Tror du har helt rätt. Alldeles för många verkar vilja slippa jobba särskilt mycket på det, utan är övertygade om att det finns någon som är mycket mer perfekt än så, och annars får det vara. Själv ville jag alltid slippa rökare och att få hund på köpet, och har inbillat mig att det inte skulle hämma det totala utbudet nämnvärt, såpass många rök- och hundfria tror jag ändå det borde finnas, och bland dessa borde det finnas massor som det skulle kunna funka tillräckligt bra tillsammans med, om man bara möter en av dem och både jag och hon är kapabla att se en tillräckligt övervägande positiv bild av varandra och tro på att det är värt att jobba det som behövs för att det ska funka.
Relations- och skilsmässostatistiken i vår tid ser väl inte riktigt ut som att särskilt många är redo att jobba särskilt mycket väl i en relation heller för att rädda den, trivs man inte tillräckligt bra ihop som det är utan att anstränga sig alls så är det dags att bryta upp. Minns en debattartikel i Aftonbladet eller Expressen härom året skriven av en italienare - som hade hört/läst om skillnaderna mellan Sverige och Italien - på temat "I Sverige hade vi varit skilda nu, men vi bemödade oss att rädda vårt äktenskap och är lyckligare än någonsin nu".
Det är inte svårt att få bilden av att vi i Sverige har en väldig slit- och släng-syn på relationer likaväl som vi onekligen har det på det mesta. Här är ju kvinnor också väldigt jämställda och verkar ju anse sig kunna kosta på sig att tycka "är det inte tillräckligt perfekt får det vara", den linjen har ju flera kvinnliga skribenter på forumet antytt öppet också i läget för kvinnor att möta partners som upplevs som "TILLRÄCKLIGT BRA", medan läget för de sämst rustade männen verkar vara mer än någonsin förr att det där handlar om att möta partners över huvud taget.
Själv räknar jag med att ge och ta i en relation och har alltid gjort det, men det ger ju då en utstrålning av att inte veta vad man vill och så vidare. Det är ett jättemönster i parbildningsinstinkter att hitta negativa uttolkningar av positiva egenskaper - och tvärtom. Genetiskt nedärvda, idag uppenbart obsoleta, instinkter förstör för de flesta. Viljan att förstå det och att öva upp en förmåga att se förbi de instinterna är dessutom ofta knappt noll, utan verkar ofta rentav ligga på minus.
Men många givande diskussioner kring dessa ämnen har visat mig att det inte är totalt hopplöst. Insikterna finns lite här och var, och det finns nog en framtid för romantiken och kärleken. Jag ska nog se till att göra allvar av min bokidé "Åtrå vid första ögonkastet"...