senorita skrev:Jag ska försöka besvara dina frågor.
Jag kan ge flera exempel då han har haft svårt att förstå att förstå andra människors reaktioner. Han utgår ifrån att personer skulle reagera som han hade gjort.
Exempel 1: Han dejtade en tjej innan mig. Han hade lagt ut bilder på henne och dem på hans facebookvägg, fullt synliga. De hade inte lovat varandra något men tanken var att de skulle fortsätta dejta när han kom tillbaka från sin resa, om de kände samma sak. Hon hade sagt till honom att hon "inte skulle söka efter något annat". Några veckor efter träffade han mig och gjorde bilderna på dem osynliga, dvs. han var den enda som kunde se dem. De började höras mindre och han hade daglig kontakt med mig i ca. 2 månader. Han tog efter ca. 2 månader ett "snack" med henne för att höra hur hon kände och berätta att han bara ville ha henne som vän. Han berättade att han ville vara vän med henne och hon sa att det kommit upp saker i hennes liv, bla. släktingar som blivit sjuka vilket gjorde att hon inte kunde dejta just då. Hon hade även nämnt för honom "jag såg att du döljt bilderna på oss". Han tolkade det hela som att hon inte varit särskilt intresserad eftersom hon inte hade sett att bilderna var borttagna förrän nyligen eftersom hon inte nämnt det tidigare. Jag frågade honom om han inte hade tänkt på att hon kanske sett att bilderna var borttagna för flera veckor sedan men inte sagt något till honom. Han tyckte det var oerhört märkligt att jag ställde frågan. Han menade på att var hon intresserad så skulle hon väl frågat varför bilderna var borta när hon såg det. Han trodde att hon inte varit inne på hans profil förrän några dagar innan de hördes (två månader sedan han tog bort bilderna) och såg detta som ett tecken på att hon inte var så intresserad av honom. Jag frågade, "Har di inte tänkt på att det kan ha varit tvärt OM? Att hon var MYCKET intresserad, gick in på hans profil ofta och såg på en gång att bilderna var borttagna." Han sa, "Men då skulle hon väl ha frågat varför de var borta", medans jag menade på att hon kanske såg det och blev väldigt LEDSEN. Hon kanske kände sig dissad av honom, tänkte "betydde jag inte mer än såhär" och handlingen att dölja bilderna som ett tecken på att han träffat någon ny (som han ville dölja dessa bilder för, eller var öppen för förslag. Då kanske hon inte ville nämna något till honom pga. stolthet. Efter detta kanske hon försökte "tränga bort" honom ur huvudet för att inte skada sig själv vilket kan ha varit anledningen till att de inte hörts av så mycket. Och av stolthet kan hon ha sagt till honom när de senare pratades vid, efter att han nämnt att han bara ville vara vän att hon var upptagen med annat fast hon egentligen blivit sårad.
Han hade väldigt svårt att "köpa" min teori, dvs. att det SKULLE kunna varit på det sättet men inte nödvändigtvis. Sedan undrade han varför de var relevant för mig att veta. Mitt svar var att det kändes viktigt för mig att veta hur han tänkte i sådana situationer för att jag ville lära känna honom. Han frågade "Varför är det viktigt?" Jag orkade inte diskutera och lämnade frågan. För mig är det en självklarhet att man vill veta hur ens partner reagerar i olika situationer där andras känslor är inblandade. Kanske skulle jag sagt det.
Han upplyste mig sedan om att han gjort bilderna på henne synliga igen för att hon blev ledsen när de togs bort (gör det ännu svårare för mig att förstå hur han kunde tänka att hon inte brydde sig). Han bad mig att inte gå in på hans vägg och kolla eftersom att se bilder på honom och en annan tjej uppenbarligen skulle få mig att känna mig illa till mods. Men han sa att jag inte skulle oroa mig, han skulle ta bort bilderna vid midnatt. Jag sa då att jag tyckte att han skulle låta bilderna vara kvar längre, tog han bort bilderna igen så hade handlingen i sig inget värde. Han sa att hon troligen inte skulle besöka hans profil igen, vilket kan ha varit fallet. Men det kan också ha varit så att hon gick in efter några dagar och kollade om de fanns kvar för att testa honom, se om hon betydde något. Han förstod inte att risken fanns att hon skulle göra detta och att hon isf. skulle känna sig betydelselös igen.
