sugrövmanövern skrev:Jag blev mycket mobbad i mellanstadiet och högstadiet. Mest för att jag inte talade. Klasskamraterna försökte få mig att bli arg eller gråta, men jag var lika levande som en Barbiedocka.
Många lärare lärare ogillade mig och jag fick låga betyg för att jag inte talade.
Utfrusen vet jag inte, jag ville vara ifred. Så det var snarare tvärt om. Jag ville bli lämnad ifred, men klasskamraterna var där och försökte få in mig i gemenskapen för att kunna mobba mig grövre. För det är ju svårare att mobba någon som helt avsäger sig flockens sällskap än en som försöker passa in och skaffa vänner.
Oj, jag känner verkligen igen mig i allt som du skriver. Jag har alltid blivit mobbad, från och med lekskolan till och med att jag gick ut 9:an, men mellanstadiet var helt klart den hemskaste perioden! Jag hade en hemsk lärare som var helt instabil, och inte kunde hålla i klassen för fem öre vilket resulterade i att de bråkiga eleverna (som jag var rädd för) kunde göra som de ville, och jag kände mig inte trygg någonstans!
Jag var livrädd varje dag som jag skulle gå till skolan, och önskade bara att jag skulle få bli sjuk så att jag skulle få vara hemma med min mormor istället. Blev jag det minsta förkyld så överdrev jag det till att jag mådde sämre än vad jag egentligen gjorde, och oftast fick jag då vara hemma hela veckan vilket kändes som en befrielse varje gång.
Jag försökte precis som du säger att inte visa några känslor och bara stänga svinen ute, men ibland gjorde det så otroligt ont att jag bara inte kunde stå emot tårarna...
Jag talade nästan aldrig i skolan (om det inte var med några få utvalda klasskompisar eller lärare) utan var tyst nästan hela tiden, vilket jag blev retad för i princip hela tiden. Dom andra ungarna tyckte det var så vansinnigt kul att jag satt där lydigt på min plats och gjorde det jag skulle utan att yttra ett ord, så ständigt skulle dom göra sig löjliga över det, och gång på gång skulle dom fråga "kan du inte prata?" fast dom visste att jag kunde men var för blyg för att göra det. Lärarna har alltid varit på mig om att jag måste våga tala och ta för mig mer, men jag klarade inte det och fick därför urusla betyg p.g.a. det. Mobbningen gjorde så att jag inte orkade hänga med och fokusera på lektionerna, jag försvann in i mina dagdrömmar istället och halvsov på lektionerna. Efter 9:an så valde jag att inte söka till något gymnasium just på grund av att jag inte ville börja en ny skola med ytterligare 3 år av mobbning!
Jag ville också bara bli lämnad ifred, men tyvärr så var jag ofta en måltavla istället... Ibland så undrar jag om dom som mobbade mig fattar hur illa dom gjorde mig, känner dom någon ånger? Nej, jag tror inte det, människor som beter sig på det sättet och som har som nöje att trycka ner och såra andra som är i underläge är bara känslolösa barbarer helt utan värde enligt mig! Jag kommer aldrig att glömma mina hemska skolår, men nu är de över och jag behöver iallafall inte ha dåligt samvete för att jag har gjort något fel, även om jag ibland tänker tanken att jag kanske får skylla mig själv för att jag är som jag är...