Att låtsas vara intresserad av andra.

[Zombie]

Jag tycker nog att man ska kunna ge en diagnos även om personen klarar sig i just sitt liv.

Andra tillstånd, sjukdomar eller handikapp, stryks inte om omgivningen gör att personen fungerar trots sitt tillstånd/sjukdom/handikapp.

- Omgivningen kan snabbt ändras, då blir personen handikappad igen.
- Man behöver ha beredskap om hjälp eller stöd behövs. Utan diagnos, blir det svårt att få rätt hjälp.
- Den yvhåriga professorn som är snurrig och annorlunda, kanske klarar sig p.g.a. sin fru eller liknande.
- Är man socialt handikappad om man har tydliga sociala problem, men trivs ändå och struntar i vänner?
Finns fler anlednignar som jag inte kan komma på nu i min migränhuvudvärk.

På samma sätt som en blind kan vara blind utan att vara handikappad, så borde en aspergare kunna vara aspergare utan att vara handikappad (i rätt miljö, vilket man måste undersöka som en del av utredningen).

Det var en utmärkt sammanfattning, jag hade aldrig kunnat gissa på migrän.

Risken för diagnosinflation har vi ju, som pH påpekade (här eller i någon annan tråd?). Men tyvärr måste hjälp- eller beredskapsproblemet lösas innan man kan göra något åt den risken! På samma sätt som med socialhjälp åt folk som under några andra omständigheter skulle kunna klara sig själva, och så vidare.

Spike 3 tycks också göra det (även bland fackfolk) allmänna "NT"-felet att inte inse att inlärda kompensatoriska strategier kostar, begränsar och måste betalas. Det tycks vara en blind fläck av första prioritet att bearbeta även de annars kunnigaste på.

[jonsch]

[väldigt bra förtydligande]

Det var en utmärkt sammanfattning, jag hade aldrig kunnat gissa på migrän.

Nej, säger detsamma, den är inte uppenbart handikappande i just den aktuella tankegången.

[Zombie]

Sedan spyr jag på det här axiomet att aspergare skulle vara känsloarma, "extremvariant av den manliga hjärnan", naturligtvis "saknar empati" (vad nu det "är") osv. Jag skulle vilja spy ner dem som torgför det, så less är jag. Jag är aspergare utan tvekan, sådan som diagnosen nu är, grav kuf är jag i vilket fall som helst, och jag är ett levande bevis på att det axiomet inte stämmer. Och flera vet jag.

Deal with that, ni som inte inser detta, och kom med något konstruktivare.

[Aspkvinna]

Spike 3 tycks också göra det (även bland fackfolk) allmänna "NT"-felet att inte inse att inlärda kompensatoriska strategier kostar, begränsar och måste betalas. Det tycks vara en blind fläck av första prioritet att bearbeta även de annars kunnigaste på.

Just det här tänker jag på och hur blir det när vår generation som lärt oss massor, kommer till en gräns att fungera i vår hyggligt fungerande medelålder sen kommer in i en ålderdom men andra åldringspåfrestningar och orken sjunker.

Får vi tillbaka mycket av våra gamla beteenden då för att vi inte orkar kompensera. Att som ibland mumlas om att man inte bör/ska ha diagnos för att man har tränat sig så mycket tycker jag är är felaktigt därför att det kan vara bra att veta som gammal om det då behövs särskild omvårdnad inte likt andras.

[jonsch]

Samtidigt finns vi som verkar kunna lära oss utan att det kostar mer än tid - vilket bara innebär att vi inte är så extrema. Vi hade kunnat hålla jämna steg med andras sociala utveckling ifall den sociala miljön varit i vår smak från början.

Vi finns, ni som ( i de miljöer ni hittat) måste kompensera finns.

Alla dessa olika versioner och många fler måste man känna till för att kunna förstå allt väsentligt. Förhoppningsvis inser alla egentligen (det tror jag) att man måste utgå ifrån att man inte förstår allt. Trots det måste man ju resonera utifrån sina gissningar ibland, för att ha något att justera.

[Aspkvinna]

jonsch, möjligen så uttyckte jag mig oklart men det jag menar är att jag visst har all tid i världen nu för jag arbetar inte längre och jag fungerar hyggligt bra men kan inte arbeta för det skulle bli för stor belastning.

Men min tanke är hur blir det när man får demens eller andra liknande sjukdommar, får vi andra symtom osv så att vi inte orkar med som andra med samma symton som att vi är skörare.

