Bipolär och Asperger under samma tak
![Inlägg Inlägg](http://www.aspergerforum.se/styles/afterburner/imageset/icon_post_target.gif)
Hej,
Gick med i forumet då min sambo nyligen har fått diagnosen AS + "något annat", detta ska de återkomma till.
Att han fått diagnosen gör att alla bitar faller på plats.
Hans omöjlighet till att ge komplimanger. Dock kan han säga att han älskar mig och att han alltid vill vara med mig.
Hans svårigheter att vara spontan. Isolering framför tv-spel.
Tystnad i samband med nya människor som pratar om sådant han inte är intresserad av.
Hans tonläge som jag ofta uppfattar som besvärat eller irriterat.
Hans dåliga förmåga till att starta och fullfölja saker.
Hans tidigare ointresse av relationer, tills han träffade mig.
Hans förmåga att (innan min tid) få kvinnor att bli superintresserade av honom pga hans "mystik" och sedan krossa hjärtan när han inte varit intresserad av nåt mer än att ligga.
Hans totala ointresse av relation till människor han inte delar preferenser med.
Hans oförståelse för andra människors åsikter och känslor.
Hans sätt att "stänga ner" och bara stirra framför sig när jag tar upp saker som är jobbiga.
Hans ovilja till att öppna sig och hans kamp med att göra det för mig som han för allt i världen inte vill förlora. Men som han ofta gör besviken då jag känner det som att han inte hör mig och tar mina känslor på allvar.
Alla dessa personlighetsdrag har nu fått sin förklaring och jag kan förstå honom bättre. Jag förstår att det innebär en hel del arbete för att leva med någon med AS men jag älskar honom, ibland fattar jag inte ens varför då han ofta får mig att bli ledsen. Men jag gör helt enkelt det.
Så nu till det som skrämmer mig mest av allt. Utöver hans funktionshinder så har jag sen några år tillbaka diagnosen Bipolär typ 2 som jag genom medicinering och terapi lyckas hålla under kontroll. Jag har mina perioder av vemod och tenderar att vara överempatisk vilket gör att jag ofta tar hela världens elände på mina axlar och låter det kväva mig som en blöt filt. Jag är väldigt företagsam, driven och "duktig flicka". Anses vara säljande, utåtriktad och väldigt sympatisk (ja, jag får ofta det omdömet
) och har många vänner. Vid flera tillfällen har jag fått höra från folk som vet vem min sambo är från förr och som känner mig att de inte fattar hur vi kunde hamna ihop pga våra totala olikheter.
Min bipoläritet är ganska svag men jag vet inte hur jag skulle bli om jag slutade med medicinerna, har ätit uppåt i flera år innan jag fick diagnosen. Jag är dock rädd för framtiden, inser nu att han aldrig kommer ändra på sig och kunna ge mig komplimanger eller säga att jag är bra. Han kunde det i början, innan han blev kär i mig, men nu blir han helt låst. Vet inte om jag kommer kunna leva utan den bekräftelsen, speciellt inte i mina vemodsskov.
Vi är båda i 35-årsåldern och jag har tidigare oroat mig för att skaffa barn pga min diagnos samt min rädsla för att han inte ska kunna knyta an till barnet. Nu är såklart den rädslan ännu större då båda våra tillkortakommanden är ärftliga. Stackars unge!
Så ska vi nu välja bort barn? Ingen av oss har något jättesug just nu, men jag känner ändå att jag vill att det ska vara en del av mitt liv och min biologiska klocka tickar på. Har funderat på att adoptera då det finns så många barn som behöver nya hem. Men det innebär ju också att ett sådant barn kan behöva extra mycket i form av trygghet och anknytning pga starten i livet. Jag är själv uppväxt med psyksjuk mamma och pappa som inte är vidare på känslor så för mig är det viktigt att inte föra det vidare.
Jag är helt enkelt förvirrad. Finns det någon som har de erfarenheter jag beskriver, den kombinationen vi lever i? Ni män som har AS, hur knyter ni an till era barn? Hur ska jag få min sambo att förstå vad jag behöver? Jag är väldigt rakt på sak idag (tror att det var bla det han förr för, jag spelar inga spel) men får honom ändå inte att förmå sig ge det. Dock VILL han förändras och göra det.
