AspergerForum

Arkimedes skrev:

prodge64 skrev:

Arkimedes skrev:

Miche skrev:

Zombie skrev:Och för att kunna göra det måste de ju veta att man har asperger.

Det är ofta inte svårt att märka om en person har asperger, ett grunddrag är att kroppsspråket definitivt inte uttrycker samma sak som rösten...

En aspie som pratar om något kul kan se gravallvarlig ut och en aspie som pratar om hur ont något gör kan le, osv osv...

Blev påmind om min gymnasietid.

Jag satt i ett möte med studievägledaren, kuratorn, skolsköterskan, rektorn och mamma. Vi skulle "reda ut" min studiesituation. Där satt jag och log och förklarade att jag mådde skit. Satt även och skrattade och fnittrade av nervositet vilket bidrog till att ingen tog mig på allvar.

Jag är riktigt bitter över att allt gick åt helvete pga att ingen förstod att jag hade problem.

Jag känner igen det där, ingen trodde mig när jag mådde dåligt i skolan heller.

Inte behöver du vara ledsen för min skull. Jag ville bara tala om att jag vet åtminstone lite om hur du känner/kände dig!

Zombie skrev:

Miche skrev:Det är ofta inte svårt att märka om en person har asperger, ett grunddrag är att kroppsspråket definitivt inte uttrycker samma sak som rösten...

En aspie som pratar om något kul kan se gravallvarlig ut och en aspie som pratar om hur ont något gör kan le, osv osv...

Väldigt förrädiskt. Många tror att det stämmer mer eller mindre jämt, och det är så en av de där för-ban-na-de fördomarna om oss uppstår. Dessutom kan, vad jag har märkt, de flesta av dem ändå inte omsätta det i praktiken när de faktiskt möter en sådan aspergare: de fortsätter att som alltid tro mer på kroppen än på orden.

Vilket är ett tydligt bevis på att utbildningen för de som möter aspisar i sitt arbete är extremt otillräckligt.

Zombie skrev:Sedan misstror de ofta ens förstånd också, utan annat skäl än att man ju har asperger. Och, förmodligen, i förekommande fall att man kan ge ett utvecklingsstört intryck på grund av ovanstående samt eventuella motoriska svårigheter eller praktisk rådlöshet.

Vilket gör att de pratar som om man inte förstår vilket ytterligare späder på misstron.

Ja, det där som Zombie skrev borde omedelbart massutskickas till alla vårdcentraler i Sverige!

En aspekt på allt detta är ju den att vi gärna fördjupar oss i t ex den sjukdom vi tror vi fått. Vi läser Fass! Vi är inte korkade och har inte vett att dölja det. Läkaren vill känna att HAN har makten och själv ska man helst sitta där och gråta bara.

Ju mer jag visar att jag vet (och har ofta rätt) destor risigare ligger jag till! Då går läkaren i försvarsställning för att visa att det är HAN som har kunskapen, inte jag.

Det här är ju också ett internetproblem som gäller många. Vi är många som korrekt diagnosticerar oss själva eller andra och sedan bara vill att läkaren ska kontrollera med prover att vi har rätt (vilket vi ofta har).

Tar jag upp min misstanke är risken att jag kör över läkaren. Tar jag inte upp det är risken att han missar det verkliga problemet. Att hitta balansen är svårt. Kunskap väger tungt, ibland för tungt för VC.

Debbido skrev:Nano: Jaha, så du gör också för bra intryck på läkare... ett speciellt AS-problem tydligen.

Både ja och nej, just denna läkare känner mig en del så han är van att jag kommer o glömmer bort att jag är sjuk, jag blir liksom glad och frisk när jag kommer in o får träffa honom, det blir liksom bra stämning.

Har inte haft så mycket sjuka med honom men han har sjukskrivit mig några ggr o han har väl knorrat en del men då undersökt mer o skickat på remiss på olika ställen.

nano skrev:Har inte haft så mycket sjuka med honom men han har sjukskrivit mig några ggr o han har väl knorrat en del men då undersökt mer o skickat på remiss på olika ställen.

