Ååh... det är allt mycket det
Men om jag säger vad jag själv märkt att jag är bra på (om nu "bra" är rätta ordet) - det är att jag aldrig hakar i några trender. Jag står utanför dem alla. Därför kan jag klarare, än de som är mitt inne i alltsammans, se det som är dumt och ohållbart. Många gånger har jag sagt det och fått höra hur fruktansvärt dum jag är. Sen, 5-10 år senare... Ja, då är det många som säger samma sak. Överallt hörs det som jag sa för längesedan. Och då heter det att ingen (!) har tänkt på detta förr. Först nu har "man" kommit fram till att... etc.
Då borde jag väl bli glad? När jag äntligen får rätt. Men jag blir bara ledsen...
- Det där sa ju jag för 8 år sen, tänker jag och börjar gråta. Och då sa de till mig att jag var paranoid och hade konspirationsteorier av närmast psykotiskt slag och att jag inte skulle vara så förtvivlat "pessitiv" ständigt och jämt, utan istället "se möjligheterna" med saker och ting.
Nu är jag ingen person som syns och hörs i samhällsdebatten, så det är väl inte så konstigt om nästan inga har hört vad jag har sagt. Men om jag hade varit med i samhället, så är jag rädd för att jag hade blivit avskedad från mitt jobb m.m. - för personer som inte är ja-sägare är aldrig populära - åtminstone inte under den tid som en viss trend varar.
Ändå är jag glad och stolt över att inte vara någon ja-och-amen-sägare.
Det ser jag som en stor fördel med att vara aspergian. Kanske är det t om viktigt att vi kritiskt sinnade personer finns. Vem vet?