Sen kan jag tycka att han borde ha haft mina känslor i åtanke. Eftersom det redan var slut mellan dem och jag var den han skulle satsa på så borde han ha struntat i att lägga upp bilderna. Visserligen varnade han mig, men om jag gått in och kollat ändå så hade det inte känts särskilt angenämt för mig. Jag tyckte att handlingen var onödig eftersom han redan gjort ledsen och nu riskerade att göra både mig och henne ledsen. Eftersom hon först skulle se att bilderna var tillbaka och tänka att hon kanske betydde något ändå för sedan efter några dagar bli besviken och inse att hon inte betydde någonting. Kort sagt: En meningslös handling, ur mitt och flera andras perspektiv. Sen kan det ju ha varit som han trodde men det är inte SÄKERT.
Exempel 2: Jag hade haft en dålig dag med mycket ångest. Jag berättade för honom att jag hade gråtit, var ledsen och kände mig extra skör. Han sa att han ville skypa med mig, höra min röst och höra mig berätta om min dag och min ångest. Jag ringde honom och jag fick berätta lite hur jag kände. Sedan bytte han samtalsämne och ville ha min tillåtelse för att göra en sak. Han hade blivit inbjuden på en lägenhetsfest där det bara skulle vara tjejer (I Rio de Janeiro) där han befann sig. Han ville att jag skulle svara ärligt hur jag kände inför att han skulle gå dit. Jag svarade ärligt: "Tanken på det känns jobbigt men jag tänker inte förbjuda dig från att gå eftersom det skulle få mig att känna mig som en idiot". Han svarade då: "Nu har DU satt mig i ett jobbigt dilemma, eftersom jag vet att du inte tycker om att jag går dit och kommer känna sig som ett as om jag går". Jag kände att han lade på mig skuld för att jag svarat ärligt. Kort därefter avslutades samtalet. Han sa "Jag skulle gärna vilja höra dig prata mer men hinner inte just nu. Jag hör av mig om jag går på festen.
Min känsla efter samtalet var att jag kände mig mer ledsen än innan. Jag var redan ledsen och hade hoppats på att han skulle muntra upp mig, att jag skulle få prata och att fokus skulle ligga på min dag. Vilket var vad han från början sagt att vi skulle prata om.
Vi har pratat om det här efteråt och han sa då "Jag är alltid ärlig mot min partner. Hade du sagt åt mig att inte gå så skulle jag inte ha gjort det (tvivlar på det)". Men det var inte det som var det viktiga för mig, utan det faktum att han i ett samtal där han angett att syftet var att jag skulle få prata om min dag, (och när han visste att jag var orolig och skör) valde att ta upp ett ämne som uppenbarligen skulle oroa mig. Jag kan inte se hur det inte var uppenbart för honom.
Exempel 3: Han lägger upp 2 bilder på facebook samma dag på en och samma tjej. Han vet att jag är svartsjuk. Jag är i Sverige och maktlös, så VAFÖR. Varför oroa mig. När jag berättade för honom hur jag kände sa han "Jag vet inte sånt här, du måste berätta det för mig", vilket jag iofs tyckte var fint sagt eftersom det indikerade att han brydde sig om mina känslor.
Exempel 4. Han beskriver sig själv för människor han inte känner så bra att han är en smart person. Jag tycker att detta är väldigt osmart eftersom de flesta människor tycker att de som uttalar sig på liknande sätt framgår som självgoda. Jag tror att han vill att andra ska se upp till honom, att han är smart men vad han inte verkar förstå är att det får motsatt effekt när han upplyser människor om det. Jag kallade honom en gång "skrytis" på ett skämtsamt sätt (eftersom att skryta är vad han gör, även om han inte är medveten om att andra uppfattar det så) och då blev han arg. Jag har frågat om ha är osäker och då svarar han: "Jag skäms inte för att säga att jag är smart"
Samtidigt vet jag att han bryr sig om vad omgivningen tycker om honom, han vill bli omtyckt. Kommer jag någonsin kunna förklara för honom att det där med att gå runt och skylta med att man själv är smart inte är ett snart drag. Han berättar ofta för mig om komplimanger han fått av andra angående hans personlighet, antagligen i hopp om att jag ska inse vilken bra kille han är. Detta får precis motsatt effekt på mig, jag tycker han är självgod. Jag skulle önska att han visade mig sina goda sidor istället för att berätta om dem.