Aha? Så din läkare knorrar åt dig - så att du själv slipper? Du kan se glad ut och nämna några krämpor i förbifarten. Han verkar AS-anpassad!

Arkimedes skrev:

Miche skrev:

Zombie skrev:Och för att kunna göra det måste de ju veta att man har asperger.

Det är ofta inte svårt att märka om en person har asperger, ett grunddrag är att kroppsspråket definitivt inte uttrycker samma sak som rösten...

En aspie som pratar om något kul kan se gravallvarlig ut och en aspie som pratar om hur ont något gör kan le, osv osv...

Blev påmind om min gymnasietid.

Jag satt i ett möte med studievägledaren, kuratorn, skolsköterskan, rektorn och mamma. Vi skulle "reda ut" min studiesituation. Där satt jag och log och förklarade att jag mådde skit. Satt även och skrattade och fnittrade av nervositet vilket bidrog till att ingen tog mig på allvar.

Jag är riktigt bitter över att allt gick åt helvete pga att ingen förstod att jag hade problem.

Oj! Det låter som mig nu.

s.cat skrev:

Arkimedes skrev:

Miche skrev:

Zombie skrev:Och för att kunna göra det måste de ju veta att man har asperger.

Det är ofta inte svårt att märka om en person har asperger, ett grunddrag är att kroppsspråket definitivt inte uttrycker samma sak som rösten...

En aspie som pratar om något kul kan se gravallvarlig ut och en aspie som pratar om hur ont något gör kan le, osv osv...

Blev påmind om min gymnasietid.

Jag satt i ett möte med studievägledaren, kuratorn, skolsköterskan, rektorn och mamma. Vi skulle "reda ut" min studiesituation. Där satt jag och log och förklarade att jag mådde skit. Satt även och skrattade och fnittrade av nervositet vilket bidrog till att ingen tog mig på allvar.

Jag är riktigt bitter över att allt gick åt helvete pga att ingen förstod att jag hade problem.

Oj! Det låter som mig nu.

Ja, det är ju så vi fungerar! Jag har nu äntligen fattat att jag vid läkarbesök ser för glad ut, för fräsch eller t o m för vacker ut.

Så fram med sminket! Jag föreslår en kritvit foundation, mörk ögonskugga UNDER ögonen, stripigt eller risigt hår. Spraya tills det ser för djävligt ut. Kritvita läppar kan tolkas som obefintligt blodtryck. Halta in i läkarrummet. Säg att du stukade foten när du försökte klippa naglarna! Att du så lätt blir överansträngd, t ex av att borsta tänderna.
Det borde väl gå hem?

Ser man inte om folk har smink?
Kan nog funka att inte fräscha upp sig iaf.

nano skrev:Ser man inte om folk har smink?

Tänkte jag också på. Riskabelt. (Kanske inte Debbido menade det så allvarligt, men somliga kanske tar det så...)

nano skrev:Kan nog funka att inte fräscha upp sig iaf.

Tyvärr inte för de rätt många som ser för "naturligt fräscha" ut eller för de kanske ännu fler som bara har ett glad- eller fasadläge för att umgås med folk.

Sant, läste om en forumist som suttit med föräldrar rektor och annan skolpersonal och med ett stort leende berättat att hon mådde riktigt illa.

Nu erkänner jag först att jag inte har läst hela tråden ordentligt, men sänder iväg ett litet inlägg ändå, ok!?

För det första har jag ju inte blivit diagnostiserad AS (vet i fasiken vilken "dom" jag kommer att få nästa vecka), men känner mig lik väl mer hemma i en "diagnos" som denna (eller liknande) än någon annan som finns att tillgå, eftersom jag lever med många av de "sympton" som ingår i kriterierna.
Tjöt, tjöt...

Jag skulle först vilja "korrigera" dig lite, Debbido, eftersom jag inte anser att läkaren behöver vara Aspergeranpassad utan bara Människoanpassad, och en sådan underbar "husläkare" har jag.

