![Inlägg Inlägg](http://www.aspergerforum.se/styles/afterburner/imageset/icon_post_target.gif)
Bror Duktig skrev:Jag tycker nog att man ska kunna ge en diagnos även om personen klarar sig i just sitt liv.
Andra tillstånd, sjukdomar eller handikapp, stryks inte om omgivningen gör att personen fungerar trots sitt tillstånd/sjukdom/handikapp.
- Omgivningen kan snabbt ändras, då blir personen handikappad igen.
- Man behöver ha beredskap om hjälp eller stöd behövs. Utan diagnos, blir det svårt att få rätt hjälp.
- Den yvhåriga professorn som är snurrig och annorlunda, kanske klarar sig p.g.a. sin fru eller liknande.
- Är man socialt handikappad om man har tydliga sociala problem, men trivs ändå och struntar i vänner?
Finns fler anlednignar som jag inte kan komma på nu i min migränhuvudvärk.
På samma sätt som en blind kan vara blind utan att vara handikappad, så borde en aspergare kunna vara aspergare utan att vara handikappad (i rätt miljö, vilket man måste undersöka som en del av utredningen).
Det var en utmärkt sammanfattning, jag hade aldrig kunnat gissa på migrän.
![Wink ;)](http://www.aspergerforum.se/images/smilies/icon_wink.gif)
Risken för diagnosinflation har vi ju, som pH påpekade (här eller i någon annan tråd?). Men tyvärr måste hjälp- eller beredskapsproblemet lösas innan man kan göra något åt den risken! På samma sätt som med socialhjälp åt folk som under några andra omständigheter skulle kunna klara sig själva, och så vidare.
Spike 3 tycks också göra det (även bland fackfolk) allmänna "NT"-felet att inte inse att inlärda kompensatoriska strategier kostar, begränsar och måste betalas. Det tycks vara en blind fläck av första prioritet att bearbeta även de annars kunnigaste på.