika diagnoser, aspergerdiagnos fick jag 2001.
Självständig personlighet.

Studerar till undersköterska med inriktning psykiatri... såklart.
Detta för att jag anser mig ha mkt att ge i arbete med andra som mår dåligt.

När det gäller intressen är det nog musik som står mig närmast om hjärtat.
Att lyssna på musik, gå på spelningar och festivaler samt spela själv (piano).
Jag gillar att "försvinna" in i böckernas värld och ta del av kultur, så jag är ofta på biblioteket och finkammar hyllorna.

Jag bloggar och skriver just nu en bok om mitt liv.

Hellu, jag har smugit omkring här på forumet lite till och från sedan någon gång i somras.. ..Känns inte alls lite creepy.

Men i alla fall, jag har landat någonstans mellan atypisk autism och asperger, psykologen kan ibland säga att jag har "asperger utan specialintressen" men jag har väldigt lätt att "nörda ner mig" i saker och eftersom jag är tjej så kan tydligen specialintressena vara svårare att se.

Vad mer? Jag är 24, kvinna som sagt, bor i Umeå, Västerbotten och är singel, gillar musik, läsning, djur och har för närvarandet nördat ner mig i latin och slita håret av mig själv när min hjärna inte vill greppa språket..

Utöver autismen/aspergern så har jag också en del andra svårigheter som depression och en del fobier.

52 år man. Bor i Göteborg, invandrare från (svenska) Tornedalen. Diagnostiserad förra året (Aspergers Syndrom/Högfungerande Autism), så antar att jag tillhör de som är äldst diagnostiserade. Historien är lång och invecklad, så vi glömmer den, men i korta drag så handlar det om att jag klarat mig genom att vara oerhört envis, jobbat som timanställd i perioder, sett till att få studiemedel oerhört lång period (dispens av CSN), försörjt mig på spel likaså under en lång period – med andra ord, sluppit inveckla mig i alltför mycket av socialt kontinuerligt liv och kunnat ha mat och bostad ändå.

Valde att bli utredd pga en fd. flickväns grava misstanke och pga att jag skulle behöva något att försörja mig på de kommande typ 15 åren innan det är dags för pensionering och då kan det ju vara bra om man får nått stöd så man kommer in på nån arbetsplats, eller så blir det försörjningsstöd resten av livet.

Bor ensam. Ingen kontakt med barndomsfamilj. Inga barn, inga husdjur, inga krukväxter, inget drogmissbruk, ingen tobak, mycket lite alkohol, men sömntabletter (för tillfället iaf) att sova på 5ggr/vecka. Väldigt mycket en ensamvarg. Har pluggat en massa, mest på 90-talet, har drygt 400 hp, humaniora & samhällsvetenskap. Tränar på gym 3-4 ggr/vecka, politiskt intresserad, deltar i knäppa debatter på nätet som inte leder någonstans, men nått ska man ju göra.

Välkommen felaktig.
Du verkar vara en trevlig människa.