Ursäkta romanen... Tacksam för svar.
Gick med i forumet då min sambo nyligen har fått diagnosen AS + "något annat", detta ska de återkomma till.
Att han fått diagnosen gör att alla bitar faller på plats.
Hans omöjlighet till att ge komplimanger. Dock kan han säga att han älskar mig och att han alltid vill vara med mig.
Hans svårigheter att vara spontan. Isolering framför tv-spel.
Tystnad i samband med nya människor som pratar om sådant han inte är intresserad av.
Hans tonläge som jag ofta uppfattar som besvärat eller irriterat.
Hans dåliga förmåga till att starta och fullfölja saker.
Hans tidigare ointresse av relationer, tills han träffade mig.
Hans förmåga att (innan min tid) få kvinnor att bli superintresserade av honom pga hans "mystik" och sedan krossa hjärtan när han inte varit intresserad av nåt mer än att ligga.
Hans totala ointresse av relation till människor han inte delar preferenser med.
Hans oförståelse för andra människors åsikter och känslor.
Hans sätt att "stänga ner" och bara stirra framför sig när jag tar upp saker som är jobbiga.
Hans ovilja till att öppna sig och hans kamp med att göra det för mig som han för allt i världen inte vill förlora. Men som han ofta gör besviken då jag känner det som att han inte hör mig och tar mina känslor på allvar.
Alla dessa personlighetsdrag har nu fått sin förklaring och jag kan förstå honom bättre. Jag förstår att det innebär en hel del arbete för att leva med någon med AS men jag älskar honom, ibland fattar jag inte ens varför då han ofta får mig att bli ledsen. Men jag gör helt enkelt det.
Så nu till det som skrämmer mig mest av allt. Utöver hans funktionshinder så har jag sen några år tillbaka diagnosen Bipolär typ 2 som jag genom medicinering och terapi lyckas hålla under kontroll. Jag har mina perioder av vemod och tenderar att vara överempatisk vilket gör att jag ofta tar hela världens elände på mina axlar och låter det kväva mig som en blöt filt. Jag är väldigt företagsam, driven och "duktig flicka". Anses vara säljande, utåtriktad och väldigt sympatisk (ja, jag får ofta det omdömet
![Glad :)](http://www.aspergerforum.se/images/smilies/icon_smile.gif)
Min bipoläritet är ganska svag men jag vet inte hur jag skulle bli om jag slutade med medicinerna, har ätit uppåt i flera år innan jag fick diagnosen. Jag är dock rädd för framtiden, inser nu att han aldrig kommer ändra på sig och kunna ge mig komplimanger eller säga att jag är bra. Han kunde det i början, innan han blev kär i mig, men nu blir han helt låst. Vet inte om jag kommer kunna leva utan den bekräftelsen, speciellt inte i mina vemodsskov.
Vi är båda i 35-årsåldern och jag har tidigare oroat mig för att skaffa barn pga min diagnos samt min rädsla för att han inte ska kunna knyta an till barnet. Nu är såklart den rädslan ännu större då båda våra tillkortakommanden är ärftliga. Stackars unge!
Så ska vi nu välja bort barn? Ingen av oss har något jättesug just nu, men jag känner ändå att jag vill att det ska vara en del av mitt liv och min biologiska klocka tickar på. Har funderat på att adoptera då det finns så många barn som behöver nya hem. Men det innebär ju också att ett sådant barn kan behöva extra mycket i form av trygghet och anknytning pga starten i livet. Jag är själv uppväxt med psyksjuk mamma och pappa som inte är vidare på känslor så för mig är det viktigt att inte föra det vidare.
Jag är helt enkelt förvirrad. Finns det någon som har de erfarenheter jag beskriver, den kombinationen vi lever i? Ni män som har AS, hur knyter ni an till era barn? Hur ska jag få min sambo att förstå vad jag behöver? Jag är väldigt rakt på sak idag (tror att det var bla det han förr för, jag spelar inga spel) men får honom ändå inte att förmå sig ge det. Dock VILL han förändras och göra det.
Ursäkta romanen... Tacksam för svar.