Jag har alltså ingen som helst kontakt med psykiatriläkare (jag har inte så mycket övers för dem heller om sanningen ska fram... ) utan "min" läkare har jag på vårdcentralen och det är en som är guld värd dessutom!

Vi har väl kämpat tillsammans i 18 år eller så nu och inte förstår jag hur människan fortfarande kan stå ut med denna misslyckade, jobbiga stolle, men det gör hon tydligen.

Vi har, minst sagt, gått igenom många problem, men på något sätt har det ändå gått vägen.
Min läkare mådde tydligen väldigt dåligt under en period, pga mig, men fick hjälp av sin handledare och (som jag hoppas) kunde även ta till sig mina ord om hur jag ansåg att "du och jag" ska fungera tillsammans.

En läkare ska ju först och främst bota, det är ju deras mål, men när det kanske inte går blir det ju besvärligare, att hjälpa, stötta är ju inte lika självklart/välkänt hos alla precis och då är det inte konstigt att osäkerheten visar sig rejält vid mötet med oss patienter.

Vid mina första möten med ovan nämnda läkare skrattade jag tydligen samtidigt som jag berättade om mina svårigheter och mina självmordstankar, och det är klart att dessa paradoxala motsatser i ord/utseende och det man faktiskt samtidigt försöker förmedla kan vara rent förbaskat snurrigt för läkaren ifråga.

Nu har vi dock kommit vidare och min läkare förstår (på det sätt hon kan) hur dåligt jag mår, respekterar mig och hjälper mig efter bästa förmåga, "är min kompis, vän, morsa..." och läkare förstås, så jösses vad tacksam jag är över denna läkare.

Zombie skrev:

nano skrev:Ser man inte om folk har smink?

Tänkte jag också på. Riskabelt. (Kanske inte Debbido menade det så allvarligt, men somliga kanske tar det så...)

nano skrev:Kan nog funka att inte fräscha upp sig iaf.

Tyvärr inte för de rätt många som ser för "naturligt fräscha" ut eller för de kanske ännu fler som bara har ett glad- eller fasadläge för att umgås med folk.

Jag är absolut inte allvarlig för närvarande! Men jag borde sätta ut fler ironi/skämtvarningar. Jag menade både skämt (överdrifterna) och allvar.
Om man är bra på att använda smink så skulle en svag skugga under ögon kunna passera. Ett allt för ljus foundation likaså. I kombination med svarta kläder och en allvarlig min.

När jag sminkar mig gör jag det så försiktigt att folk mest ser mig som fräsch, inte mejkad. Hur som helst så är det det yttre läkarna först fäster sig vid. Här får AS-tjejer som jag tänka sig för.

Om man får gå till samma läkare i 20 år så kommer han antagligen att lära sig av patienten, lära sig vad AS kan innebära. Det är därför jag krävt en fast. Jag tänkte lära upp honom!

Bali skrev:Nu erkänner jag först att jag inte har läst hela tråden ordentligt, men sänder iväg ett litet inlägg ändå, ok!?

Jag skulle först vilja "korrigera" dig lite, Debbido, eftersom jag inte anser att läkaren behöver vara Aspergeranpassad utan bara Människoanpassad, och en sådan underbar "husläkare" har jag.

Behöver man verkligen läsa hela trådar alltid? En sida kan väl räcka ibland?

En människoanpassad, mottaglig, öppen och ödmjuk läkare lär sig hela tiden av patienterna. Och då blir de ju AS-anpassade på sikt. Men besserwssers som aldrig lyssnar utan kör hypokondriracet utvecklas aldrig och blir urdåliga läkare.

Debbido skrev:En människoanpassad, mottaglig, öppen och ödmjuk läkare lär sig hela tiden av patienterna. Och då blir de ju AS-anpassade på sikt. Men besserwssers som aldrig lyssnar utan kör hypokondriracet utvecklas aldrig och blir urdåliga läkare.

Kan bara instämma, amen!

Bali skrev:

Debbido skrev:En människoanpassad, mottaglig, öppen och ödmjuk läkare lär sig hela tiden av patienterna. Och då blir de ju AS-anpassade på sikt. Men besserwssers som aldrig lyssnar utan kör hypokondriracet utvecklas aldrig och blir urdåliga läkare.

