Det var inte bara texten som var kontroversiell i teateruppsättningen. Jens Liljestrand berättar om det här.
DN Kultur skrev:Dörren till salongen öppnas och någon ropar: ”Nu vill vi be alla kvinnor komma in!”
Vi män står kvar, flinar lite osäkert. Det dröjer någon minut.
”Nu få alla män komma in.”
Strålkastarljuset som möter oss, applåderna från kvinnorna som redan har tagit plats på sin läktare med mysig stoppning och kuddar. De svarta, hårda stolarna som väntar på oss på ”vår” sida om scenen. Vi sätter oss ned. Känner blickarna på mig. Försöker möta dem men bländas av lamporna, anar bara kvinnorna på andra sidan. Vet plötsligt inte hur jag ska göra med benen, var jag ska lägga händerna. Jag har gjort entré förr. Fast aldrig så här.
Det har skrivits mycket vackert och klokt och fult och dumt om Valerie Solanas ”Scummanifestet” och Turteatern de senaste veckorna. Men i den kulturjournalistiska logik som slentrianmässigt delar upp debatten i ”medvetna och intellektuella feminister” kontra ”grottmänniskor” har jag saknat ett tredje spår: någon som utan att blunda för patriarkatet öppet medger hur djupt obehaglig texten, föreställningen och den tankevärld som de bygger på är.
http://www.dn.se/kultur-noje/debatt-ess ... triarkatetSkådespelerskan vänder konsekvent ryggen åt männen.
I en av textens vidrigaste passager delas kvinnligheten upp i coola Scum-kvinnor och ”Daddy’s girls” – de senare är de som har indoktrinerats till passivitet och underlägsenhet. Solanas skriver: ”Modern vill det som är bäst för hennes barn. Daddy vill bara det som är bäst för Daddy (…) Då Daddy är känslomässigt störd älskar han inte sina barn (…)”.
Att pjäsen är förolämpande för männen i publiken är ingen brist, tvärtom, hade jag suttit där och mått bra och haft trevligt hade det varit en usel föreställning. Min hjärna arbetar i början på högtryck med att destillera förolämpningarna till något begripligt och acceptabelt: det handlar om kvinnors underordning, om patriarkatet, om en författare som misshandlats och utnyttjats av män, dessutom är det ju satir.
”Det är så här det känns att vara kvinna, jämt”, förmanar jag rabblande mig själv, ”det är så här det är att vara omgiven av underklädesmodeller, löpsedlar om gruppvåldtäkt larmrapporter från offentlig sektor, filmer som ’Pretty woman’”. Men riktigt bra konst når oss emotionellt, inte intellektuellt och efter ett tag börjar det sippra in, i takt med att hånskratten från läktaren på andra sidan blir högre, råare, friare. När vi män blir tillsagda att i kör säga ”Jag är en anspråkslös liten skit” (ja, vi lyder) jublar de och applåderar. Förnedringen är kväljande.
Är det inte typiskt svenskt att vara så lydig? En orsak nog att inte gå på teater; man vet aldrig på vilket sätt men förväntas "delta".
Om jag känner empati – en känsla jag trots mitt kön är kapabel till – med de ”mansaktivister” som har protesterat mot ”Scummanifestet”, är det på just denna enda punkt: hat gör ont. Solanas hat är politiskt och biografiskt motiverat, men lik förbannat gör det ont när vi får det i ansiktet.
Men rädd behöver han som man inte vara:
Det är det som är avgörande: Scum skrämmer mig inte. Jag tror inte att ett gäng dödsmördarfeminister ligger i bakhåll när jag kommer till kontoret i morgon. På sin höjd kommer feministerna att ordna fler förskoleplatser, mer pengar till vården eller en extra pappamånad; jag kan leva med det.
Döda mig, slå mig eller begränsa mitt livsutrymme varken kan eller vill de göra. Det är därför feminister fascineras så av Scum: den är en ventil, gestaltar en förbjuden fantasi, en grotesk haschdröm som aldrig kan förverkligas. Den fantasin får de gärna behålla. Vi har ju tagit resten.
Han känner en viss lättnad efter föreställningen.
Jag inser plötsligt att jag njuter av att ordningen är återställd, av vetskapen om att jag – 1,78 lång, medelålders akademiker klädd i grå överrock – är ett långt större hot mot kvinnorna omkring mig än de någonsin kommer att bli mot mig. Jag vet att det är mina steg de hör bakom sig i den mörka leriga parken, mitt ansikte de sneglar mot vid cykelstället halv tio på kvällen.