Postat: 2010-03-03 12:24:17
Jag skickades också spontant på utredning. Jag visste inte ens vad AS var för något då.
En träffpunkt för alla - om Asperger syndrom
http://www.aspergerforum.se/
http://www.aspergerforum.se/lakare-vill-spontant-skicka-mig-pa-as-undersokning-t13394-24.html
MsTibbs skrev:Jag uppfattar dig som aspig nano. "För lång" blickkontakt, specialintresse, lite kroppsspråk som du inte vet hur du ska hantera.
LILITH_ skrev:Nej, jag förstår inte den här mentaliteten att man ska akta sig för diagnos för att det och det och det...
Misstänker man AS så går man runt och gör just det, misstänker. En utredning är väl mer pålitlig än en gissning eller misstanke man själv har. Förutsatt att det är en kunnig utredare och jada, jada.
Har man inga problem, inga funktionshinder mm.- okej! Ingen diagnos nödvändig.
Men det kan hända att man ändå senare i livet drabbas av något, ett trauma eller annan stressor som gör att npf-problematiken kommer till ytan.
Risken finns då att man får fel sorts hjälp eller ingen hjälp alls och hamnar i en spiral av mental ohälsa och blir utbränd till slut.
Det är ju det som hänt med många av oss.
Det gick så här långt med vår psykiska ohälsa för att vi inte visste om grundproblematiken och de speciella "svagheter" och funktionshinder som AS/npf innebär.
Rätta mig om jag har fel.
Dessutom finner jag det paradoxalt att förutsätta att man automatiskt blir utanför arbetsmarknaden genom en AS-diagnos.
Tvärtom borde fler vara öppna med sin AS för att visa på hur kompetenta vi är när vi mår bra!
För det är vi ju.
Vi måste vara stolta över den kompetens vi äger och visa upp den. Det gör ju de framgångsrika "NT-människorna" och kommer hur långt som helst. Inte heller de är fullständigt felfria.
Varför ska man gå runt och skämmas? Alla är skitkassa på vissa saker och bra på andra.
(Jag kan vara lite hypoman just nu, men i alla fall.)
nano skrev:Uppdatering, jag tror jag kommer att göra utredningen om alla diagnoser för att få rätsida på en hel del saker i mitt liv.
Saker jag vill förbättra.
Det lutar iaf mer åt att jag utreder mig än att jag inte gör det.
Läst någon sida att en Neuro Psykiatrisk Utredning innebär magnetkamera, kromosomtest och en massa frågor och säkert saker jag glömt.
Känns det igen av någon?
Men visst tänker jag på det där med vad som kan komma för korkade ideer i framtiden, att man kanske just förväntas vara kringramlande människa som inte förmår någonting alls o defenetivt inte har någon fördel jämfört med någon annan människa.
Sådana ideer har ju kommits på förut.
Vad tror ni, är det att hoppa i galen tunna att göra utredningen?
nano skrev:Varit på ett första samtal nu för min utredning, vad psykologen är snabb på att skriva
Första samtalet räckte inte så det kommer o bli mer.
Han säger att han inte behöver ge journalen till beställaren (dvs landstinget) om jag vill att han låter bli, stämmer detta?
nano skrev:Varit på ett första samtal nu för min utredning, vad psykologen är snabb på att skriva
Första samtalet räckte inte så det kommer o bli mer.
nano skrev:Uppdatering, utredningen har hittat ett minnesproblem, jag fick minnas ett antal ord som skulle upprepas efter en stund o där mindes jag lika mycket efter varje gång jag skulle upprepa orden, började tydligen starkt med 7 rätt men ökade inte som tydligen är det normala.
När han senare läste upp 3 ord varav ett var det korrekta o han gjorde så med alla 10 orden så mindes jag varje ord exakt och omedelbart utan tvekan.
Enligt denne betydde det att jag inte hade tillgång till det jag lärde mig men att jag fakistkt lärde mig alldeles utmärkt.
Får se om det hittas något mer.