Han säger att han inte är osäker, men som jag ser det så har osäkra människor inget behov av att hela tiden berätta för omgivningen hur bra de är, de litar på att andra människor upptäcker deras bra sidor ändå.
Jag har inte problem med att vara tillsammans med en man som är osäker om han är villig att jobba på det. Men jag har problem med en man som har bristande självinsikt eller inte kan erkänna att han känner sig osäker när det är helt uppenbart.
Jag vet att han har haft en jobbig uppväxt där mobbing förekommit. Det känns ibland på något sätt som att han vill bevisa för sig själv och andra att han är "normal".
Han har accepterat de positiva sidorna med diagnosen asperger men de negativa sidorna, som att inte kunna läsa mellan raderna och inte riktigt känna se saker ur andra perspektiv påstår han sig ha koll på. Han har säkert tränat på detta och är bättre på det nu än förr. Men jag vill att han ska veta att han inte är fullt utvecklad inom dessa områden och ha förståelse för att han inte förstår mig istället för att lägga skuld på mig för det.
Jag skulle önska att han inte blev arg när jag upplever att han inte förstår och se det hela som en tävling om vem som har "rätt", utan istället se det som ett tillfälle att lära sig mer om mig. Och faktiskt förstå vad som gör mig ledsen och försöka undvika det.
Vi fattade tycke för varandra ganska snart, både emotionellt och sexuellt. Man skulle kunna säga att vi haft en romans som vi nu vill utveckla till något mer.
Varför jag är kär i honom? Hans röst (när han är lugn) gör mig alldeles varm. jag känner mig oerhört trygg i hans armar. Han är känslosam, ärlig, lojal och har inte svårt för att prata om känslor (med undantag för hans diagnos). I hans sällskap mår jag bra (när det inte blir konflikter). Sen om det verkligen ÄR kärlek, det får tiden utvisa. Jag har även en skörhet för män med psykiska problem, vill ta hand om och hjälpa. Jag har själv psykiska problem och han stöttar mig så gott han kan.
Han berättade för mig om sin diagnos när han var full, några dagar efter att vi träffats. Jag hade berättat att jag var sköterska inom psykiatri och han såg mig som en varm pålitlig person som han kunde vara sig själv med.
Jag bör även nämna att den här mannen druckit mycket och tagit tabletter vid flera tillfällen då vi pratat vilket han skyller på vara orsaken till hans ilska. Men vi har även haft "livliga diskussioner" nyktra. Han skyller alla gräl vi haft på alkohol och tabletterna men jag är inte dum och tror det liggr mer bakom än så.
Mycket intressant skildring igen.
Tack.
Du skriver på ett ytterst tydligt, förklarande och ingående sätt. Och även riktigt självutlämnande sådant. Det bidrar till att man får insyn i intressanta springande punkter i er relation/kontakt på ett väldigt konkret vis.
Väljer ut vissa, vad jag tycker, väsentliga delavsnitt i din berättelse:
senorita skrev:Jag kan ge flera exempel då han har haft svårt att förstå att förstå andra människors reaktioner. Han utgår ifrån att personer skulle reagera som han hade gjort.
Till att börja med tror jag primärt detta just kan ha att göra med det faktum att han har NPF/Aspergers syndrom. Man skulle bland annat kunna uttrycka det på det sätt som forumisten
Bazooka gjort i inlägg på tråden: "Autism, Asperger och liknande innebär att man relaterar till sig själv väldigt mycket, så man kommer referera till sig själv mycket."
Aspergerpersoner tänker och handlar helt enkelt lite annorlunda än vad NT-personer gör. Det är en delförklaring.
senorita skrev:[Ur exempel 1]
[...] Han sa, "Men då skulle hon väl ha frågat varför de var borta", medans jag menade på att hon kanske såg det och blev väldigt LEDSEN. Hon kanske kände sig dissad av honom [...]