[jonsch]

Aspkvinna, det var jag som var kortsynt, jag råkade skriva om samma grupp som du men ur ett insnöat, ungdomligt perspektiv. "Vi" kan mycket väl komma att få problem när åren börjar ta ut sin rätt.

Vet inte vad man ska hålla tummarna för i sammanhanget.

/ J

[Kvasir]

Många av oss som har lärt oss att kompensera ganska bra och sedan blivit utbrända har förstås redan där märkt hur det har blivit svårare och mera ansträngande att kompensera. Eller snarare så har det nog inte blivit mera ansträngande utan det är orken som inte längre räcker till för den ansträngning som krävs. Jag kan fortfarande kompensera ganska bra, men inte lika ofta och lika länge, och jag blir mycket tröttare av det. Jag märker också att jag har fått en del mera tydliga autistiska beteenden än tidigare. De fanns säkert förut också, men inte lika tydligt och lika mycket. Så finns ju den fråga som har väckts då och då, om det kanske till stor del är just detta ständiga kompenserande som är största orsaken till utbrändheten?

[Aspkvinna]

Hehe, ja, så kan det vara. Känner mig hämmad ibland att skriva för jag orkar inte alltid tänka igenom alla små ord i det hela men nu har vi rett ut detta så jag tror nog alla förstår poängen den här gången i alla fall

[alfapetsmamma]

Spike 3 tycks också göra det (även bland fackfolk) allmänna "NT"-felet att inte inse att inlärda kompensatoriska strategier kostar, begränsar och måste betalas. Det tycks vara en blind fläck av första prioritet att bearbeta även de annars kunnigaste på.

Särskilt viktigt tycker jag det är att man beaktar det när man diagnosticerar barn och pressar på med olika terapier och saker som inte handlar om att aspie-anpassa verkligheten utan verklighetsanpassa småaspien. Det kanske funkar eller halvfunkar, men till vilket pris, som sagt?

Om jag får vara lite förmäten så tror jag min egen lillaspie är så pass bra ihopskruvad i sin självbild för att hon i mångt fått vara sig själv. Faktiskt.

[alfapetsmamma]

Samtidigt finns vi som verkar kunna lära oss utan att det kostar mer än tid - vilket bara innebär att vi inte är så extrema. Vi hade kunnat hålla jämna steg med andras sociala utveckling ifall den sociala miljön varit i vår smak från början.

"Verkar kunna lära oss" skriver du.. Handlar det om teori, eller handlar det om praktik? Tänker lite på råden du tyckte du gav mig om barnuppfostran - såsom varande en blivande idealförälder eller vad du nu skrev- när jag skriver det här.

I mitt fall handlar kraschen om att inte palla mer efter att ha jobbat mycket och länge med helt aspie-ovänliga jobb med mycket stress och press, ofta i dubbla pass, samt pluggat på universitetet i flera år med bra resultat under lång tid men till högt trötthetspris, samt bildat familj under kanske inte så gynnsamma former (ADHDn tog ut sin rätt där..), samt ha haft sjukdom och dödsfall i familjen osv osv.

I allra högsta grad verklighet alltså. Det handlar i mitt fall inte om att våga gå ut genom dörren och klara att vara i kontakt med folk ute i verkliga livet, det handlar inte om ha lärt sig att tala entiska så pass att jag inte passerat för kuf överallt jämt eller lärt mig att inte mala på om mitt specialintresse i timmar med alla jag kom åt utan att ens tänka på att det är en människa med eget prat att delge mig jag haft emot mig, eller mer basic NT-skills.

Så pass aspig är jag inte och har kanske aldrig varit, eller så har jag tokkompenserat... Vilket det är vet jag inte men detsamma kan nog sägas om många andra av oss som är i medelåldern, om jag utgår ifrån det jag hört om många.

Jag välkomnar alltså alla som inte levat i NT-världen (utan diagnos och ens vetskap om att nåt som autismspektrumdiagnos kunde angå dem) att ha åsikter om vad det innebär att ha mer eller mindre lyckade "kompensations-karriärer" bakom sig eller vara mer eller mindre aspig. Talk is cheap liksom.

[jonsch]

Samtidigt finns vi som verkar kunna lära oss utan att det kostar mer än tid - vilket bara innebär att vi inte är så extrema. Vi hade kunnat hålla jämna steg med andras sociala utveckling ifall den sociala miljön varit i vår smak från början.

