Vad gör ni när ni känner att ni inte passar in?

[antonius]

Tänker att om de inte kan aceptera mig, som jag är. Eller överhuvudtaget folk som är inom autismspectrat etc, eller har andra problem, så är dom inte värda min uppmärksamhet. Och så försöker jag bara bortse från dessa situationer.

För när det blir så att man 'inte platsar' eller 'inte med i matchen', så kostar det för mycket energi att försöka hävda sig mot NT som redan har bestämt sig att man är lite udda. Tyvärr.

Va kan man gör åt det då? Svårt, deppa inte över en trångsynt värld. Naturligtvis lättare sagt än gjort. Försöka 'hänga' på ställen man är mer välkommen. Har man familj, ägna sig åt dem. Eller vara på socila medier, som här tex.

[flisan]

Jag blir lätt ilsken och biter snabbt ifrån vilket gör att de flesta undviker att reta upp mej. Men man behöver inte ha asperger för att råka illa ut på jobbet. Alla som inte kan försvara sig är lätta byten tycker mobbartyper.
Att lågutbildade beter sig sämre än högutbildade tror jag inte på. Idag finns det knappt någon sammanhållning och individuella löner splittrar arbetarna. Jag tycker att dagens samhälle blivit mer egotrippat än förr.

[Pentti Varg]

Ja, du har rätt flisan - socialkompetens är ingalunda något som automatiskt ökar med antal högskolepoäng... Det handlar väl mer om vilka grundläggande värderingar människor har.

[Gripandekylig]

Vad gör ni när ni känner att ni inte passar in i en socialgrupp på jobbet?

Jag brukar beskrivas som ganska kameleontig så oftast anpassar jag mig för att verka likadan som de andra. Ibland lägger jag lite extra kraft på att förändra de övriga individerna för att skapa en för mig mer stimulerande miljö. I ytterligare andra fall så undviker jag den sociala gruppen.

Hur känner ni när ni verkligen försöker bli en del av gänget?

När jag försöker att bli en i gänget så känner jag inte särskilt mycket. I såna lägen brukar jag vara ganska emotionellt tyst inombords och fokusera på att framstå som en i gänget. Då lägger jag min kraft på skådespeleri så till den grad att jag inte får tid eller energi över till att känna efter någonting själv.

Och hur känner ni när känner att andra bara vänder er ryggen i en grupp som ni vill passa in i?

När andra vänder mig ryggen i en grupp som jag vill passa in i så kan jag känna mig dålig och värdelös. Det sänker min s.k. självkänsla.

Vad gör ni åt det?

Ifall det är en grupp som jag vill passa in i så ger jag mig inte förrän jag lyckats manipulera människorna som vänt mig ryggen till att vända sig om en gång till och möta mig igen.

[imagine]

Jag brukar helt enkelt inte prata med någon som jag inte känner någon anledning att prata med. Och det var t.o.m. så att jag inte sagt ett ord på ett halvår till några av de som jag hade jobbat med en gång i tiden. Viste knappt vad de hette. Helt enkelt för att jag fann ingen anledning att behöva veta det eller prata med dem. Fast det var innan jag började jobba helt självständigt. Det känns mycket skönare att inte ens ha de i närheten (de som man inte känner någon anledning att prata med). Då slipper de bli sura över att man dissar dem. För man dissar inte dem av personliga skäl, utan bara helt enkelt för man saknar intresse i att prata.

[plåtmonster]

inte ens ha de i närheten (de som man inte känner någon anledning att prata med). Då slipper de bli sura över att man dissar dem

Effektivt