Det här är intressant, senorita.
Jag kan eller bör självfallet inte tala för alla aspergerpersoners räkning, det jag ändå i viss mening vill påstå är att mannen här (dvs. han du uppger vara aspergerdiagnostiserad) för mig rätt klart signalerar det som i mer eller mindre hög grad är karaktäriserande för aspergare/AST-folk. Han interagerar och talar i någon mening i omfånget av autism (för att använda samtidsbegreppet) helt sonika. Så ser jag det. Visst, det behöver inte låsas till att helt och hållet kategoriseras eller relateras till asperger/autism, fast mycket talar i den riktningen.
senorita skrev:Sedan undrade han varför de var relevant för mig att veta. Mitt svar var att det kändes viktigt för mig att veta hur han tänkte i sådana situationer för att jag ville lära känna honom. Han frågade "Varför är det viktigt?" Jag orkade inte diskutera och lämnade frågan. För mig är det en självklarhet att man vill veta hur ens partner reagerar i olika situationer där andras känslor är inblandade. Kanske skulle jag sagt det.
Här finns det viktiga saker.
Mitt råd i detta du beskriver skulle ändå vara att i möjligaste mån
försöka förklara och besvara - så konkret som möjligt - det han efterfrågar. Många i AS-världen behöver just tydliga, konkreta, handfasta förklaringar på saker och ting. Framför allt rörande sådant de själva (jag inkluderad) önskar få svar på, i det vi efterfrågar. Jag kan förstå hans tankegång här. På samma gång kan jag lätt se det ur ditt perspektiv också. Ingen av er två har rätt till hundra procent. (Det finns för övrigt inte hundra procent besträffande det du tar upp som fråga.) Tipset, som inte är något stalltips över huvud taget, är att försöka nå och förstå varandra så gott det går. Att ha en ansträngning om det. Funkar det så funkar det; når ni varandra på ett nytt sätt, så att saken kommer i nytt (ljusare) ljus, så är en del vunnet. Att sedan försöka bygga vidare utifrån det. Allt kan ses som en - pågående - process.
senorita skrev:Sen kan jag tycka att han borde ha haft mina känslor i åtanke.
Jo, det kan tyckas. Jag skulle också kunna tycka det där och då. Svårt att säga förstås. Men igen, autister/aspergare är - hur som helst, och i någon mening i alla händelser - mer inneslutna, mer 'autistiska" helt enkelt (generellt). Om du förstår vad jag menar.
De exekutiva funktionerna gör sig också gällande hos AS-personer. Med det menar jag att man/aspergare kan ha en tanke om, veta om/känna till en sak, någonting, rätt klart - och ha en plan, tanke, idé, tanke om ett tillvägagångssätt etcetera - men att det lik förbannat sedan ändå inte blir av. Det blir inte som man planerat dvs. Jag vill hävda att detta t.o.m. är vanligt bland oss som är AS-diagnostiserade.
Med andra ord, han kan kanske ha haft dina känslor i åtanke - på sitt sätt - men inte, i alla fall inte med NT-normer, i ett NT-perspektiv - förmått motsvara det stöd, den emotionella uppbackning, den närvaro och feedback som just du efterfrågat eller givit tecken om.
senorita skrev:[...] Kort sagt: En meningslös handling, ur mitt och flera andras perspektiv ... [...]
Komplext begrepp det här med vad "meningslöst" innefattar.
Det betyder dels olika för olika personer allmänt - i dylik mening, dels olika för olika AS-personer.
Meningslöst är även i viss mån analogt med 'nonsens'. Jag skrev för en stund sedan på det här forumet ett småkritiskt och lätt sarkastiskt inlägg indirekt adresserat den som skrivit flest inlägg på AF och dennes nonsenstalang i meningen att densamme har som väsentlig struktur, uppfattar jag, att kommunicera och interagera med ett nonsens aka socialspel-verktyg. Dito tycks komma undan med det år efter år. Ett antal aspergare faller dennes nonsens - dvs. meningslösa utspel - uppenbarligen på läppen. Mig imponerar sådan nonsens, sådana meningslösheter, inte det ringaste på. Det är genuin (förstörande) nonsens i mina ögon.