"Verkar kunna lära oss" skriver du.. Handlar det om teori, eller handlar det om praktik? Tänker lite på råden du tyckte du gav mig om barnuppfostran - såsom varande en blivande idealförälder eller vad du nu skrev- när jag skriver det här.

...

Jag välkomnar alltså alla som inte levat i NT-världen (utan diagnos och ens vetskap om att nåt som autismspektrumdiagnos kunde angå dem) att ha åsikter om vad det innebär att ha mer eller mindre lyckade "kompensations-karriärer"...

Min specialsignatur "idealförälder" eller vad jag skrev den gången, var självironiskt menad, bara en som jag hoppades övertydlig överdrift för att betona att mina råd kanske inte var värda så mycket respekt.

Annars har jag läst tråden dåligt - och tar alltså upp din tid i onödan, förlåt!! Jag trodde den handlade mest om rent sociala situationer och om att försöka intressera sig för den man talar med där. Som du skriver, vi som inte lyckats försöka klara oss på arbetsmarknaden än ska uttala oss mycket försiktgt om alls om det. Vad jag skrev om här var rent sociala situationer. Där börjar jag personligen få det att verkligen funka utan att det tröttar mig det minsta. Det var allt jag menade - men det har tagit 20 år eller på sätt och vis 30 så det är ingen småsak, faktiskt.

[zeidon]

Många kliniker menar att paranoid ps knappt existerar, att andra beckningar borde användas. Finns paranoida föreställningar används numera bättre beteckningen kroniskt vanförställningssyndrom F22.0 tex med förföljelsetankar, om schizofreni är uteslutet.

Det som är utmärkande för PPS är ett mösnter av djupgående misstro och misstänksamhet gentemot andra. Personerna upplevs som kritiska, kyliga, rigida, fientliga och tycks vara i avsaknad av varma känslor för andra. Problemet är att de flesta av de här individerna även drabbas av känslor av trakasserier, att grannar vill dom illa. Till slut kan de börja inbilla sig att folk är "ute efter dem" osv. Förr eller senare framträder alltså i princip kortare eller längre psykotiska episoder som gör att diagnosen omvärderas, dvs hamnar i facket för psykossjukdom. Hänger du med?

Hänger med helt och hållet. Jag kan dock vara mer varm än de flesta andra om jag "sätter på charmen". Fast då måste jag gilla personen/personerna i fråga. Men normaltillståndet är som du beskriver ovan. kylig etc.

Är du psykiatriker? Tänkte skriva nåt extremt förbjudet här men det gör jag inte för jag är smart hehehe.

När du säger det. Mina förra grannar planerade döda mig. De erkände. Inget jag misstänkte ens. Jag skrattar fortfarande åt det. Typ nån liten kackerlacka som tror den är tuff kommer och ska döda mig. Patetiskt...
Grannarna var alkoholister som spelade musik hela nätterna vilket jag satte stopp för. Så det behöver INTE vara paranoia lilla gubben
*blink*

Psykotiska episoder... hm. Du måste träffat på "puckon" eller prata om puckon. Om jag nu gjorde nåt nån gång har jag en svart mask på mig och handskar så ingen skullle då någonsin få reda på att jag eventuellt gjort nåt.

De som dyker upp i "psykvården" är lågt stående individer utan förmåga att planlägga sina handlingar.

Fast bäst jag passar mig extra då för dom här "psykos-episoderna".
Dom kanske dyker upp. Vem vet.

[nano]

Hmm, tänk om de svarade att de tänkte döda dig för att du skulle höra hur orimligt det låter?
Antar att du frågade o de svarade?

[zeidon]

Hmm, tänk om de svarade att de tänkte döda dig för att du skulle höra hur orimligt det låter?
Antar att du frågade o de svarade?

Alltså hon som hade hyreskontraktet är psykiskt sjuk och var gravt alkoholiserad. Sen var hon ihop med ungefär 5-10 manliga alkisar som hängde hos henne. De spela musik på nätterna ungefär 3-4 gånger i veckan.

Så jag "skrämde" skiten ur dom som hämnd. Vill inte säg hur. Inget olagligt. Jag har mina små trick (memorerat alla skräckfilmer jag sett)

Nej en gubbe var helt allvarlig. Han sa att om jag inte slutar med det jag höll på med så skulle han skicka några av sina söner på mig. Hel-allvarlig. Jag försökte att inte börja skratta. Spela "rädd".
De hade länge pratat om att döda mig för att bli av med mig. Det kan jag förstå eftersom att jag förpestade deras hela tillvaro.

