trémula skrev:Många bra svar. Tack! Det är intressant att läsa det ni skriver.
Jag har svårt att förstå det här med att vi som tycker om att vara ensamma och lever mest inom oss själva ändå har ett starkt behov av att ha närstående eller träffa folk ibland (vet visserligen inte om det bara är jag). Det skulle vara mycket lättare om jag bara kunde nöja mig med att aldrig få nån bra kontakt med folk, och leva nöjd och glad ensam.
Regnif:Jag tänker mycket på det där också. Egentligen vore det väldigt enkelt om alla bara lärde sig att leva i samspel med varandra, men de vill inte det. Folk finner stort nöje i konflikter verkar det som tyvärr.
![Sad :(](http://www.aspergerforum.se/images/smilies/icon_sad.gif)
Man får en egokick av att smutskasta andra. Det är tydligen friskt beteende
![Confused :?](http://www.aspergerforum.se/images/smilies/icon_confused.gif)
Jag har också tänkt på det. Att det vore lättare att bestämma sig. Men kanske man man lära sig att leva i båda sätten. Variera. Se något bra i båda. Trivas i ensamheten, och trivas bland folk. Sedan betyder det ju inte att man skall tycka att diskriminering är bra, det som många av oss utsätts för. Det är ju bara okunskap. Om att vi alla är ändå olika (fast så lika).
Ja, det verkar så. Fast egokickar är bra ibland tycker jag, men inte som vi håller på här i samhället tycker jag. Smutskasta andra, som du säger. Ha någon att skylla på. Ofta någon som inte ens förtjänar det, och går det för långt är det ju bara sjukt ändå. Samma som mobbning, det är väl smutskastning av enskilda individer? Okunskap, mer än någon tuffhet.
Man kan skylla på dåliga element i samhället, hellre än hela personer, som jag tycker det blir så mycket av i detta samhälle. Att man skyller på enskilda, hela personer. Det blir bara fel. För att svaret på det blir ju inte att den det skylls på mår bra, eller kanske låter bli att visa agg mot folk. Det blir ju någon slags motreaktion, antingen att man går in i sig själv eller visar agg eller annan missnöje. Om man inte orkar vara glad ändå.
Så det är lika bra med samspel tycker då jag. Trots olikheter. Att man kan försöka enas. Man bor ju trots allt på samma planet, så varför inte enas redan nu? Det ligger som det sägs, i våra händer. Vilken annans?
Att någon från rymden verkligen kommer och räddar världen, så tycker jag ibland det ser ut i samhället. Man väntar på att någon skall komma och ge oss detta samspel, när vi bara vill bråka och vara oense, och få andra att må dåligt förrän vi själva mår bra. Då tycker jag att man hellre kan skylla på ett samhälle (det består ju av så mycket och många personer), för att skylla på enskilda individer blir bara så fegt att vemsomhelst borde se det till slut. När vi ändå inte är världsledare.
Och kan tex. folk unna aspergare det de behöver, kanske "aspergarna" kan unna dem också vad de vill?
Och nu kanske det verkar som att jag menar att man inte skall tro på nån gubbe på ett moln, religion kan vara bra för den som trivs i det, så det behöver inte betyda sådant. Men som sagt, så tycker jag att vi i samhället tar inte så mycket ansvar. Eller mycket sådana element finns. Att man väntar på att någon skall ordna upp allt. Oftast knappast politikerna.
Därför så är det bara ledsamma tecken som folk visar genom att trycka ned andra för skojs skull. Eller mest, av okunskap. Jag blir mest förbannad när jag ser det som argument. Eller, då finns ju egentligen inget argument. När det bara är okunskap ändå.
Då kan vi ju säga: J*vla folk som är från Jorden. Vad är det för bluffar?
Tänk om vi sade så?
Så, alla vill ha rätt, ungefär. Därför är det bara mångfald som funkar. Annars är det ju diskriminering bara, så är det.
Och om okunskap är friskhet, då vill iallafall inte jag vara med.
Då är isåfall rasism också friskhet. Okunskap, igen.
Rädsla för det annorlunda.