Mannen du refererar till, han du är kär i, hans
meningslösa handlingar kan således för honom vara meningsfulla. Det kan ha en uppbärande funktion för honom, dessa till synes för dig och andra meningslösheter. Jag vet själv från mitt liv att mycket av det som jag tycker är meningsfullt (rejält meningsfullt dessutom), det är något av motsatsen för andra. Men så lever jag också själv - utan en relation. Mest praktiskt så. En del kanske t.o.m. skulle påstå att det är och blir just ett meningslöst liv, men jag tycker det är ett i det närmaste helt perfekt liv och levene. Jag får nödvändig tid för mina egna meningslösheter om man så säger.
senorita skrev:[Ur exempel 2]Jag hade haft en dålig dag med mycket ångest. Jag berättade för honom att jag hade gråtit, var ledsen och kände mig extra skör. [...]
Jag förstår dig i stort sett till fullo. Känslan jag får är att killen är mera av egocentrerad/självupptagen – än att det primärt kan relateras hans aspergerkonstitution. Jag kan ha fel, visst. Du säger att han bytte samtalsämne och ville ha din tillåtelse för att göra en sak. Hur snart skedde det? I tid räknat. För mig låter det lite oansvarigt rörande er relation, såsom du beskriver det.
senorita skrev:Min känsla efter samtalet var att jag kände mig mer ledsen än innan. Jag var redan ledsen och hade hoppats på att han skulle muntra upp mig, att jag skulle få prata och att fokus skulle ligga på min dag. Vilket var vad han från början sagt att vi skulle prata om.
Inte lätt att bena i detta. Du har min direkta förståelse till att börja med. Sedan är det precis som jag nämnt tidigare lite på ett annat sätt med aspergare/AST-folk i allmän mening, som bekant. En del känner du till redan. Vi (med diagnosen) är helt enkelt inte de bästa på att motsvara det som du ger uttryck för. Vi relaterar väsentligen annorlunda (än NT-personer). Hur det är exakt i fallet med din pojkvän/han du är kär i/personen som är en del av föremålet för den här tråden, det är vanskligt att säga egentligen.
senorita skrev:[Ur exempel 3] Han lägger upp 2 bilder på facebook samma dag på en och samma tjej. Han vet att jag är svartsjuk. Jag är i Sverige och maktlös, så VARFÖR.
Allmängiltigt - först och främst - menar jag.
Själv är jag inte, har aldrig varit, inne i Facebookvärlden, annat än att jag då och då - egentligen mest i studiesyfte - kikar in och kollar hur vissa personers sidor ser ut, hur de väljer att Facebook-outa sig publikt. (Max 1-2 av 100 Facebooksidor har för övrigt något intressant att komma med, enligt mig. Men det är en annan historia.)
Att mannen lagt upp bilder på en tjej på det sätt du berättar, det är för mig egentligen oförståeligt. Jag vet inte vad jag ska säga.
Du säger sedan att han sedan sade "Jag vet inte sånt här, du måste berätta det för mig". Där kan jag i och för sig delvis förstå honom, men ändå inte. Trixigt att kommmentera. Jag tänker någonstans att han likväl vet om hur detta ska landa och införlivas i dig, och att han (om inte annat omedvetet) kanske spelar på det? Samtidigt är åtskilliga med just AS rätt inåt-på-sig-själv-och-sitt-eget-liv-tittande och tämligen upptagna av det.
senorita skrev:[Ur exempel 4]Han beskriver sig själv för människor han inte känner så bra att han är en smart person. Jag tycker att detta är väldigt osmart eftersom de flesta människor tycker att de som uttalar sig på liknande sätt framgår som självgoda. Jag tror att han vill att andra ska se upp till honom, att han är smart men vad han inte verkar förstå är att det får motsatt effekt när han upplyser människor om det. Jag kallade honom en gång "skrytis" på ett skämtsamt sätt (eftersom att skryta är vad han gör, även om han inte är medveten om att andra uppfattar det så) och då blev han arg. Jag har frågat om ha är osäker och då svarar han: "Jag skäms inte för att säga att jag är smart".