Kan bara instämma, amen!

Kul att du håller med! Och för att uppnå detta mål MÅSTE vi bli av med stafettläkarsystemet! Staten måste köpa upp tillräckligt antal med fasta läkartjänster och gripa in. Det går inte att bara låta marknadskrafterna dra oss rakt ned i helvetet. Socialism eller inte, men om penningbegäret är enda styrmedlet - då är vi snart körda!

Debbido skrev:Ja, det är ju så vi fungerar! Jag har nu äntligen fattat att jag vid läkarbesök ser för glad ut, för fräsch eller t o m för vacker ut.

Så fram med sminket! Jag föreslår en kritvit foundation, mörk ögonskugga UNDER ögonen, stripigt eller risigt hår. Spraya tills det ser för djävligt ut. Kritvita läppar kan tolkas som obefintligt blodtryck. Halta in i läkarrummet. Säg att du stukade foten när du försökte klippa naglarna! Att du så lätt blir överansträngd, t ex av att borsta tänderna.
Det borde väl gå hem?

Nej. Det funkar inte. Alltså jag har provat. Tex lila ögonskugga under ögonen, blod i mungiporna, intorkad spya på tröjan, klippt av håret ojämnt och skitit i att tvätta det på två veckor, struntat i att duscha, åkt in i rullstol osv.

Ingen ser någon skillnad som gör att jag tas mer på allvar.

Ja jag ser ingen samhällsnytta med stafettläkarsystemet heller.

Jag minns när en del politiker sade att detta köp o säljsystem inom vården skulle göra allt så bra med allt vad marknadskrafter hette.
Jag trodde inte på det då men hoppades att de gjorde något bra, det blev det inte, tyvärr hade jag rätt i min misstanke om det dåliga resultatet

Zombie skrev:Det verkar som om vi sitter i något av en rävsax.

Å ena sidan: vet de att man har eller misstänks ha asperger så kan de farligaste tillstånd plötsligt vara inbillning på grund av det, såvida de inte rentav "ingår i aspergern".

Å andra sidan behöver de under hela sin utbildning få sig inbankat tumregeln:

"Ta alltid en patient med asperger på blodigt allvar. När orden inte stämmer med min, åtbörder eller 'allmänt intryck', gå på det som ger det allvarligaste intrycket — var noga med att göra det även när det allvarligaste intrycket ges av det signalsystem du vanligtvis skulle bedöma som det minst trovärdiga. Utgå alltid från att om patient med asperger -driver så är det under-, inte över-. Sök aktivt efter tecken på underdrift och bagatellisering, eftersom många med asperger har otillräckligt perspektiv på vad som kan anses 'rimligt' att stå ut med och/eller har svårt att ta plats och känna sig till besvär.

Gör detta oavsett hur många undantag från den tumregeln just du har råkat träffa".

Och för att kunna göra det måste de ju veta att man har asperger.

Åh vad du har rätt i det du säger! Jag var hos min husläkare för att jag trodde att jag hade ett njurstensanfall. Det var riktigt outhärdligt emellanåt. Min läkare, som jag haft ganska kort tid, säger: En njurstenspatient sitter inte upp på britsen och pratar så här som du och jag gör nu.
I alla fall så skickades jag på en datortomografi och visst jag har två stenar i den vänstra njuren och en i den högra, dessutom en i gallan!!
Jag har alltid varit väldigt smärttolerant.

Undrar om sådant kan ändras för jag tycker jag blivit mer smärttolerant och mindre njutning av min egen hud
Hänt över senaste halvåret.

Instämmer förstås med Debbido om stafettläkarsystemet.

Roligt att så många verkar tycka jag träffade något viktigt med mina punkter. Använd dem gärna, som de är eller som något att utgå från. Men var gärna noggrann så att de får önskad effekt och folk verkligen får sig sina tankeställarpiller; jag vet själv att man som aspergare kan behöva välja tillfälle, framtoning, situation och sådant mycket noggrannare än de flesta.

