Kahlokatt skrev:Ja, det var då sista repetitionen med DEN kören!
Första "halvlek" gick allt bra. Det kändes roligt, jag tyckte att jag lärde mig allt fort - och så gjorde jag det
absolut förbjudna, nämligen drabbades av
hybris. Jag tog i för kung och fosterland och tänkte "ååhh, kan ingen höra hur vackert just
jag sjunger och berömma mig! Kan inte jag få sjunga solo, som jag vet att andra här har fått göra!"
Straffet för min fräckhet lät inte vänta på sig. Kvinnan till höger om mig vände sig till mig och sade: "Kan du sjunga lägre?" Sedan fick hon och de andra sopranerna mig att BACKA en bit, så att de skulle komma närmare varandra och kunna HÖRA varann bättre!
Hon hade lika gärna kunnat ge mig en rungande örfil. Jag blev så ledsen att jag fullkomligt
stelnade, frös till is. Jag började skaka, rodna, pulsen bara rusade i kroppen. Jag hade ingen aning om hur jag skulle reagera! Medan alla andra gick och tog te och macka, satt jag bara helt stelfrusen och kramade min notpärm.
Till slut frågade någon om jag inte skulle ha fika, varpå jag på darrande ben lyckades kämpa mig iväg till fikabordet. Men jag hade totalt mist förmågan att le och samspela. Jag var alldeles omskakad och självhatet bara brann i kroppen.
Några kvinnor försökte prata med mig, men tog naturligtvis upp ämnet "vad jobbar DUUU med då?", varpå jag slingrade mig allt jag orkade för att slippa erkänna att jag har Daglig Verksamhet. Ville
dö!
Resten av körövningen satt jag och visksjöng svagt. Då var det förstås ingen som klagade.
Körsalen var absolut
iskall och folk blev tröttare och tröttare för varje stycke. Pianisten spelade fel, folk tog fel toner och prästskrället som leder kören låter oss aldrig få höra melodin eller stämmorna först, nej, pang på rödbetan, följ noterna!
Vi övade på ett musikalstycke som heter
All the things you are, som inte alls är lätt. Altar och sopraner slet och slet och slet (och jag visksjöng). Jag kände mig svimfärdig,
hatade kören och kämpade för att hålla tårarna borta.
Då blev prästskrället plötsligt
bindgalen. Han skrek och svor (jo!) så att det slog gnistor om honom, tjöt något om att "skall det vara så in i helvete svårt att sjunga rent!"
"Beppe [fingerat namn], vi FRYSER och är STELA och klockan är FEM I HALV TIO!" protesterade en kvinna i altstämman.
"INGA DÅLIGA URSÄKTER!" dundrade prällen. De hade en kort men arg dispyt. Jag var skrämd som en hare och hade vid det här laget börjat skaka i hela kroppen.
Fler och fler lade sig i:
"Lägg ned nu, Beppe."
"Vi orkar inte mer."
"Vi fryser, vi vill sluta nu."
Till slut lät han oss gå.
Folk måste ha sett att jag var likblek av skräck, för en man kom fram och sade: "Beppe blir sådär ibland, men han är egentligen en underbar människa..." (Jo, tjena
![Himlar med ögonen :roll:](http://www.aspergerforum.se/images/smilies/icon_rolleyes.gif)
).
"Hur är det?" frågade en mezzosopran.
"Jag blev, eh, skrämd," förklarade jag. "Han ger ju ingen konstruktiv kritik, han står ju bara och svär!"
"Men du skall väl inte sluta?" fick jag höra då.
"Jag vet ärligt talat inte..." svarade jag, fast jag tänkte "i helvete jag skall!"
Jag slutade inte darra förrän långt senare och nu har jag spänningshuvudvärk.
Vilket jävla NEDERLAG! Jag känner bara att det är en gudomlig vedergällning för att få ned mig på jorden och inse att jag inte skall
skryta så in i helvete, utan inse min totala onödighet på jorden.