Detta, det här med självgodhet, är också, vad jag finner - huvudsakligen - av allmänmänsklig beskaffenhet. Bilden jag får av honom genom din beskrivning är att han är mer eller mindre kraftigt egenkär. Nästan drygt självbelåten. Visst, det finns många sådana aspergare. Forumet vi är på till exempel huserar ett antal av karaktären höggradigt självförnöjda och självförhärligande – sådana som till och med, skulle jag tro, får mannen du återger att framstå som en ytterst distanserad och självotillräcklig person.
Du beskriver vidare att "du inte har problem med att vara tillsammans med en man som är osäker om han är villig att jobba på det. Men [att du] har problem med en man som har bristande självinsikt eller inte kan erkänna att han känner sig osäker när det är helt uppenbart":
En del av detta kan sannolikt vara knepigt att kunna jobba på under de utgångsbetingelserna att han just har autism/asperger. Hur mycket vill du att han ska jobba på detta? Är du t.ex. beredd att i viss mån ge avkall på att han inte (av AS-skäl) förmår förändra en del av det du berättar om?
senorita skrev:Han har accepterat de positiva sidorna med diagnosen asperger men de negativa sidorna, som att inte kunna läsa mellan raderna och inte riktigt känna se saker ur andra perspektiv påstår han sig ha koll på. Han har säkert tränat på detta och är bättre på det nu än förr.
Att inte kunna läsa mellan (
NT-)raderna skulle jag inte vilja relatera till något som kan gå under ett negativt paraply. Som jag varit inne på delvis är detta symptom, eller s.a.s. AS-uttryck, att betrakta som ett kärninslag rörande autism/AST/asperger. Man har att leva med det huvudsakligen. Omgivningen likaså. Att kunna "träna bort" detta, finns det olika teorier om huruvida det är genomförbart. För vissa kan det säkert modifieras i somlig utsträckning, men för merparten av aspergarna tror jag inte på en "träna bort"-psykologi.
senorita skrev:Men jag vill att han ska veta att han inte är fullt utvecklad inom dessa områden [...]
Här kan jag bara inskjuta lite snabbt att
ingen någonsin på jordklotet kommer kunna bli "fullt utvecklad" rörande någonting. Det finns inte en chans. Men okej, jag förstår din tanke i meningskontexten där.
senorita skrev:Varför jag är kär i honom? Hans röst (när han är lugn) gör mig alldeles varm. jag känner mig oerhört trygg i hans armar. Han är känslosam, ärlig, lojal och har inte svårt för att prata om känslor (med undantag för hans diagnos). I hans sällskap mår jag bra (när det inte blir konflikter). Sen om det verkligen ÄR kärlek, det får tiden utvisa.
Han tillskrivs rätt så fina egenskaper här. Som jag ser det finns det utifrån detta bra möjligheter för att ni kan utveckla er relation eller kontakt vidare. Du reflekterar med hygglig och vettig distans, det är bra.
senorita skrev:Jag har även en skörhet för män med psykiska problem, vill ta hand om och hjälpa. Jag har själv psykiska problem och han stöttar mig så gott han kan.
Han berättade för mig om sin diagnos när han var full, några dagar efter att vi träffats. Jag hade berättat att jag var sköterska inom psykiatri och han såg mig som en varm pålitlig person som han kunde vara sig själv med.
Du är självutlämnande. När jag läser detta får det mig att tänka. Detta sagt med tanke på "ta hand om". För övrigt: Ingenting egentligt av dina psykiska problem framgår genom dina texter. Du kommunicerar och resonerar på ett balanserat och icke-patologiskt vis hur som helst. Det är min uppfattning.
Jag hyser en förhoppning om att ni - om båda så strävar - lyckas hålla i, utveckla och förvalta er relation på ett bra sätt.
senorita skrev:Det var inte meningen att det skulle bli flera likadana inlägg i rad. Svårt att beskriva denna komplicerade situation kort.
För mig är det alldeles lysande det du - på ditt sätt - har beskrivit i dina längre inlägg.
För ovanlighetens skull har någon - Du - verkligen lyckats förmedla något intressant på Aspergerforum. Riktigt intressant skrivet av dig.
Fortsätt gärna på det personliga sätt du gör!