Hermione skrev:

Zombie skrev:Det verkar som om vi sitter i något av en rävsax.

Å ena sidan: vet de att man har eller misstänks ha asperger så kan de farligaste tillstånd plötsligt vara inbillning på grund av det, såvida de inte rentav "ingår i aspergern".

Å andra sidan behöver de under hela sin utbildning få sig inbankat tumregeln:

"Ta alltid en patient med asperger på blodigt allvar. När orden inte stämmer med min, åtbörder eller 'allmänt intryck', gå på det som ger det allvarligaste intrycket — var noga med att göra det även när det allvarligaste intrycket ges av det signalsystem du vanligtvis skulle bedöma som det minst trovärdiga. Utgå alltid från att om patient med asperger -driver så är det under-, inte över-. Sök aktivt efter tecken på underdrift och bagatellisering, eftersom många med asperger har otillräckligt perspektiv på vad som kan anses 'rimligt' att stå ut med och/eller har svårt att ta plats och känna sig till besvär.

Gör detta oavsett hur många undantag från den tumregeln just du har råkat träffa".

Och för att kunna göra det måste de ju veta att man har asperger.

Åh vad du har rätt i det du säger! Jag var hos min husläkare för att jag trodde att jag hade ett njurstensanfall. Det var riktigt outhärdligt emellanåt. Min läkare, som jag haft ganska kort tid, säger: En njurstenspatient sitter inte upp på britsen och pratar så här som du och jag gör nu.
I alla fall så skickades jag på en datortomografi och visst jag har två stenar i den vänstra njuren och en i den högra, dessutom en i gallan!!
Jag har alltid varit väldigt smärttolerant.

Känner igen. Alldrig sökt i onödan, men haft svårt att ge en adekvat beskrivning på vad
som felas och inte känns bra.
Samma hos Tandläkaren


En viss Egenvård i självkännedom har ibland hjälpt , alltså att inte acceptera smärta.
Men alltför ofta går jag i gamla mönster.

Önskar att alla som söker Hjälp, kunde få det,
Men verkligheten en annan, en turlott i livets lotteri.
Jag är även brydd av, vad jag tror, många Läkares identifikation.
Läkarrocken, stetoskop=Medecinare/kragen upp=Kirurg etc.gällde tidigare,

Idag verkar många Läkare vilsna, osäkra på sin roll...jag generaliserar här då jag främst
tänker på Allmänläkarna.

Tråkigt nog är Läkarkåren den yrkesgrupp, som av egen själsnöd, är hårdast drabbad.

Som Patient skulle det vara självklart, att inte behöva uppleva sig som, det där som...
fastnat under skorna.

Mvh segdeg

nano skrev:Ja jag ser ingen samhällsnytta med stafettläkarsystemet heller.

Jag minns när en del politiker sade att detta köp o säljsystem inom vården skulle göra allt så bra med allt vad marknadskrafter hette.
Jag trodde inte på det då men hoppades att de gjorde något bra, det blev det inte, tyvärr hade jag rätt i min misstanke om det dåliga resultatet

Det enda som har tjänat på stafettläkarsystemet är läkarna vars löner ökat genom systemet för varje gång de byter vårdcentral går lönen upp automatiskt (detta enligt min mor vars granne som är läkare har berättat detta).

Hela förbannade samhället förlorar alltså rejält på eländet, så vad var det som skulle bli bättre?

Hermione skrev:Jag var hos min husläkare för att jag trodde att jag hade ett njurstensanfall. Det var riktigt outhärdligt emellanåt. Min läkare, som jag haft ganska kort tid, säger: En njurstenspatient sitter inte upp på britsen och pratar så här som du och jag gör nu.
I alla fall så skickades jag på en datortomografi och visst jag har två stenar i den vänstra njuren och en i den högra, dessutom en i gallan!!
Jag har alltid varit väldigt smärttolerant.

Ja det där är ju en riktig klassiker du beskriver. Tydligen ska man bete sig på ett visst sätt när man har ont.