Hon alkisen blev vräkt nån vecka efter det. Hehehe. Jag vann!
Igen! (genom små svinerier...)
Brukar drömma/fantisera att en av dom där "sönerna" dyker upp snart och ska nita mig. Men så kul får man inte ha det... det är 4 år sedan nu.

Rekommenderar Eskilstuna som stad för alla som vill komma i bråk med slöddriga grannar. Alkoholister och pundare och allehanda människor med skitskumma hattar (no names).

Nu har jag bra grannar dock. En har lite problem med disciplinen men jag har fixat till det. Så han vet hur man beter sig.

[nano]

Personligen hade jag gått till polisen, det har iaf hjälpt förut.
Blir mycket diskussion men det blir permanent löst.

Blir de rädda för dig sätter de antagligen in "motmedel".

Anyway, håller de på o festar o för en massa oväsen så kan jag mycket väl tänka mig att de stör och orsak för vräkning.
Ingen hyresvärd vill ha stökiga hyresgäster.

[zeidon]

Personligen hade jag gått till polisen, det har iaf hjälpt förut.
Blir mycket diskussion men det blir permanent löst.

Jag ringde polisen ett antal gånger i början. Men dom gör inget. Tror dom var o käka varmkorv den kvällen jag ringde.

Anyway, håller de på o festar o för en massa oväsen så kan jag mycket väl tänka mig att de stör och orsak för vräkning.
Ingen hyresvärd vill ha stökiga hyresgäster.

Nej inga seriösa hyresvärdar men min förra han var 100% oseriös.

Blir de rädda för dig sätter de antagligen in "motmedel".

Det skumma är att enligt mina vetenskapliga tester sätter ingen in några motmedel om man gör saker på ett visst sätt. Jag experimenterar. Jag kan inte dra annan slutsats än att jag måste vara jävligt skrämmande att bråka med... eller nåt. Eller har de jag träffat varit fega.
Men dom började och det var de som bröt mot hyreslagen.

Jag har åsikten att man ska visa viss respekt mot sina grannar och inte bete sig som ett egoistiskt svin. Men den tanken kanske är föråldrad...

[nano]

...Jag har åsikten att man ska visa viss respekt mot sina grannar och inte bete sig som ett egoistiskt svin. Men den tanken kanske är föråldrad...

Den åsikten har jag också och oftast brukar folk svara med samma mynt
Inte så folk är dumsnälla men folk brukar vara juste, kan inte säga att jag har en seriös värd men de skickar ut störande hyresgäster lite då och då.

Är rätt lugnt för det mesta men ibland dyker det upp någon festprisse som får för sig att det är ok att festa dygnet runt och med högtalare på balkongen.
De brukar ha blivit vräkta efter något halvår.

[zeidon]

Är rätt lugnt för det mesta men ibland dyker det upp någon festprisse som får för sig att det är ok att festa dygnet runt och med högtalare på balkongen.
De brukar ha blivit vräkta efter något halvår.

Högtalare på balkongen. Då skulle jag "flyga i taket" direkt. Han skulle ta in sina högtalare rätt snabbt. Åtminstone om han har "spegel-neuroner".

086

[alfapetsmamma]

Samtidigt finns vi som verkar kunna lära oss utan att det kostar mer än tid - vilket bara innebär att vi inte är så extrema. Vi hade kunnat hålla jämna steg med andras sociala utveckling ifall den sociala miljön varit i vår smak från början.

"Verkar kunna lära oss" skriver du.. Handlar det om teori, eller handlar det om praktik? Tänker lite på råden du tyckte du gav mig om barnuppfostran - såsom varande en blivande idealförälder eller vad du nu skrev- när jag skriver det här.

...

Jag välkomnar alltså alla som inte levat i NT-världen (utan diagnos och ens vetskap om att nåt som autismspektrumdiagnos kunde angå dem) att ha åsikter om vad det innebär att ha mer eller mindre lyckade "kompensations-karriärer"...

Min specialsignatur "idealförälder" eller vad jag skrev den gången, var självironiskt menad, bara en som jag hoppades övertydlig överdrift för att betona att mina råd kanske inte var värda så mycket respekt.

Annars har jag läst tråden dåligt - och tar alltså upp din tid i onödan, förlåt!! Jag trodde den handlade mest om rent sociala situationer och om att försöka intressera sig för den man talar med där. Som du skriver, vi som inte lyckats försöka klara oss på arbetsmarknaden än ska uttala oss mycket försiktgt om alls om det. Vad jag skrev om här var rent sociala situationer. Där börjar jag personligen få det att verkligen funka utan att det tröttar mig det minsta. Det var allt jag menade - men det har tagit 20 år eller på sätt och vis 30 så det är ingen småsak, faktiskt.

