Vi fick inget betalt för att vara med, och det var faktiskt inte ens så att erbjudandet att vara med presenterades med alltför mycket konkret information i förväg om vad det skulle gå ut på. Men det lät intressant att få se vad det var och om det kunde hjälpa mig, så jag tackade ja.
Sedan var alltså informationen bristfällig i förväg och jag hade inte klart för mig att vi skulle "ut på fältet" förrän samma dag som inspelning, och var inte alls i läge för att gå ut på lokal, dessutom "tre muppar med en handledare" rakt ut i skarpt läge... snacka om att känna sig uthängd när vi kom till Karlsson & Co...!
Det var inte någon direkt enkel sits, och hade jag fått tydlig information om det från början hade jag kanske faktiskt hellre tackat nej till alltihop. Eller om inte annat haft ett antal veckors vetskap om det i förväg och hunnit förbereda mig för det, hellre än att fatta det samma dag...
![Rolling Eyes :roll:](http://www.aspergerforum.se/images/smilies/icon_rolleyes.gif)
Ja, jag har aldrig varit någon utetyp och är således ointresserad av att "ragga" i betydelsen att gå till speciella miljöer som neurotyper är präglade på som "rätt" för att kunna se andra för de de är. Det finns hela industrier med andra mycket bättre sätt för människor att lära känna varandra, som passar oss aspies mycket bättre, så jag har ganska naturligt vant mig vid det, sedan jag fick smak för det.
Jag har hållit på med nätdejting i många år (från ca 2000 och till 2007... kanske lite 2008 också) och lärt mig att jag kan bli sedd där av de kvinnor som själva tror på kontaktformen och är beredda att ta saker för vad de är och att se de män de möter där som de personer vi är. Men tyvärr är ju inte direkt någon majoritet av nätdejtinganvändarna - av någotdera kön - med där på sådana premisser, utan minst lika ytliga som ute i vimlet, läser inte profiler och ett personligt brev för att lära känna personen utan bygger allt på de första tre sekundernas magkänsla av ett foto av personens utseende.
Det kändes som att det var större del öppensinnade användare som verkligen försökte se vem man var snarare än hur man såg ut i början, men att det sedan blev utefolket som tog över dejtingsajterna som ett sätt att hålla kontakt måndag, tisdag och torsdag när de inte är ute...
![Confused :?](http://www.aspergerforum.se/images/smilies/icon_confused.gif)
Och då, den första tiden, gick det så bra att jag fick lära mig hur pass tjejer faktiskt verkade gilla en romantisk och kärleksfull kille som mig (om de väl har sett att jag är en sådan...
![Rolling Eyes :roll:](http://www.aspergerforum.se/images/smilies/icon_rolleyes.gif)
), och att vad jag kunde erbjuda vid dejtande och början av en relation faktiskt var mycket uppskattat.
Sedan kan jag bara misstänka att den vetskapen påverkade min självbild och det i sin tur de signaler jag sänder ut så att det skapade läget sedan dess - där de klart flesta alltid får ett förstaintryck av någon helt annan personlighet än den jag har, och hinner bestämma sig för att jag är någon man bara ska acceptera som vän och inte gilla som något annat. Att jag hoppade in i en hel del befintliga diskussioner här på forumet när jag hade hittat hit och luftade för mycket tankar i sådana här ämnen förstörde väl mer därtill hos kvinnorna av min egen sort.
Att hitta hit och lära känna aspies gav ju intrycket att vi alla samfällt förstår varandra mycket bättre än NT:s förstår oss, men jag fick aldrig på allvar uppleva att AS-kvinnor skulle ha mer logisk/rationell förmåga att... ja, hur ska jag uttrycka det... att tillåta sig träffa någon med öppna sinnen just för att man har förstått att han kan vara väldigt mysig om man väl kommer nära, snarare än att genast på en magkänsla tycka att han inte är tillräckligt omedelbart attraktiv för att man ska vilja just komma så nära, och därför snarare välja att inte ha några öppna sinnen.
Larvigast av allt är att alla tillfällen i något slags uteliv har gett mig starka indikationer på att jag attraherar där och då. Men jag trivs inte tillräckligt i kroglivet för att vilja dit. Tough shit. Kanske inte ens lika mycket för mig som för alla tjejer som missar mig...
![Wink ;-)](http://www.aspergerforum.se/images/smilies/icon_wink.gif)
Sedan är det väl ganska intressant att könsrollsmönstrena av de flesta anses självklara och av naturen givna och att det
bara handlar om att män ska lära sig förvränga sig och förställa sig och leva upp till att kunna sända ut de enda signaler kvinnor tydligen ska kunna vara kapabla att läsa av och förstå och identifiera som "me like"...
Hur många kvinnor som än går under av det eviga "hoppsan, jag faller alltid för fel killar
![Embarassed :oops:](http://www.aspergerforum.se/images/smilies/icon_redface.gif)
" så finns det aldrig på kartan att kvinnor skulle försöka lära sig öppna ögonen och lära sig se och bedöma killar så att de kunde känna igen varma och kärleksfulla killar som må sakna alfahanne-utstrålning och även om man kanske inte har så ordnade förhållanden och god ekonomi, men just för att man "trots det" är en jävligt fin människa. Betydde det där med jämställdhet något borde ju ingetdera vara något problem, utan tvärtom ligga mer än något annat i linje med att vara konsekvent på den punkten.
Men nej.