Och kan vi inte leva i samspel på jorden, så tycker jag det är ganska banalt och börja bygga några stationer på månen, om vi inte ens lärt os samspelet på denna planeten för i h-vete, ursäkta uttrycket. Det kommer antagligen bara att bli samma sak där ändå. Om det inte är ett gäng folk som nu har kommit på att de kan komma överens där, för att flytta ifrån jorden och dess elände. Men jag tror ändå det är lite farligt. Om det blev till verklighet.
I fantasin kanske det är lite hälsosammare med. Det är ju ändå fantasi. Och säger man att fantasi är sjukt är det ju läskigt.
Och har man inte låtit samspelet få en chans, så tycker jag att man har förlorat mycket.
Det är ju därför som alla är olika. För att det är ju inget brott.
Det har ju skapats så många individer här ändå. Många olika sorter utav allting. Det är ju menat att man skall göra något bra utav det? Eller bråka, det är väl upp till oss alla. Därför blir jag lite ledsen när folk skall jämt hålla på sådär. Man kan lära sig att se olikheterna utan att bråka så mycket, tror jag. Ofta säger jag saker som jag inte ens menat något särskilt med, men folk tycker det är alldeles för mycket nästan, och jag tänkte inte på vad jag sade. Ofta också menat positivt, men de tog det negativt, och där var vi igen.
Det känns synd med.
Hur många konflikter..?
Det känns så tidsslösande.
När alla kunde vara gladare mot varandra och inte så sura, kalla eller elaka och emot att man bara blir trött. Eftersom man tydligen skall spela med i något "leka sur" eller annat, för att ler man så är man ju ond och vill ha något emot dem känns det som. Det är också sårande. När man hade tvärtomma tankar om dem, eller tänkte på helt annat, tills man blir sur/grinig själv. SÅ det är bara helt onödigt. Det slutar ju med att alla blir griniga till slut om man bara skall bråka hela tiden. Det måste ju inte bli tråkigt för det.
Bara för att man inte vill se och ta in det nya. Bara för det. Så mycket elände för en liten, liten grej. Som man sållar bort.
Och när jag håller på att bli sådär själv, att gå med på alla sociala koder, så mår jag bara dåligt. Bara för att bli något som förväntas utav en. Det kan inte vara så hälsosamt det heller.
Jag tänker nog inte fullt ut lära mig några, för då kommer jag bara att bli deprimerad. Om jag måste göra så för att jag inte annars skulle duga. Det känns så onödigt.
Som häromdagen på bussen, jag skulle stämpla min biljett, men frågade om den åkte dit och dit eftersom jag inte visste säkert (så frågade jag. Finns inga dumma frågor heter det ju?), men chauffören svarade inte, utan verkade sur och tittade vare sig på mig eller kortet, bara stämplade, och jag tyckte det var så...en sån där, liten grej bara som förändrar så mycket. I onödan. Även om man är glad eller inte sedan innan, så är det ibland som ett straff. Man undrar vad det var bra för?! Man hade ju rätt att veta var man skulle åka någonstans? Det var nog till månen, för det verkade sak samma. Det är synd när det blir så. Nästan bara bråk och osämja undrar man ju ibland.
När man väl tar sig för att öppna sig, så får man som en k*ftsmäll känns det som. Att vad är detta egentligen?
Jag vet inte vad det var för kick, men det räcker ju som det är..?
Vad var det för en social kod det där då undrar man ju sig.
Det är då tur att man inte börjar fundera på färdtjänst igen för det. Det är ju tur det. Jag hade också kunnat promenera den biten, men valde buss. Valde att faktiskt kliva på det, även om jag tidigare haft jättesvårt för det. Och svårt för att fråga en del gånger. Fortfarande. Det är jättetur att jag inte har mörka tankar för att chaffisen vägrade svara. För att man ofta undrar vad man gjorde för fel nu igen. Så jag säger, det går att se ljust på det, men ändå vara annorlunda som sagt.
![Smile :)](http://www.aspergerforum.se/images/smilies/icon_smile.gif)
Annorlunda från mängden, även om alla är individer. Det är synd om man inte kan ta fram det.
Vet, det är lite långt, men när jag filosoferar..