Peter skrev:Jag inser förstås att det finns folk som verkligen kan hjälpas av en diagnos och en utredning. Jag är bara inte säker på att jag är en av dem.
Jag vet inte om det är en allmän syn inom sjukvården i hela landet, men här har man inställningen att man bara ska ställa en AS-diagnos om det är till hjälp för patienten. Om den upplevs som stigmatiserande så ställer man den inte, även om kriterierna är uppfyllda. Problemet är väl då förstås att veta i förväg hur patienten kommer uppfatta diagnosen, och det måste väl bygga på individuell bedömning, som naturligtvis kan bli fel.
Mitt fall ser inte riktigt ut så. Asperger är en fullt möjlig diagnos men långt ifrån självklar. Vilket är en del av problemet. Den ger inte så mycket extra insikt eftersom den endast passar vad gäller vissa specifika områden. Om jag gör internettester (och även på en del av utredningstesterna) eller dylikt får jag normalt högre poäng på ADD än på Asperger (ganska stor skillnad faktiskt), men på grund av mitt utmärkta arbetsminne är en sådan diagnos inte aktuell. I grunden ligger fortfarande endast de problem jag faktiskt har, och dessa pekar inte utredningen ut bättre än vad jag kan själv.
Men då kanske AS egentligen inte är rätt diagnos i ditt fall, och i om det är så så kommer du förstås inte tycka att den förklarar så mycket och är till någon hjälp. Kanske har du något som faller mellan olika diagnoser? Tyvärr är väl dagens olika diagnoser bara ett försök till grov kategorisering i brist på bättre förståelse, och i framtiden kommer man förmodligen kunna ställa mera precisa och passande diagnoser. Samtidigt är dagens diagnoser betydligt bättre än de totalt två st. psykiatriska diagnoser som fanns för hundra år sedan. Vi är tyvärr fortfarande bara i början av att förstå den mänskliga hjärnan.
Det är inte så att diagnosen nödvändigtvis är något negativt, men det var inte heller frågan. Poängen med diagnosen måste ju vara att den skall leda någon vart, inte att den inte skall vara negativt.
Jo, det är ju önskvärt att den upplevs positivt, men det viktigaste är kanske ändå att den inte upplevs negativt, men så verkar det ju vara för Mardröm, varför den frågan är relevant.
För övrigt skulle man kunna säga att den ÄR negativ eftersom den faktisk innebär en oerhörd mental stress. Utredningen har tagit lång tid och har åtminstone för mig varit tidvis vidrig att gå igenom. Så om den då inte har något positivt i andra ändan, går det definitivt att ifrågasätta om den var värd det.
Visst, om du inte får ut något positivt i slutändan så. I mitt fall tog utredningen lång tid, och jag mådde också väldigt dåligt av väntetiden, men framförallt mådde jag dåligt av rädslan att det inte skulle mynna ut i någon diagnos alls så att jag skulle vara tillbaka på ruta 1 igen. Om jag förstod det rätt så är din utredning inte klar ännu, och då vet du väl egentligen inte vilken diagnos den eventuellt kommer mynna ut i och hur det kommer påverka dig.
Vilket är nog så viktigt och vilket jag säkerligen kommer försöka utnyttja. Men det är åtminstone i mitt fall en perifer fråga. Om jag inte klarar av att fungera när det gäller sådant jag värdesätter är de livsuppehållande funktionerna, som dessa rättigheter och möjligheter öppnar upp för, ganska meningslösa i alla fall.
Om man kan få hjälp att klara de sakerna lite bättre så är det väl bra. Om den hjälpen sedan inte är tillräcklig så kan det väl tänkas att det kan kännas som den kvittar. Det viktiga tror jag ändå är att om man får en konkret diagnos som man själv tycker verkar stämma så vet man ändå själv vad man har att utgå från på ett annat sätt än när man bara mår dåligt och har en komplex diffus grå massa av konstiga symptom. Likaså kan man få en hjälp som är specifikt riktad mot personer med den diagnosen. Jag har nyligen haft min första kontakt med psykolog på LSS, och hon verkar ha hand enbart om Aspergare och verkar kunna oss och våra problem väldigt bra. Men så är det ju kanske inte överallt.
Det är väl kanske det jag har missuppfattat. Är det verkligen så att diagnosen är positiv i de flesta fall? Jag hade snarare uppfattat att den var varken från eller till i de flesta fall, positiv i en del, och negativ i en något större del. Om den mestadels är positiv är det ju definitivt värt det generellt.
Jag kan givetvis bara svara för hur jag själv har uppfattat det, men det har ju diskuterats ett antal gånger på forumet. Mitt intryck är att vi som fått diagnos i vuxen ålder, med något enstaka undantag, brukar tycka att det har varit positivt. Jag har uppfattat det som att det har rått en tämligen stor enighet på den punkten i de tidigare trådarna.