Då har vi sannerligen missförstått varann! Jag uppfattade inte ironin/självironin, då när vi talade om min stora. Kanske den var otydlig, kanske jag var för upprörd för att ta in nåt.

Och vad gäller den här tråden så tänkte jag på kompensatoriska strategier överlag, inte bara sociala situationer. Jag har själv inte det minsta bekymmer med att intressera mig för folk, tvärtom har jag problem med att bortse från relationsaspekter i saker (kan inte ens fika på ett ställe med otrevlig personal även om fikat i sig är bra t o m, så känslig är jag för vibbar...).

Sen gällde min irriterade utläggning om att uttala sig om vad andra ska/kan/bör göra inte specifikt om man jobbat kontra inte jobbat, utan om man testat nåt i verkligheten. Det är himla lätt att tala om relationer bakom ett skrivbord eller hemifrån kammarn t ex.. En sexolog som skrev i en kvällstidning sa sig inte ha haft sex på åratal, trots att hon levde i ett förhållande... läste jag i DN igår.

Nog för att man kan hjälpa andra där man ibland inte kan hjälpa sig själv, men det är bra när tips, råden och åsikterna är något verklighetsförankrade. (Det blir lätt lite Törnblomskt det hela annars. Gör så här så blir allt toppen, promise! Snabbfixar är inget jag tror på.)

(Ungefär som med raketer, det kan se jättefint ut med de matematiska uträkningarna, men den har inte flugit till månen förräns den gjort det.)

Bra att det blev klarlagt nu!

[jonsch]

Jo! Och självironier kommer förhoppningsvis alltid se ut som såna också, i framtiden. Gör de inte det så är det väl bättre att

/ J

[alfapetsmamma]

Jo! Och självironier kommer förhoppningsvis alltid se ut som såna också, i framtiden. Gör de inte det så är det väl bättre att

/ J

Nästa gång jag undrar om du är ironisk eller ej ska jag fråga istället!

[spike3]

Spajk3

Hur många av er tror att jag sitter och dösnackar med taxichauffören av artighetsskäl. Är man inte intresserad av samtalsämnet blir det väldigt jobbigt att inte visa det.

[spike3]

Spajk3

Jag menar att det är väldigt viktigt att det inte blir "diagnosinflation" i begreppet AS, ("att snubben så fort han sticker in huvudet i patientlucka sas inte får diagnosen AS"). Problemen måste vara specifika, ha dignitet (annorlund/avvikande BARA, räcker inte med detta synsätt). Självklart finns inget säkert eller rätt beträffande detta dock, och Brors Duktig synpunkter rimmar bra med ICD-10. Förväxling med tex dystymi (kronisk depression), ADD eller en ångeststörning från barndomen kan utgöra ett problem. Specialintressen finns ibland hos NT, för övrigt med samma intensitet som hos AS. (Självklart utgör även AS besvär även variation över ett kontinum).

Mer: "Annorlunda" indikerar alltså inget speciellt utifrån ett psykiatriskt perspektiv. En massa eftertraktade personer är annorlunda, det kan alltså peka på egenskaper som verkligen kan gagna individen. En forskare ex. på KTH (som har eller inte har AS) är garanterat annorlunda tex en expedit på ICA. Skulle de placeras brevid varandra på en middag är risken stor att de inte skulle ha så mkt gemensamt att prata om.

För övrigt får jag lite intrycket att ni har en massa betänkligheter bara för att ni inte är intresserade av att tex snacka skit, ungefär med "grannen vid sopptunnan", eller tex med brevbäraren. Socialt umgänge måste in i en kontext som handlar om gemensamma engagemang och intressen primärt. De flesta NTare (som inte är "gråa medelsvensson) är makalöst ointresserade av att dösncka (mer än korta fraser) bara för snackets skull.

Beträffande kompensatoriska strategier är det självklart så att det finns en gräns för vad som kan uppnås. AS kan då betraktas som personens "akilleshäl" som utgör den sårbarhet individer besitter vilket kan orsaka relaps av symtom vid påfrestningar (inte minst över tid) som man ska ha respekt för. Jag tror att det bästa är att utveckla en nisch med de specifika talanger/egenskaper man har och att detta speciellt gäller AS. Vad tror ni?